Som natt och dag

Det var fredagkväll och som vanligt var jag och mamma på väg hem ifrån ridklubben, bakom bilen i sin transport stod min och mammas gemensamma häst Zabrina. Hon var ett mörktbrunt halvblod sto utan några tecken som vi haft i snart 2 år.
- Det gick väl bra idag på lektionen, sa mamma och svängde ut ifrån ridskolans stallplan.
- Jo, svarade jag som mest satt och tänkte på nästa helgs klubbtävlingar.
- Hon där Sara, hon verkar ju ganska så trevlig, fortsatte mamma.
- I min ridgrupp? Frågade jag förvånat.
- Ja, ni är väl lika gamla skulle jag tro, svarade mamma.
- Hon är inte klok! Har du inte sett hur hon rider? Dessutom är hon så himla snobbig! Sa jag lite surt.
- Hennes pappa verkar då i alla fall inte särskilt snobbig, han är väldigt trevlig! Sa mamma glatt.
- Kanske han är, jag känner honom inte. förklarade jag.
- Jag passade på att bjuda in honom och Sara på middag till nästa lördag. Sa mamma som ingenting.
- VA? Varför gjorde du det? UTAN ATT FRÅGA MIG? Skrek jag!
- Tova! Inte den tonen mot mig! Skulle det vara så farligt att tillbringa några få timmar med Sara? Så hemsk kan hon inte vara. Svarade mamma.
- Aldrig, det är ju tävling på lördag! Fräste jag argt.
- Jag vet Tova! De kommer på kvällen runt halv åtta. Du är snart 15 år och då borde du kunna uppföra dig lite bättre. Sa mamma lugnt men bestämt.

Hur mycket jag än tjatade så brydde sig mamma inte. Tillslut gav jag upp och det fanns inget mer att göra än invänta lördagen. Först skulle jag ju så klart på dressyrtävlingen så lite längtade jag till lördag.

Zabrna såg jätte fin ut i sitt nya röda täcke och transportskydd när vi lastade ut henne på stallplanen. Detta var vår fjärde tävling tillsammans så lite nervös var jag.
Innan hade vi bara tävlat i några lätta clearround hopptävlingar. Zabrina var knappt 6 år och vi hade mest satsat på att träna innan. Vår första lätt D kändes som SM! Mamma erbjöd sig att sadla medan jag gick och startanmälde. Tjugo minuter senare red jag fram i paddocken och Zabrina kändes pigg och framåt men lyssnade ändå bra på mina hjälper. Allting gick jättebra på framridningen. Plötsligt så dök en mycket välkänd skimmelfärgad arab upp framför mig, hästens ryttare hade som alltid sitt ljusa blonda hår uppsatt i en lång fläta.
Den vita araben gjorde plötsligt halt på spåret framför mig och jag fick snabbt svänga av ifrån spåret för att inte krocka med den. Jag gick över till att träna lite serpentiner och försökte att glömma Sara som fortsatte rida och se helt oskyldig ut. Det dröjde inte länge förän jag såg något vitt komma flygande i ögonvrån. Jag hann precis flytta undan Zabrina några steg åt sidan och jag såg hur Sara och Timmy galopperade förbi ett snabbt tempo.
- Se upp hur du rider! Ropade jag som bara kände mig mer och mer sur.
- Du själv då, tror du att du äger paddocken eller? Jag rider som jag vill, okej?! Fräste Sara tillbaka.
Jag fortsatte med att rida i serpentiner men jag kunde inte koncentrera mig. Det blev bara fel hela tiden och Zabrina blev irriterad.
-Tova, hur går det? Ropade mamma som stod och tittade på.
- Det blir bara fel! Det går inte! Hon vill inte lyda! Klagade jag och kände mest för att åka hem. Jag gav Zabrina en klapp på halsen och satt av.
- Du kan väl rida henne lite? frågade jag mamma.
- Javisst, men bara en liten stund sen får du försöka mer själv. Sa mamma och lånade min hjälm och hoppade upp. Själv satte jag mig på bänken och tittade på. Zabrina blev genast så där snäll och trevlig som hon alltid är när mamma satt upp. Respekt för mamma kunde man lugnt säga att hon hade! När vi bytte igen och jag red Zabrina gick det i alla fall bättre.
Tävlingen gick ganska bra, några små misstag men jag var ändå nöjd med Zabrina.
Vi fick fick ingen placering men det var en bra träning. Efter att jag skött om Zabrina där hemma och gett henne lite hö duschade jag och valde kläder. Mamma hade lagat en jättegod gryta och dukat jättefint. Jag fick nästan dåligt samvete för att jag varit så sur och arg på henne under dagen.
- Nu kommer de snart, sa mamma och satte fram några glas på bordet.
Just då ringde det på ytterdörren och klumpen i min mage växte allt mer. Mamma skyndade sig att öppna.
- Hej! Välkommen! Sa hon glatt och släppte in Sara och hennes pappa Benjamin.
- Hej! Varsågod tänkte att ni kanske gillar choklad. Sa Benjamin och räckte fram en chokladask.
- Åh, tack! Var det svårt att hitta hit? svarade mamma.
Sedan började Mamma och Benjamin babbla för fullt och jag och Sara blev mest stående och tittade blygt på varandra. Under middagen var både Sara och jag tysta och föräldrarna fick sköta snacket. Mamma föreslog att vi skulle gå ner och titta i stallet när vi ätit klart.

