Sommaren som brann

Jag knöt en dubbelknut på de splitternya träningsskorna för säkerhetsskull. Det är så jobbigt när de åker upp när man är ute och springer.
Det var varmt ute, inte stekhett, men ovanligt varmt för att vara en junidag. Mina splitternya skor var bländande vita och min hud fortfarande blek. Mitt ljusbruna hår hade inte utsatts för sommarsolen ännu och hade inte fått de där bleka slingorna.
Det kändes att det var länge sedan jag var ute och sprang. Flåset kom redan i första backen, som lutade smått uppåt. Efter backen kom den vackra allén med stora och pampiga ekar, som egentligen var Haraldssons privata väg, men pappa känner familjen så vi brukar få passera den. Stigen som viker av från vägen var lika smal och fylld med uppstickande trädrötter som alla andra år.
Jag stannar en bit in på stigen för att vila. Sätter mig ner på en sten och pustar ut. Äntligen är det sommar, tänker jag och ler för mig själv. Sommaren är inget utan sommarstugan ute på Galaudden!
Mina ben kändes tunga på vägen tillbaka. Det skulle bli ordning på det, visst skulle det bli ordning. En joggingtur om dagen som alla andra år.
Tillbaka vid stugan ber pappa mig att packa upp mina kläder och saker. Jag gör som han säger och njuter speciellt av att ta upp bikinin och solglasögonen. I år ska jag sola, jag ska bli brunare än någon annan på skolan!
Det var bara dagen efter skolavslutningen och ändå var jag redan installerad på mitt lilla rum. Jag visste precis var allt skulle stå, var alla kläder skulle ligga. Jag hade planerat det hela vinterhalvåret.
Efter att jag packat upp allt och ställt det på de rätta platserna tog jag på mig bikinin och roffade åt mig en handduk ur mammas garderob och sprang ner till vår egen lilla strand, som ligger ca. 50 meter nedanför stugan. Vattnet var stickande kallt, men jag kunde inte svika traditionen att doppa mig före pappa, så jag dök i fort som attan. De hundratusentals knivarna mot kroppen försvann när jag fort sprang upp på stranden och la mig för att torka i solen.
Några minuter därpå kommer pappa, som vanligt, och frågar om jag redan har doppat mig. Jag skrattar och säger att jag ska kalla honom för badkruka hela sommaren. Allt var precis som vanligt, som alla andra somrar här ute på Galaudden. Allt var precis som jag ville att det skulle vara…

Ungefär en vecka senare var det midsommarafton och vi skulle, liksom alla andra Galauddenbor, gå ner till den stora stranden för att dansa runt midsommarstången och på det knakande dansgolvet. Min ljusgula klänning, som jag fick på min 16-årsdag för en månad sedan, var ett måste. Mitt hår hade mamma lockat med locktången. När jag tittade mig i spegeln för sista gången innan vi skulle gå beundrade jag min färska solbränna, som passade så oerhört bra till den gula knälånga klänningen.
På vägen ner till stranden passerade vi alla små gulliga tomter med små röda stugor och de tio meter låga flaggstängerna, som idag var prydda med en blågul flagga på toppen. Det var som i en saga allting, så smått och gulligt.
Vi var inte först ner till stranden. Familjerna Larsson, Strömberg och Haraldsson var redan där och stod och berömde varandras solbrännor. Jag gick ner till vattnet och kände om det var tillräckligt varmt för att bada, men icke. Förmodligen kommer fulla 40-åriga pappor att bada näck i det iskalla vattnet när småtimmarna närmar sig, när fruarna har tröttnat på sina fulla 40-åriga makar och gått sura hem med de yngst barnen.
Klockan var väl kring fyra när midsommarstången äntligen restes och vi kunde börja hoppa runt den. Jag och mamma var på fnitterhumör och gjorde fula grimaser åt varandra när vi dansade till grodsången. Pappa dansade inte, ingen pappa dansade. De stod vid grillen och var inne på sin andra, möjligtvis tredje öl.
