Som glas.

Jag förstår inte att jag orkar.
Att jag lever vidare fast du inte längre finns kvar.
När vi var små sa vi alltid till varandra att om du dör så dör jag också,
men så är det inte. Man lever vidare. På något konstigt sätt orkar man leva vidare,
fast det känns som att man förlorat allt man har så orkar man ändå ta sig upp igen.
Innan du dog kunde jag inte ens föreställa mig hur det skulle vara att leva en dag utan att få träffa dig, utan att ens få prata med dig eller få en hälsning från dig.
Nu vet jag hur det känns att vara alldeles ensam,
för utan dig vid min sida känner jag mig alltid ensam.
Men jag orkar ändå leva vidare.
Tack vare alla minnen och all den styrka du gav mig.
Fast du inte finns här så hjälper du mig att leva vidare…

Jag kommer aldrig att glömma den dagen det hände. Inte ens om jag blir 100 år.
Ibland räcker det med att jag tänker på den dagen för att jag ska börja gråta och vara ledsen i flera timmar. Jag minns varenda sekund som att det är något jag pluggat in jättenoga till ett jättestort prov som avgör hela min framtid. Jag minns hur jag kom hem och det var alldeles tyst i hela huset, mamma och pappa jobbade och Sofia och Aron var ute med sina kompisar som vanligt.
Jag väntade på Emelie, min bästa vän och andra halva, hon skulle bara hem och hämta
en film som vi skulle se på sen. Medan jag väntade hade vi bestämt att jag skulle göra ordning mackor och milkshake som vi skulle äta. Precis som vanligt.
Jag slängde av mig skorna och drog av mig jackan och slängde den på en stol.
Sen gick jag in i köket för att börja med mackorna. På bordet stod mjölken framme och var alldeles varm. Jag svor över Arons klumpighet och lovade mig själv att skälla ut honom senare. Det var den enda mjölken vi hade och nu var den varm och sur. Jag började skratta för mig själv när jag tänkte den lite smått elaka tanken att servera Emelie varm och sur mjölk bara för att retas för att få se hennes äcklade min.

Om du kom tillbaka Emelie så skulle jag aldrig ge dig
sur mjölk eller retas med dig på något annat sätt,
jag skulle göra allt för att du skulle le och skratta hela tiden.
Men det var ju så vi fick varandra att skratta och le, vi bråkade och retades.
Så har det varit ända sen vi var små och nu saknar jag det vareviga sekund.
Om du kom tillbaka Emelie så skulle du få retas med mig hur mycket du ville,
du skulle få säga att jag hade kass killsmak, att mina kläder var jättefula och att jag inte kunde sjunga.
Bara du kom tillbaka så skulle du få göra allt det där,
det skulle bara göra mig glad och jag skulle bara skratta och inte säga nåt elakt tillbaka.
Det skulle jag inte kunna göra för jag skulle vara alldeles för glad att du fortfarande levde.

När jag var klar med mackorna ställde jag in dem i kylen och gick upp på mitt rum för att städa upp lite. Där såg allt ut som vanligt, sängen var obäddad, på väggarna satt fotografier på allt möjligt och massor av affischer på Håkan Hellström, garderobsdörren stod öppen och jag visste att därinne var det sån oreda att man hade kunnat gömma en skattkista full med guldpengar där utan att jag skulle upptäcka det inom de närmaste tre åren. På väggen bredvid garderoben hängde min jättestora spegel och på den satt massor av fotografier på mig och Emelie och överallt hade Emelie skrivit små konstiga meddelande som bara hon och jag förstod, massor av interna skämt som fick mig att le när jag var ledsen och på golvet nedanför spegeln var det en stor urblekt blå fläck med glitter i. Den gick aldrig att få bort fast mamma provat allting…


Jag kommer aldrig att glömma den dagen då den fläcken hamnade där Emlan.
Självklart var det du som gjorde så att den hamnade när, nu är jag glad att den inte går
att ta bort för den påminner mig om dig och hur roligt vi hade den dagen den kom dit.
Vi skulle på disco och båda var jättefnissiga och väldigt nervösa.
Som vanligt hade du dragit med hela din garderob hem till mig och min hade vi också dragit ut på golvet.
Det var fullt med kläder överallt och smink, smycken och parfymer.
Precis som alltid när vi skulle gå på disco. Det roligaste var alltid när vi gjorde oss i ordning innan…
Nu går jag nästan aldrig på discon, det är som att någonting fattas när inte du är med.
Jag kan inte riktigt slappna av, jag kan inte vara mig själv och ha roligt utan dig.
Du var så vacker den där kvällen, du riktigt skimrade och lyste upp hela rummet.
Det var när du skulle måla naglarna som vi fick ett sånt fnissanfall att du tappade ner
hela burken med nagellack i golv, då började vi fnissa ännu mer.
Jag har inte längre någon att fnissa med,
jag har kompisar att skratta med men ingen att fnissa med.
Den fnissiga delen av mig dog tillsammans med dig…

