Som sanden i ett timglas

Det är mörkt ute. Snön faller stilla över förorten där jag växt upp, lika stilla som mina egna tårar.
Jag heter Katti. Jag bor i en liten håla utanför Stockholm. Mina föräldrar är skilda. Pappa stack när jag var bara några månader gammal. Han orkade inte med allt mitt skrikande, påstod mamma. Vad han egentligen inte orkade med var nog mammas drickande. Mamma är alkoholist. I början när pappa och hon var gifta blev hon inte full så ofta. Efter skilsmässan var hon vit i nästan ett år. Men efter det har det bara gått utför. Hon försökte dölja det i början, men nu är det omöjligt. Det är konstigt att inte någon tagit mig ifrån henne. Om socialen placerat mig i fosterhem hade inget varit som det är nu idag.

Det är allt du behöver veta. Det är bara onödigt med en längre presentation. Vad spelar längd, vikt, ögonfärg och hårfärg för roll? Utseendet förändrar ändå ingenting, i alla fall inte för mig.

Nu måste jag börja berätta. Tiden rinner iväg, likt sanden i ett timglas. Jag måste hinna bli klar innan den tar slut.

En fredag när jag kom hem från skolan satt mamma på golvet och rotade i mina skrivbordslådor.
”Vad håller du på med?” Jag gick fram till mamma och ryckte ifrån henne en bunt med papper, några av mina dikter. Jag var rasande. Dikterna är mitt sätt att skriva dagbok. I dem får man reda på allt om mig, bara man vet hur de ska läsas.
”Jag tänkte städa lite.” Hennes röst darrade. Den fräna doften av alkohol slog emot mig.
”Ut!” skrek jag. ”Du har för fan ingen jävla rätt att gå in i mitt rum och läsa mina dikter! Dra åt helvete!”
Mamma reste sig upp på vingliga ben.
”Svär inte åt mig!'
”Jag svär åt vem jag vill!”

Mamma hade aldrig slagit mig tidigare. Kanske var det alkoholen som gjorde att hon inte kunde kontrollera sig själv, kanske var det något annat. Men den där eftermiddagen när allt började slog hon mig, och det verkade som om hon aldrig skulle sluta. Hon sparkade, rev och slet. Jag kröp ihop på golvet i en liten hög med armarna för huvudet.
När hon äntligen slutade gick hon bara där ifrån.
Jag låg kvar i flera minuter. Min kropp darrade så att jag knappt kunde resa mig upp. Sedan gick jag också.

Det var i mitten på januari. Snön låg vit över höghusen. Jag frös där jag gick. Jag hade inte tagit på mig jackan, bara stuckit fötterna i mina kängor och gått.
Först visste jag inte vart jag var på väg. Mina fötter bara gick och gick. Men när jag började närma mig utkanten av betongdjungeln visste jag vart jag skulle ta vägen. Mormor. Hon fanns alltid där.

Hjärtat sjönk som en sten i bröstet när jag stannade på uppfarten till mormors lilla vita trähus. Det var mörkt. Och bilen var inte där. Varför var hon inte hemma? Nej, visst det. Hon var bortrest. Men en suck vände jag mig om. Vart skulle jag gå nu? Jag hade ingenstans att ta vägen. Hem tänkte jag inte gå.

Det var då han kom.
”Tjena! Vad har hänt med dig, då?” Han var lång med snälla, mörka ögon.
”Det ska inte du bry dig om!” Jag vände på klacken och började gå tillbaka in i betongdjungeln. Nu skakade jag av köld. Kanske kunde jag gå hem till Annika? Hon skulle kunna förstå.
”Vänta. Här. Låna min jacka. Du kommer frysa ihjäl!” Det var något i hans röst som fick mig att stanna. Den värmde, liksom. Det var som om han verkligen brydde sig. Om mig. Var det möjligt?
”Tack.” Han tog på mig den svarta jackan. Den var alldeles för stor men jag brydde mig inte. Jag kände hur värmen sakta kom tillbaka till mig.

