Som vattenfallets tårar

”Som vattenfallets tårar rinner…”
”Va?” Sari vände sig om. Hon hade suttit och tänkt på allt och ingenting när en mörk röst viskade i hennes öra.
”Som vattenfallets tårar rinner
Som blomman gror från ett frö
Som fågeln flyger genom skogen
Som den odödlige aldrig kan dö
Lika säkert kommer jag alltid att älska dig.”
”Var det en… dikt?” Hon fattade fortfarande ingenting.
”Direkt från hjärtat”, log han och gick ut från cafét. Sari satt förvirrad kvar. Vad var det där om? Hon skakade på huvudet och fortsatte med sin patiens. Om en halvtimme skulle hon stänga sommarcaféet hon skötte om. Det kom ju i och för sig nästan ingen, men ändå.

På kvällen gick hon ut. Hon blev så lugn av att promenera, känna vinden leka med hennes hår… På bron stannade hon och lutade sig mot räcket. Det var så outsägligt vackert! Solen speglade sig i älven, och måsarna seglade över den. Hon hörde hur vingspetsarna snuddade vattenytan, och rös till av lycka. Plötsligt, utan förvarning, hörde hon de vackra orden; ” Som vattenfallets tårar rinner…” Hon förnam en kittlande känsla i fingertopparna då han ställde sig bredvid henne. ” Det är vackert, eller hur?” Sari förmådde endast nicka. Hon sneglade på honom, och tyckte om det hon såg. Han hade väldigt mörka färger. Svart hår, brunaktig hy, och gyllenbruna oceaner till ögon, hann hon se när han vände på huvudet och såg på henne. Förlägen slog hon ner blicken. Som alltid när hon blev nervös eller pinsamt berörd, blev hon varm i hela kroppen. Hettan brann i kinderna, varför hade hon ingen aning om.
”Jag heter Imre,” log han. Sari skymtade perfekta bländvita tänder. Inte minsta lilla missfärgning, till skillnad från hennes egna. ”Sari”, fick hon fram. Men det var knappt. Hon, som kunde briljera i ironi och klyftiga repliker! Nu var hon knäpp tyst, och förbannade sig själv för det. Hon ville ju så gärna imponera på honom! ” Är.. du här på semester, eller?”
Ett fyrfaldigt leve för Sari, konversationernas skapare! tänkte hon bittert.
” Ja… det kan man säga. Fin liten by.” Hon nickade igen. ” Fast lite ensamt, kanske?” frågade han.
”Ja, det ska gudarna veta!” Vid de orden log Imre beskt. Han kanske var djupt religös, tänkte Sari beklämd. ” Förlåt, du kanske inte gillar sådana uttryck?”
”Jodå, det är lugnt, jag tänkte bara på några jag känner…” Sari tog till orda igen.
”Jag trivs med att vara ensam, men att få höra att de spelar brännboll och träffas i ungdomsgården på helgerna borta i grannbyn, det är inte kul. Då känner jag mig så… bortglömd!” Imre lade medkännande armen om henne. Sari rös nästan till av beröringen, hon var inte bortskämd med sådant. Det fanns inte horder av det motsatta könet (i rätt ålder, alltså) i närheten, precis. Ingen som kunde uppfatta hennes stumma rop på hjälp. Och om någon kom, vem skulle bry sig om lilla obetydliga Sari? Därför var detta himmelriket för henne.
”Jag förstår dig så väl, Sari” viskade han. ”jag har själv haft det så. Så bottenlöst ensam!” utbrast han och slöt henne helt i sin famn. Som om han sökte tröst och förståelse. Sari lutade huvudet mot Imres bröst. De stod så och njöt av varandras värme, tills en bil kom körande och förstörde förtrollningen. De for snabbt isär, men Sari tyckte hon kände en hastig smekning mot sin kind…
Imre stannade inte, utan fortsatte gå. Han vände sig om en gång och höjde sin hand till hälsning, och Sari vinkade tafatt, stod handfallen kvar. Till slut samlade hon sig och började gå hon också. Fast åt motsatt håll, Imre bodde tydligen utanför byn. Imre…
Med förnyad kraft rusade hon hem, med en känsla av att det här var det märkligaste och underbaraste hon varit med om. Då visste hon inte vad som komma skulle…
De följande dagarna gick hon ut så ofta hon kunde, men Imre var som bortblåst. Hon gick till bron, till andra sidan av byn, en dag gick hon ända till grannbyn (dit det var 1 mil!), men ingenstans fann hon honom. Till slut kom hon fram till att han åkt hem. Var det nu var. Hon tyckte att all världens sorger tillkom just henne. För att muntra upp sig gick hon ut i skogen. Det spöregnade, men det brydde hon sig inte om. Det var bara härligt. Iförd regnjacka, -byxor och stövlar begav hon sig ut. Hon blev genast på gott humör. Skogen doftar som godast när den är blöt, det hade hon lärt sig av egen erfarenhet. Det droppade överallt, och det enda som hördes var en liten bäcks klara porlande. Hon lade sig ner på marken, och bara njöt. Då bröts idyllen av en massa knakande och brytande av kvistar. Förfärad satte hon sig upp, en massa tankar flög genom hennes huvud. Björnar, våldsmän, vargar, mördare…
Plötsligt upphörde det. Hon vred och vände på sig, men kunde inte se någon.
”Som vattenfallets tårar rinner…” Hon vände sig om, och andades lättad ut. ”Var det bara du!” utbrast hon. ”Vem trodde du det var?” frågade han roat. ”Jaa…” Hon kunde ju inte berätta vad hon tänkt! Imre satte sig ner bredvid henne. Åter lugnad lade Sari sig ner som hon låg förut, och den unge mannen följde hennes exempel. De låg huvud mot huvud, och lyssnade till varandras andetag. Regndropparna vätte deras ansikten, men de lade knappt märke till att himlen grät ut sin sorg över människors dåraktighet. De låg där i sin egen lilla värld, och Sari kunde inte tänka på annat än att Imre – Imre!- låg nära, nära henne. Nog för att hon på det viset bara kände toppen av hans huvud, men pytt, vad gjorde det?
”Jag älskar dig, Sari” mumlade Imre.
”Jag älskar dig också” sa Sari andlöst.
”Är du säker?” frågade Imre osäkert.
”Jaa…” andades Sari. ”Jag har aldrig varit så säker i hela mitt liv! Jag skulle kunna följa dig till världens ände!” ” Du måste änne längre, om du ska följa med mig.” ”Vad?”
Imre satte sig upp och tog Saris händer i sina. ”Du kommer inte att tro mig nu, men.. jag är Lucifer.” ”Djävulen?” ”Nej,” Imre skakade på huvudet. ”Det är människornas benämning på ondskan, så de har någon att skulle på när det går dåligt. Jag är den fallne ärkeängeln, och nu har jag funnit dig! Efter så många år…” Sari drog åt sig händerna. ”Det är inte rolig, Imre” sa hon. ”Sluta.”
”Men det är sant!”
”Nej. Det kan det inte vara. Jag tror dig inte!” Hon reste sig och började springa hem. ”Sari!” ropade Imre förtvivlat. ”Sari…” Han begravde huvudet i händerna.
Men Sari märkte ingenting av det, hon bara sprang. Väl hemma lade hon sig i sängen. Hennes kropp skakades av långa, skälvande snyftningar. ”Varför, Imre?” grät hon. ”Varför ska du förstöra allt för mig?”