Efter grillad korv och hamburgare börjar solen sakta minska i lyskraft och klättra nerför molnens stege, ner bakom bergen på andra sidan sjön försvann den. Papporna hade börja skratta lite mer och var alla tillräckligt alkoholfyllda för att kunna dansa med sina fruar på dansgolvet. Det lokala Galaudden-bandet körde igång att spela sina urålderliga dansbandscovers och dansgolvet fylldes sakta men säkert.
Jag valde att vänta med att dansa. Det var väl inte allt för många killar i min ålder, bara Bosse, som var blyg, tyst och taktlös och som förmodligen redan hade gått hem. Jag vägrar att dansa med fyllegubbarna, möjligtvis pappa, men det brukar mest bli en dans med småpojkarna, som bor bredvid oss.
Klockan gick otroligt nog framåt och jag stod och hängde på dansgolvsräcket när mamma kom och petade mig på axeln. Hon frågade om jag ville följa med henne hem. Pappa skulle bada… Jag ville inte gärna se gubbarnas nakna kroppar, men inte heller gå hem, så jag sa åt henne att jag stannade. Jag får väl blunda, tänkte jag.
Allt fler började bege sig hemåt. Alla som inte skulle bada näck, dvs. alla kvinnor och barn. Några ungdomar stannade, däribland jag. Jag var inte med de andra dock. De satt på filtar vid ett träd och smygdrack ur sina pappors ölburkar. Jag satte mig på räcket och dinglade med benen. Skrattade lite för mig själv åt de fulla papporna, som nu var avklädda och gormade och skrek nere i vattnet.
Jag sitter kvar en stund, men tröttnar och bestämmer mig för att gå hem. Precis när jag ska vända mig om hör jag en röst bakom mig.
- Ska inte du också bada?
Jag vrider på mig för att se vem det är. Ingen jag känner igen.
- Nä, svarar jag och skrattar till.
Han ställer sig bredvid mig och lutar sig över räcket och spottar ner i sanden.
- Så, varför sitter du här då? frågar han och jag har egentligen inget bra svar så jag säger:
- Vet inte…
Han hoppar upp på räcket han med och skrattar lite.
- Titta gubben där, säger han och pekar ner mot vattnet och jag ser att det är pappa som går
och letar efter något i vassen. Gu' va pinsamt, tänker jag, men jag säger inget till honom utan skrattar bara.
- Så, du är ny här eller? frågar jag.
- Nää, svarar han och låter förvånad.
Jag känner mig dum och försöker komma på vem han är, men det klickar inte.
- Bosse! Säger han och räcker mig handen.
Jag vill säga: 'VAAH?!!!', men gör förståss inte det utan tar hans hand och säger istället:
- Joanna.
- Det visste jag väl, säger han då och ler och jag får ännu mer skuldkänslor.
Att Bosse hade gått och blivit båda snygg och pratglad var inget jag väntade mig!
Bosse hoppar ner från räcket i sanden och ropar högt:
- FARSAN!!! Jag går nu!!!!
Jag hör en utav de nakna gubbarna ropa:
- HEJDÅ!! Sitt inte uppe och vänta!!!
Bosse frågar om jag vill följa med honom. Självklart vill jag det, men jag säger inte åt pappa som han gjorde.
Våra stugor ligger längs samma väg och åt samma håll, det vet jag. Vi går sakta och håller ett konstant avstånd mellan varandra. Inte för nära, det kan verka dumt. Samtalsämnena börjar tryta när vi passande är framme vid hans stuga. Vi stannar upp en stund. Bosse skrapar med foten i gruset och säger med låg röst:
- Vi kanske ses nån dag…
- Ja, det skulle va kul, sa jag och kunde inte låta bli att tänka att det var föör framfusigt sagt.
Vi sa i alla fall hejdå till varandra och jag fortsatte min vandring hemåt.