Jag hade precis börjat bli otålig när telefonen ringde.
”Det är säkert Emelie…” Tänkte jag och slängde mig på luren för att svara.
- Heta Linjen, svarade jag med tillgjord röst.
- Nora..? Emelie… Emelie, hörde jag Maja snyfta fram.
Jag kommer aldrig att glömma hur allting stannade till då, en hand stannade tiden.
Det kändes som att allting omkring mig bara försvann och jag satt ensam kvar i världen
och det var alldeles kallt och mörkt omkring mig.
Jag minns inte längre vad Maja sa, bara att hon grät jättemycket medan jag var alldeles kall. Inte en tår fällde jag och jag svarade bara kort på allting hon sa.
Sedan satt jag kvar där på stolen i hallen i säkert en timme alldeles tyst och bara stirrade in i väggen med telefonluren i handen. Jag la inte på förrän jag bestämde mig
för att gå ner till korsningen där lastbilen hade tagit min bästa kompis ifrån mig.
Jag gick sakta och stirrade tomt framför mig hela vägen, solen sken ute och det var stekande hett. Vädret stämde inte alls in på allt som hade hänt, det var så orättvist!
När jag kom fram till korsningen var det folk överallt, massor av människor.
Såna som aldrig ens hälsat på Emelie stod och grät, barn och vuxna, unga och gamla.
Det låg blommor och nallar med små hälsningar i hela diket där hon till sist hamnat.
Det enda spår som syntes av det som hänt var bromsspåren efter lastbilen…
Jag tittade på alla blommor och människor som grät men kunde ändå inte förstå det,
jag kunde ändå inte gråta. Allting kändes så overkligt, som en film eller en bok.
Plötsligt fick jag syn på Marcus och Jens, Jens grät som ett litet barn och Marcus stod med ena armen om honom och såg alldeles blek ut. Jag gick fram till dem.
När Jens fick se mig började han gråta ännu mer och jag gav honom en lång kram.
- Fan Nora, jag fattar inte hur jag ska klara det! Snyftade han fram.

Åh Emelie, om du hade sett Jens då så hade du kommit tillbaka!
Han var så liten, så hjälplös! Jag har aldrig sett någon se så ensam ut,
om någon möjligtvis skulle behöva dig mer än jag så är det han…
Hur kunde du lämna mig efter allt roligt vi hade planerat att göra med
Marcus och Jens? Nu kommer det aldrig att bli av, allt vi planerade.
Vem ska jag nu skaffa min första lägenhet med? Vem ska nu sitta barnvakt
till mina barn? Du måste komma tillbaka Emelie, allt rasar annars!

När Jens släppte mig kom Marcus fram till mig och kysste mig.
Då började jag gråta. Då först förstod jag att alla människor stod där
och alla grät för att min bästa kompis hade dött.
Alla som stod där och var ledsna var det på riktigt, det var ingen film.
Jag grät och grät och det gick inte att hejda tårarna. Inte ville jag heller.
Marcus klappade mig på ryggen och jag lutade mig mot honom och bara grät.
Jag la märke till att han hade en ny tröja på sig och nu blötte jag ner den,
och kladdade mascara på den. Men han klagade inte.
- Det går över, viskade han och kysste mig igen.


Det går över? En sån här sak går aldrig över.
Så kan man säga när någon gjort illa sig, men inte när någon dött.
Det går aldrig över, man kanske accepterar det. Men det går aldrig över.
För varje dag ser man eller hör någonting som påminner om dig.
Det kan vara allt från en tröja som skulle ha passat dig perfekt eller en låt som
du gillade. Det går inte att gömma sig för döden Emelie. Fast man vill…
Jag önskar verkligen att det kunde gå över, men det gör det aldrig.

Några minuter senare sa Marcus att han måste hem och så gick han.
Själv stod jag kvar, hade ingen lust att gå hem. Vad skulle jag gå hem till?
Jag stod kvar och tittade mig omkring. Läste på alla lappar som folk lagt dit
och tittade på alla blommor och nallar. Vilka var alla som lagt dit det?
Den finaste lappen var bara en helt vanlig vit lapp som det stod ”Varför?”
på. Den sa liksom allt som alla tänkte och tyckte. Det var det enda ord som
dök upp i mitt huvud den dagen. Det var allt jag kunde tänka. Varför?
Plötsligt såg jag mamma, pappa, Aron och Sofia komma gående.
Aron tittade ner i backen, mamma och pappa såg bekymrade ut och Sofia grät.
Jag höjde inte handen för att vinka, inte heller sprang jag för att möta dem.
Jag stod bara kvar och väntade på att de skulle komma fram.
- Lilla gumman, varför ringde du inte? Sa mamma och kramade mig.
Pappa rufsade bara om mitt hår och tittade ner i diket.
Sofia sa ingenting, hon bara grät och kramade mig hon också.
Jag började gråta igen, tårarna tog aldrig slut den dagen.
Sedan stod vi bara där hela familjen och sa ingenting. Det behövdes inte.
Det räckte med att jag kände att de fanns där för mig, jag behövde inga ord.
- Jag kan inte fatta det… Hur kan hon vara död? Snyftade Sofia till sist.
Ingen svarade. Mamma bara skakade på huvudet och kramade om Sofia ännu hårdare.
- Kan vi inte gå nu? Sa Aron plötsligt och vände sig om och började gå.