Nästa morgon var hon som bedövad, ville inte äta, inte sova, inte tänka. Framåt kvällen gick hon sakta upp, och tog ut en bok ur hyllan. I den fanns sägnen om Lucifer. Hon började läsa:
Det finns en mindre känd legend, om Lucifers kärlek.
På den tiden Lucifer ännu var Herrens ängel, med uppgift att övervaka, pröva och straffa, såg han en underskön kvinna på jorden. Här går myterna isär, för enligt den ursprungliga blev han ju nedstörtad innan kvinnan skapats. Antingen var den fagra en djinn, eller också fortsatte han en tid som ängel efter att människorna kommit dit.
Lucifer fattade en stark kärlek för henne. Men en ängel kunde inte beblanda sig med jordens folk, därför kunde han bara betrakta henne i tysthet, utan att hon visste något om det.
Strax därefter kom hans fall, och han blev nu helt förhindrad att se henne. Men en av ärkeänglarna hade lagt märke till Lucifers böjelse för denna kvinna. Ängeln bad Herren om nåd för sin forne vän. Herren var först oböjlig. Ingen skulle sätta sig upp mot Honom, det ville Han inte veta av! Men då alla ärkeänglarna bad för den fallne ängeln, gav han med sig – väl vetande, att Hans nåd ändå inte skulle vara till någon hjälp. För Han bestämde, att Lucifer skulle få lov att vandra en kort tid på jorden en gång vart hundrade år.
Men Lucifer såg aldrig den efterlängtade kvinnan mer. För hur kunde hon leva så länge, ännu mindre bevara sin ungdom? Men Herren lät honom behålla sin längtan och sin smärta, väl vetande att hans vandring skulle förbli fåfäng i evighet. Sålunda fick herren sin hämnd över Lucifer ändå.
”Stackars Imre!” kved Sari. Nu förstod hon- och förfasades. Tänk om han redan försvunnit?
Utan närmare eftertanke sprang hon ut. ”Imre!” Hon blev andfådd, tvingades gå, sprang igen, grät av besvikelse och sorg. Till slut stannade hon utmattad en bit från bron. Men där stod ju… ”Imre!” ropade hon, lättat och förvånat. Han var kvar! Hon rusade dig, glömde bort tröttheten. Men så tvärstannade hon. Han var klädd i en svart kåpa, och stora mäktiga vingar stack ut från ryggen.
”Sari! Vad… gör du här?” Hon slängde sig om halsen på honom. ”Förlåt! Jag var så dum, jag tror dig! Snälla, lämna mig inte ensam här! Jag klarar det inte!”
Imre- eller Lucifer –kramade henne hårt. ”Kära, älskade Sari! Hur skulle jag kunna lämna dig?”
”Ta mig med”, viskade hon. ”Till de svarta salarna.” Lucifer lyfte upp henne på broräcket, och klev själv upp. Sari såg in i hans ögon, märkta av sorg- men med en lycklig glans, och hon bävade nästan inför honom. Han var så ståtlig. Det fanns inget annat ord. Lucifer tog henne i handen, och tillsammans kastade de sig ner mot det svarta vattnet. Men de slog aldrig i vattenytan, utan Sari såg förundrat hur en tunnel öppnade sig för dem. De flög neråt, och hamnade i en stor grotta, svart som ebenholts, men skimrande i djupblått. Det var sagolikt vackert. Hon sträckte sig upp på tå och lät läpparna snudda vid hans. Hennes blick gav löfte om mer.

Skriven av: C