Som nytagen polaroid

Jag stod med skakiga ben och svettiga handflator och sa:
”…du är som en skugga jag försöker skaka av mig men inte lyckas med. Jag vrider och vänder mig men du finns alltid kvar. Minnesbilderna av dig är för skarpa för att blekna bort. Skarpa som nytagen polaroid. Du är en rörelse i ögonvrån som jag aldrig riktigt lyckas fånga hur jag än försöker. Du är sår som inte läker för att man petar för mycket.
Och visst är du ett sår för jag blöder så när jag tänker på dig.
Tänker på dig fast jag försöker låta bli.
Tänker på dig fast jag borde låta bli.
Tänker på dig fast jag måste låta bli.
Det är inte så det ska vara.
Inte så jag vill ha det.
Men det är så det är.
Jag drömde om dig i natt igen. Jag drömde att du var här hos mig, så som det var en gång för länge sedan. Alldeles för länge sedan. Jag drömde att du äntligen kysste mig igen och att jag kysste dig tillbaka. Jag drömde att du låg här bredvid mig och att du låg här naken varm och underbar och att jag försiktigt kysste bort salta tårar från din kind. Jag minns inte varför du grät men jag minns att du sa:
”Det är glädjetårar, bara glädjetårar älskling. Du behöver inte vara rädd, du behöver aldrig vara rädd.”
Och jag höll om dig igen, lade mina händer på din kropp. Och jag minns dina händer på mig, minns din tunga i min mun. Jag drömde att det var precis som då för länge sedan då vi var unga och naiva och bara hade ögon för varandra. Kommer du ihåg det? Det var inte länge sedan men det känns som en livstid bort. Men varje minut känns som en timme och varje timme som en dag och varje dag som något ännu längre och det blir bara värre och värre ju längre tiden går.
Jag drömde att du kom tillbaka.
Tillbaka till mig.
Jag drömde så underbart och jag önskar att jag aldrig hade vaknat för en dröm med dig är så otroligt mycket bättre än att vara vaken utan dig.
För när jag vaknade av solskenet som inte längre var varmt och vackert utan bara obarmhärtigt vasst och kallt så var du inte längre där. När jag vaknade och vände mig mot dig var sängen lika kall och tom som den varit ända sen du gick ut genom den där dörren för att aldrig komma tillbaka. Jag vände mig om för att få se dig när du sover för du var alltid som vackrast när du sov men du fanns inte längre där.
Och jag försökte somna om. Jag försökte gång på gång att somna om, men vi vet båda två att man inte kan somna och drömma på kommando.
Men jag ville bara få drömma en gång till.
Få se dig en gång till.
Få älska dig en gång till.
Och jag är så rädd även om du sa till mig att jag inte skulle vara det.
Och nu när jag står här och ser dig igen och du är vackrare än någonsin vet jag inte längre vad jag ska säga. ”

Och innan du tryckte dina läppar mot mina svarade du:
”Loverboy, min älskade lilla loverboy, du pratar alldeles för mycket.”

Skriven av: David Lundgren