Aron var en av dem. En av alla de som så fort de hör ditt namn
skyndar sig att byta samtalsämne. Som får panik och tittar bort.
Jag vet inte vad jag ska göra med dem Emelie!?
De som brukade vara dina kompisar som nu får något
panikartat i blicken när jag kommer i närheten…
Om jag nämner ditt namn låtsas de inte höra.
Varför låtsas de helt plötsligt som att du aldrig har funnits?
Jag blir så arg på dem Emelie, du fanns ju! Du finns fortfarande!
Inte kan de väl redan ha glömt dig?
Du som fick alla att le och som gjorde alla glada?
Hur kan de ens vilja glömma dig? Jag ska aldrig glömma dig.

När jag kom hem gjorde pappa mat till oss. Köttbullar med snabbmakaroner.
Jag åt som en zombie. Slevade i mig fast jag inte kände mig ett dugg hungrig.
Åt bara för att få hjärnan att tänka på något annat. Men det gjorde den inte.
Mitt emot mig satt Sofia och åt som en zombie hon också.
Pappa försökte hålla humöret uppe, han frågade om hur det varit i skolan och sånt.
Men ingen svarade såklart, Aron satt och slafsade i sig och verkade ha väldigt bråttom
att komma hemifrån igen. Mamma åt inte ens. Hon hade gått och lagt sig.
- Får jag dra till rampen? Sa Aron när han ätit klart.
- Tycker du inte att du borde vara hemma ikväll? Frågade pappa.
- Varför då? Undrade Aron kaxigt och gick innan någon av oss ens hann säga nåt.
Köket som var precis som vanligt. Precis som när jag gått hemifrån för flera timmar sen. Samma kök som jag alltid ätit i, sen jag föddes. Varannan gång av alla de gånger
jag ätit i det köket har Emelie också ätit där. Nu ska hon aldrig mer göra det.
Aldrig mer äta pappas köttbullar. Pappas köttbullar som alltid är brända på utsidan
men råa i mitten. Ingen har hjärta nog att berätta det för honom.
-Är det gott Nora? Frågade pappa vänligt.
Jag nickade bara. Pappa hade nog aldrig förut frågat om jag tyckte det var gott.
Pappa brukade nästan aldrig fråga mig något alls så länge jag inte gjorde nåt konstigt.

Som glas. Som glas blev jag för alla Emelie.
Så skör och dyrbar. Som om de trodde att jag gå sönder om de tog på mig.
Visst gick jag sönder när du dog Emelie, men inte blev jag till glas.
Alla var så försiktiga med mig så jag till sist trodde jag skulle bli galen.
Och då fanns inte du där och kunde rädda mig från alla jobbiga människor.
Jag var alldeles alldeles ensam med dessa försiktiga människor.
Du och jag tålde aldrig försiktiga människor. Med dig var man så framåt.
Utan dig… Utan dig är det svårt att vara social med nya människor.
Jag till och med talar lägre sen du dog Emlan.
Se vad du gjort med mig. Gjort mig tyst och försiktigt.
Det är så svårt att vara framåt utan dig.
Det är så svårt att leva utan dig…

När jag ätit färdigt gick jag upp till mitt rum för att sova lite.
Mitt rum, där jag och Emelie gjort alla möjliga tokiga saker.
Det kändes konstigt att tänka på att vi aldrig mer skulle sitta i mitt rum och skratta igen.
Konstigt att tänka att vi aldrig mer skulle ligga skavfötters i min säng och sova.
Plötsligt blev jag så arg. Arg på lastbilschauffören som dödat min bästis, arg på
mig själv för att jag tjatat om att vi skulle vara hos mig istället för hos Emelie och
arg på Emelie som bara dog utan att ens säga hejdå först.
Jag rev ner alla affischer från väggarna, slängde ut alla kläder ur garderoben,
drog ner alla böcker från bokhyllan och sen tog jag en av de tjockaste böckerna och
kastade den mot spegeln så den gick i tusen bitar och alla fotografier seglade
ner på golvet och hamnade bland alla skärvor av spegeln.
Bland alla kläder jag rivit ut hittade jag en tröja som var Emelies,
och med den i famnen la jag mig på golvet och bara grät.
Jag hörde steg i trappan och sen öppnade pappa dörren och tittade in.
- Men herregud Nora! Vad har hänt? Sa han chockat.
Jag svarade inte. Jag bara låg kvar på golvet och grät. Till sist stängde han dörren och gick igen.
Jag var glad att han förstod och gick istället för att börja prata med mig.

