Som i en dimma

Sanna gick över gräsmattan.
Den nya gräsmattan i den nya skolgården i den nya skolan.
Ja,så var det.
Hon satt esig ner en bit från tre tjejer.
Jill,Johanna och Jonna.
De tre från gänget.
De hade slagit ihop sig eftersom alla började på samma bokstav.
Så fort Sanna satt sig ner reste dem sig hastigt och gick därifrån.
Sanna märkte det knappt.
Den vanliga dimman hade slutit sig till henne,den tungde henne medan hon bara satt där och stirrade framför sig.
Vad var det med Sanna som var så fel?
Hon var lång,med svart silkeslent blänkande hår,bruna ögon som glittrade och stora tjocka fina läppar.
Sanna satt nu i klassrummet och kände de hatiska blickarna i ryggen.
-Vad tror hòn? Att hon bara kan komma och ta över?,viskade de bakom Sannas rygg.
Alla mässade nånting om Sanna.
Men Sanna kunde inte höra.
Dimman tog sig in i hennes huvud och tog alla tankar bort.
Den hjälpte henne,men samtidigt tyngde den henne förskräckligt.
Hon hade varit populär i början,men dimman hindrade henne från att veta vad som hänt.
-Sanna? Vet du svaret på frågan?,frågade läraren.
Dimma! Sanna såg bara dimma!
Hon hade inte hört frågan,men hon visste svaret.
Sanna var konstig,många var rädda,men de hatade henne mest.
Sannas dimma tätnade runt henne,hon gav alla svar,utan att veta vad frågan var,eller veta vad hon själv sa.
På väg hem höll hon på att bli överkörd.
Men hon dog inte,hon skadade sig inte.
Dimman tätnade om henne.
Skulle den flyta bort skulle Sanna dö,hon kan inte klara sig utan den tunga döds dimman.
Därhemma skingrade sig dimman en aning.
Men hon sa varken hej till mamma,pappa eller till sina två syskon Amy och Evelina.
Hon satt på sitt rum och tittade på en skylt ute i gatan.
''Provsjung för...'' Sanna vet vad där står,utan att ha läst.
Hon vet,men hon minns ändå inte,det är konstigt att förklara.
Hon knäpper telefonen,hon vet inte vad hon gjorde,men samtidigt har hon svaret också,utan att veta vad frågan egentligen handlade om.
Hon sjunger med sin klara underbara röst,utan att egebtligen öppna munnen.
De två sista skoldagar har varit i en tung dimma,tyngre och tätare än vanligt,hon skulle kunna kvävas,varje andetag känns som om hon skulle kvävas.
Men Sanna märker det egentligen inte,hon minns inte éller känner skadan som hennes dimma åtsdadkommit.
Det ringer i telefonen hemma hos Sanna.
-Hallå?,säger Sanna som egentligen är i skolan.
Hon svarar,utan att vara på plats.
-Du vann över alla andra som sjöng,säger chefen.
Sanna är i skolan i dimma,men ändå pratar hon med chefen.
Plötsligt skrims all dimma och Sanna ser klart.
Varje andetag blir lättare och hon ser att solen skiner.
Hon ser och känner att hon sitter ner och är medveten om att alla sitrrar hatiskt på henne.
''Det är över snart'' tänker Sanna lyckligt. ''När jag blir berömd vill dem inget annat än att vara med mig''

Att sjunga på scen var det bästa Sanna visste.
Hennes klara röst ekade i varje vägg och hon var medveten om applåderna.
Det är helg.
hon är på turné. Hon visas i tv över hela världen!
Hon sjunger,dansar och sjunger igen.
Och varje gång hon gör det,ilar det lycka genom hennes kropp.
Men så blir det måndag.
Sannas dimma kommer av någon anledning tillbaka.
Tätare än nånsin,Sanna är död,men ändå levande.
Hon ser som vanligt,men hennes tankar styrs inte riktigt.
Hon känner ett hårt slag.
Hon tittar upp och möter Johannas blick.
Det är Jill som håller i något,hela skolan står där och hejar.
Sanna kvävs,men dimman håller henne vid livet.
-Jag är berömd!,får hon fram och tvingar dimman att skingras sig.
-Du är skrytsam,elak och självisk!,väser Jill samtidigt som hon sticker Sanna i huvudet med det hon hålle ri handen,kniven.
Sanna dör fösrt inte,men så skimrar sig Sannas dimma.
Hon sa inget till sitt försvar efter som dimman hänger kvar framför hennes mun.
Hon kan inte äga nåt,bara ett stick av snärta vandrar genom kroppen och hon känner hur blodet tömmer sig.
Kniven mot hennes huvud blir det sista hon känner,innan dimman skimrar sig och hon faller ner,död,på marken.
Dimman,av hennes egen förvirrning tog kål på Sanna till slut.
Hennes förvirrning i allas sätt att mobba Sanna.
Dimman,som låg som en tungd över henne,samtidigt som den skyddade henne.
Mobbarnas sätt att fått....
Ja,dimman av Sannas egen dörvirrning tog kål på henne till slut.
Nu är hon död på grunt av förvirrningens dimma,som mobbarna åstadkom.....

Skriven av: Tamara,fortfrande 10 år...