Vi gick där bredvid varandra. Båda var tysta. Det konstiga var att det inte verkade behövas några ord. Han förstod mig ändå. Först då kom gråten. Jag hade inte tillåtit mig själv att gråta när mamma slog mig, inte medan jag gick ut ur lägenheten, inte när jag stod på mormors uppfart.
Först var det bara en enda tår, men vartefter kom det fler och fler. Tillslut grät jag så att jag skakade. Jag snyftade som ett litet barn. Jag gjorde ingenting när han stannade och kramade mig. Inte heller då sa han något. Han bara stod där och strök mig över håret.

En timme senare satt jag i Robins kök. Han hette så, killen som träffat mig utanför mormors hus. Jag hade berättat allt för honom, om mamma och pappa, om drickandet och om det som hänt samma eftermiddag.
Nu var han tyst. Jag tror att han tänkte på vad han skulle säga. Efter en liten stund kom det. Men det var inte det som jag trodde att han skulle säga.
'Vill du stanna här i natt? Du kan sova i min säng så sover jag på soffan,' tillade han snabbt när han såg min min. 'Men du måste ringa din morsa, annars kommer hon oroa ihjäl sig.'
'Mm.' Jag visste inte vad jag skulle säga. Sova hos honom? En främmande kille? Men vad skulle jag göra? Om jag gick till någon kompis skulle mamma hitta mig där, om hon nu ville hitta mig.

Det var jobbigt att ringa mamma. Hon grät och bad om ursäkt. Lovade att aldrig göra om det. Men jag ville inte hem. När mamma hotade med att ringa polisen, lade jag på luren.

”Är det säkert att jag får stanna?” frågade jag Robin när jag lagt på luren.
”Varför skulle jag annars frågat?” kontrade han.
Jag log mot honom, fast det såg nog mest ut som en grimarge. Min mage värkte så mycket att jag helst av allt ville lägga mig ner på golvet och skrika rakt ut. Han log tillbaka.
”Vill du sova? Jag ska bara bädda med rena lakan så kan du krypa ner i sängen.”
Då kände jag hur trött jag var. Robin tog fram en T-shirt som jag kunde sova i och trollade fram en tandborste att borsta tänderna med. När jag en stund senare kröp ner i sängen somnade jag så fort jag lagt huvudet på kudden.

Jag lyfter pennan från papperet. Jag har suttit och skrivit oavbrutet i flera timmar. Ändrat, börjat om, strukit över och börjat om igen.
Det finns så många saker jag skulle vilja ändra på, så många saker som jag borde gjort annorlunda.
Om jag fick önska mig en ända liten sak, skulle det inte vara världsfred eller ett sätt att stoppa svälten. Nej, det skulle vara att livet var som ett videoband, som man kunde spola framåt, bakåt och spela över saker på.
Gryningen är nära och tiden är snart ute. Jag måste fortsätta att berätta. Jag måste bli klar innan tiden rinner ut.

Jag vaknade nästa morgon av att någon kom in i rummet. När jag slog upp ögonen stod Robin i dörröppningen med en bricka i händerna.
'God morgon, Katti!' sa han glatt. 'Tänkte att du kanske vill ha lite frukost.'
Robin ställde ifrån sig brickan på ett litet bord bredvid sängen och satte sig på kanten. Jag orkade inte säga något. Huvudet bultade och när jag försökte sätta mig upp skar det som vassa knivar i hela kroppen. Robin blev snabbt allvarlig.
'Har du mycket ont?' frågade han oroligt.
'Mm,' var det ända jag fick fram.
'En läkare måste titta på dig.'
Jag visste att han hade rätt, men hur skulle jag förklara skadorna?
'Jag… vill… inte!' fick jag fram.
Robin granskade mig. Jag tror inte att jag såg alltför hemsk ut i ansiktet. Mamma hade inte kommit åt så mycket där, men mina armar var fulla av blåmärken. Mer syntes inte av min misshandlade kropp, resten var dolt under det stora täcket.

Jag låg kvar i Robins säng hela dagen. Nu efteråt fattar jag inte varför han lät mig stanna. Jag var bara en misshandlad tjej som han träffat på gatan en fredag kväll. Men när jag låg där orkade jag inte tänka på det. Jag hade fruktansvärt ont. Många av mammas sparkar hade träffat min mage.
Robin fanns där hela tiden. Han var verkligen urgullig! Kom med vatten och lite mat, men jag orkade inte äta.