Efter att du hade dött ville alla prata med mig Emelie. Alla.
Även de som brukade vara elaka mot oss eller aldrig pratat med mig förr.
Nu, helt plötsligt, passade det att komma fram och prata.
Jag blev så arg, men var för ledsen för att säga det.
Alla som varit elaka mot dig kom till mig och bad om ursäkt.
Var det så dags då? Du var ju ändå redan död.
Varför kunde de inte bett dig om ursäkt när du levde?
Ta till exempel Stina i 9D, hon knuffade dig alltid med flit i korridorerna
och viskade elaka saker när du gick förbi bara för att hon var kär i Jens och
hatade dig för att ni var på väg att bli tillsammans.
Veckan efter du dött kom hon och bad mig om ursäkt för den gången
hon hällt mjölk över dig i matsalen. Du var så ledsen när vi gick hem den dagen.
Det värsta du visste var att bråka med folk, men inte förrän du dog kunde hon
be om ursäkt. Men då var det ju för sent… Allting man ville berätta för dig
kommer du aldrig att få höra. För nu är det redan för sent!
Och allt skvaller och allt som händer i mitt liv nu kan jag inte heller berätta.
Du finns inte längre där och lyssnar på mig när jag behöver prata.
Ingen finns där för mig och lyssnar såsom du gjorde.
Ibland sitter jag bara och stirrar rakt in i väggen och låtsas prata med dig.
Skojar med dig och skämtar med dig, men det är inte på riktigt.
För du kommer aldrig mer att skämta med mig.
Aldrig mer att säga någonting helt oväntat som får mig att skratta som fan,
eller göra någonting helt konstigt som att bara börja snacka med killarna
vid bordet bredvid i matsalen även om vi inte känner dem alls.
Det finns ingen annan än du som gjorde såna saker
och det är så tråkigt utan dem.
Det är så tråkigt utan dig Emelie. Så himla tråkigt.


När jag gråtit så hela Emelies tröja var blöt reste jag mig och försökte
börja plocka ihop den hemska oredan jag ställt till med men överallt
hittade jag små minnen av Emelie som fick mig att börja tänka på det istället.
Bland alla skärvorna av spegeln kunde jag läsa de roliga meddelanden hon skrivit.
Skärvorna med meddelanden på sparade jag och la i en byrålåda.
Jag tittade på fotografierna på Emelie, det allra nyaste från vår friluftsdag i skogen
förra månaden. Hon står med Jens och ler med hela ansiktet. De gröna ögonen glittrar
och det blonda håret fladdrar eftersom det blåste ute. Jens ler lika mycket han.
Emelie har ljusblå jeans och en röd tröja, samma röda tröja som jag blött ner
när jag legat på golvet och gråtit. Hon skulle fått tillbaks den i eftermiddags.
Jag bestämmer mig för att Jens ska få kortet, han har nog inga kort på dem tillsammans.
Jag har miljoner av kort på Emelie, inte för att de behövs. Jag glömmer ändå aldrig
hur hon ser ut. Ett sånt vackert ansikte går inte att glömma.

Nej Emelie. Ditt vackra ansikte glömmer jag aldrig.
Hur gammal jag än blir och vad som än händer
så kommer du alltid att vara min allra bästa vän.
Ingen kommer nånsin att känna mig såsom du gjorde.
Ingen kommer att få mig att skratta som du gjorde.
Inte heller litar jag på någon såsom jag litade på dig.
Den längsta natten i mitt liv var den natten när du hade dött.
Jag trodde aldrig den skulle ta slut, och inte ville jag det heller.
Jag ville aldrig börja en morgon med att tänka på att du inte fanns längre.
Men det fick jag lov att göra, hela tiden får jag lov att leva utan dig.
Det är det svåraste som finns, att leva och försöka vara glad utan dig.
Men jag måste och jag vet att du inte skulle vilja att jag var ledsen.
Det värsta du visste var ju att se människor ledsna.
Jag vet att du inte vill ha mig där i himlen med dig ännu,
även om jag ibland helst av allt bara skulle vilja komma till dig.
Jag saknar dig Emlan, kommer alltid att sakna dig.
Du är den bästa kompis man kan ha och jag glömmer dig aldrig.

Skriven av: Pernilla Jonsson