- Det är inte så stort, sa jag och öppnade till stallet.
- Nää, svarade bara Sara kort.
Zabrina hälsade glatt med en gnäggning och hennes boxgranne Billy gnäggade också.
- Jag visste inte att ni hade två hästar, sa Sara med sin så alltid snorkiga röst.
- Billy är våra grannars ponny. De har två tioåriga flickor som rider och sköter honom. Svarade jag snabbt och kliade Billy i pannan.
- Hur gick det för dig på dressyrtävlingen? Frågade jag och försökte låta intresserad.
- Jag kom bara 2:a. Timmy är inte i form riktigt, förklarade Sara missnöjt.
- Jaha, mumlade jag.
- Det gick inte så bra för dig hörde jag. Sa Sara och lät lite mer nöjd på rösten.
- Jag fick ingen placering men Zabrina är ju ganska ung så det gör ju ingenting. Sa jag.
- Timmy gick i Lätt A i Hoppning när han var i hennes ålder! Lite måste du kräva av henne eller ska du fjäska runt med henne halva hennes liv? Snäste Sara.
- Jag fjäskar inte runt! Jag vill inte pressa henne, jag vet bäst hur mycket min häst klarar! Svarade jag argt!
- Snälla! Du är så mesig! Du vågar aldrig något! Ropade Sara.
- Förlåt mig för att jag rider lugnt och inte flänger runt som någon galning som vissa andra gör! Skrek jag tillbaka.
- Jag har alltid kontroll över Timmy och då kan man rida fort! Du har då ingen kontroll över din fjantiga häst! Skrek Sara.
- Hon är inte fjantig och jag har visst det kontroll över henne! Skrek jag.
- Det har du inte alls det! Fräste Sara.
- Har jag visst! Skrek jag ännu högre.
- Nää, det har du inte! Skrek Sara.
- Har jag visst! Skrek jag åter. Sedan plötsligt hörde jag hur dumt det lät när vi höll på att skrika sådär. Det verkade Sara också kommit fram till för vi började skratta samtidigt båda två. Just i mitten av våra skrattanfall kom mamma och Benjamin in i stallet och båda såg väldigt förvånade.
- Ni verkar då inte ha särskilt tråkigt! Sa Benjamin och log.
- Det är efterätt nu! Kommer ni? Fortsatte mamma.
- Javisst, fick Sara fram emellan sina fnissanfall.
Tro nu inte att jag och Sara blev bästa vänner direkt, nej vi hade fortfarande ibland ett och annat som vi bråkade om men vi blev lättare sams och när mamma och Benjamin bestämde sig för att flytta ihop ett år senare kändes det inte så hemskt. Vi bråkar som sagt ibland som de flesta syskon gör och vi är ju fortfarande lika olika som natt och dag! Men en sak har vi ju faktiskt gemensamt och det är ju att vi älskar hästar!

Skriven av: Mette M