På eftermiddagen ringde det på dörren. Robin gick och öppnade. Jag hörde hur han diskuterade med någon med låg röst. En stund senare kom han in i sovrummet med en annan kille i hälarna.
'Katti. Det här är Max. Max. Det här är Katti.'
Killen som hette Max kom fram till sängkanten och skakade min hand försiktigt, som om jag vore gjord av glas.
'Hej, Katti!'
'Hej!' Jag orkade prata lite mer nu. Robin hade 'tvingat' i mig värktabletter. Jag sa att jag inte ville ha eftersom att jag bara tror på naturläkemedel. Men han lyssnade inte. Och det var nog bra. Han såg hur ont jag hade.
'Katti, jag måste gå ut ett par timmar. Max är en av mina bästa vänner och han sa att han kan ta hand om dig medan jag är borta.'
Först blev jag arg. Ta hand om mig? Jag kunde väl klara mig själv! Men sedan tänkte jag att det säkert bara var av omtanke som Robin ringt den där Max.
'Hej då! Vi ses om några timmar!' Robin lämnade rummet och strax därpå slog ytterdörren igen.

Jag ville inte ha Max där. Helst av allt hade jag bara rest mig upp och gått. Men jag visste inte vart jag skulle gå. Hem tänkte jag inte gå ännu. Dessutom värkte kroppen mer och mer. Jag skulle behöva en till värktablett.
”Max, kan du hämta en värktablett?” frågade jag försiktigt.
”Visst.” Max lämnade rummet och kom tillbaka med ett glas vatten och en liten tablett. Jag tog tacksamt emot den.

Där. Där skulle jag stoppa bandet och spola tillbaka det. Eller bara låtit livet stanna där. Tänk vad bra allt skulle varit om jag kunnat spela över det som hände nu. Men livet är inte ett videoband som man kan spela över. Livet är en direktsändning som är omöjlig att ändra på. Sanden fortsatte att rinna, och det fanns inget sätt att stoppa den.

Jag somnade strax efter att jag svalt tabletten.

När jag vaknade lite senare kände jag att någon låg bredvid mig i sängen. Först trodde jag att det var Robin så jag vände mig om med ett leende på läpparna, ett leende som stelnade i samma stund som jag trodde att jag skulle se in i Robins mörka ögon.
Det var inte Robin som låg där, det var Max. Hans isblå ögon gled glupskt över min kropp.
”Har lilla Törnrosa vaknar nu?” frågade han och flinade.
Jag ville bort därifrån. Ville inte att den där killen skulle ligga bredvid mig. Så jag reste mig för att helt enkelt lämna lägenheten.
”Vart tror du att du är påväg?” Max flög upp och blockerade dörröppningen.
”Hem.” Jag var helt lugn. Vad kunde han göra?
”Tyvärr, lilla damen, men Robin sa att du inte får lämna lägenheten, inte förrän du sagt ”hejdå” till honom.”
”Du får väl säga till honom att det inte gick att hindra mig. Flytta på dig nu!” Jag började bli lite orolig.
”Han borde komma tillbaka snart, och du, jag vet att du inte vill hem.” Fan ta dig, Robin! Varför berättade du om misshandeln för Max?
Max gick långsamt mot mig. Jag backade, gjorde ett försök att komma förbi honom på hans högra sida. Han var lite för snabb för mig, fick tag i min vänstra arm och drog tillbaka mig in i rummet. Hans grepp gjorde så ont att jag kved till.
”Släpp!” snyftade jag. Jag försökte hålla tillbaka gråten som stockade sig halsen på mig.
Max grepp lättade men han släppte inte helt. Han ledde mig till sängen och tryckte försiktigt ner mig.

Hans ögon, jag kommer aldrig glömma de där ögonen. De brände som eld samtidigt som de utstrålade en sådan hemsk iskyla.

Jag låg där på det tillskrynklade täcket i bara T-shirt och trosor, med Max som en fångvaktare på min ena sida. Han höll fortfarande ett stadigt grepp om min vänstra arm.
”Kan du släppa mig?” Jag var rädd för honom, men jag tror att min röst var ganska stadig.
Max släppte, men hans blick vilade hela tiden på mig. Jag kröp ner under täcket. Jag kunde inte tänka när han satt och stirrade på mig. Det var då som jag såg lampan. Den såg hård och tung ut, perfekt med andra ord.
Utan att tänka sträckte jag ut armen och greppade lampan. Min avsikt var att slå den i Max huvud så att jag kunde sticka därifrån, men den var lite för tung så den träffade hans axel i stället. Det var tillräckligt för att jag skulle kunna kasta mig ut i hallen och fram till ytterdörren. Dörren var låst, med säkerhetskedja och det vanliga låset. Jag fumlade med kedjan, vred om låsvredet och slängde upp dörren. Min mörbultade kropp värkte värre än någonsin när jag rusade ut ur mitt fängelse. Jag kunde nästan inte ens gå. Men jag tvingade kroppen att lyda. Jag fortsatte ner för en slänt. Visste att jag var tvungen att hitta människor. Gräset var halt och mina bara fötter fick inget grepp. Max hann upp mig direkt. Jag sparkade och försökte ta mig loss men han var alldeles för stark. Jag skulle inte kommit loss ens om jag varit frisk. Han slängde upp mig som en säck på ryggen och fick in mig i lägenheten. Med ena handen låste han dörren med polislåset inifrån, med den andra höll han fast mig. Han lade nyckeln i sin egen jeansficka.
”Vad håller du på med!” Jag skrek åt honom när han slängde ner mig på köksgolvet. Min röst darrade. ”Jag vill inte vara här! Du har ingen rätt att hålla mig kvar!”
”Håll käften! Jag gör bara som Robin sagt åt mig att göra! Han gillar dig, bruden! Stannar du här kommer han ta hand om dig!”
”Men jag vill inte stanna! Fattar du inte det? Snälla, låt mig gå hem!” Jag grät nu. Jag var livrädd. Max var galen. Han kunde hitta på vad som helst.
Första sparken kom utan minsta förvarning. Den träffade mig rakt i huvudet. Allt blev svart.

Jag har inte tänkt på det så mycket tidigare, varför man slår någon. Jag tror att Max gjorde det för att han ville känna makt, och för att han ville få mig att fatta att det var han som bestämde.

När jag vaknade var allt tyst. Max var försvunnen. Han blev antagligen rädd när jag svimmade. Trodde kanske att jag var död. Jag önskar att jag dött av hans spark. Då hade allt blivit så mycket lättare. Men nu levde jag.
Jag kravlade mig upp på en köksstol och försökte på världen att sluta snurra. Jag letade reda på mina kläder och klädde på mig med stora ansträngningar.
För andra gången på två dagar lämnade jag en lägenhet i bara kängor. Men innan jag gick letade jag reda på papper och penna hemma hos Robin. Jag skrev en lapp till honom:
”Hej!
Jag går nu. Tack för att du lät mig sova hos dig.
Katti.”
Jag lämnade lappen på hallmattan. Då fick jag en idé. Jag tog med mig pennan och blocket.

Det var mörkt ute. Stjärnorna gnistrade på himlen. Min andedräkt var vit och luften var iskall men frisk. Jag gick på vingliga ben mot mitt mål.

Nu är det slut snart. Sanden i mitt timglas har snart runnit ut. Nu är det bara några få sandkorn kvar.
Solen är påväg upp. Mina fingrar är iskalla, men nu är det inte långt kvar.

Sjön låg öde där den alltid legat. Min egen tänkarplats, på somrarna full av liv, men alltid lika öde på vintrarna.
Jag satte mig på en sten som månskenet lös upp och började skriva.


Nu är vi i nuet.
Nu har de sista sandkornen runnit ut.
Mitt liv är slut.
Jag kan inte leva längre, inte med minnet av min egen mammas svek.
Inte med minnet av en främmande mans makt.
Jag tänker vada ut i vattnet och simma tills jag inte orkar längre.

Solens strålar lyser upp en liten sjö. I strandkanten går en tjej. Sakta vandrar hon ut i vattnet. Hon simmar ut mellan isflaken. Vattnet tynger hennes kläder och gör det omöjligt att simma längre. Sakta sjunker hon och försvinner ner i djupet.

Skriven av: Malin