Väl hemma var det tyst och mörkt när jag öppnade ytterdörren. Mamma sov förmodligen, så jag struntade i att gå på toan och gick direkt in på mitt rum. Jag tog på mig min CD-freestyle och Lars Winnerbäcks låt 'Kom Änglar' svävade ut ur snäckorna och in i mina öron.
Den vackraste stunden i livet var den när du kom…

Dagen därpå var det dåligt väder. Regn och rusk. Pappa låg på soffan i köket och klagade över sin sprängande huvudverk.
- Skyll dig själv, sa mamma.
Jag höll med henne!
Vi, dvs. jag och mamma, satt nästan hela dagen vid köksbordet och spelade 'Fia med knuff'. Mamma undrade flera gånger varför jag var klädd med ett gigantiskt leende idag. Jag svarade inte, jag bara skrattade till lite. Jag vann totalt 12 gånger och mamma nio…
På eftermiddagen slutade regnet att smattra mot fönsterbläcket. Solen kom aldrig fram, men det hindrade inte mig från att ta en joggingtur. Det var nästan skönt att slippa den heta solen för en gång skull. Nu, efter ungefär en månads springande, blir jag inte andfådd förrän vid stigen. Jag stannar dock fortfarande vid samma sten en bit in på stigen och sätter mig och filosoferar. Idag var det nog inte så mycket filosofier, mest intensivt tänkande på Bosse.
Såg inte honom på flera dagar efter midsommarafton. Blev rädd att han föraktade mig så mycket att han hade åkt hem från Galaudden. Så var det inte… Träffade honom på badstranden några dagar därpå och försökte att inte visa att jag hade varit orolig. Vi badade tillsammans och vi skvätte vatten på varandra sådär fjantigt som papporna i midsommarnatten.
Mamma hade sett oss tillsammans och var jättejobbig och gick omkring och småskrattade åt mig hela dagen.
- Ska vi kanske ta och bjuda hem den där Bosse på middag, sa hon och log hånfullt.
- Aldrig! Svarade jag.

En kväll i mitten av juli hade vi på Galaudden alltid en samling vid stranden där vi grillade, spelade strandtennis och volleyboll. Det var alltid lika tråkigt och ännu tråkigare skulle det bli i år när Bosses familj inte skulle komma. De skulle bort på nått kalas inne i stan. Jag klädde mig i min gula klänning, som nu var lite mer åt det gröna hållet. Brydde mig inte om att locka håret. Jag ville inte vara fin för några jag inte tyckte om. Jag ville vara fin endast för Bosse.
Näst intill hela kvällen satt jag på en bänk och tittade på när barnen försökte spela volleyboll. Mamma kom fram med en korv lite då och då, men jag åt sällan upp dem, utan gav dem till de snyltiga småbarnen.
När solen började klättra neråt sa jag till mamma att jag ville gå hem. Hon ville stanna så jag gick ensam. Jag tyckte fruktansvärt synd om mig själv och det föll till och med en lite tår nerför min kind.
Vägen hem kändes lång och jobbig. Min fötter värkte av sandalerna och min rumpa var fylld med träsmak efter några timmars sittande på en träbänk. Jag gick med huvudet nere och såg endast mina brunbrända fötter. Efter en stund tittade jag dock upp och såg till min förvåning att det var en som kom springande där borta längs den grusiga vägen. Jag försökte se vem det var, men lyckades inte. Min blick återvände ner mot sandalerna.
- Joanna!!! Hör jag den springande ropa.
Jag tittade upp igen och såg nu vem det var. Det var han, Bosse. Han sprang fort och var nästan på väg att springa förbi mig, men lyckades tillslut stanna.
- Vad gör du här? frågade jag och skrattade hjärtligt åt hans flåsande.
- Vi åkte iväg lite tidigare så att jag skulle hinna vara med på grillningen, lyckades han klämma fram mellan flåsningarna.
- Och jag som är på väg därifrån, skrattade jag.
- Jaa, varför är du det? säger han och tittar frågande på mig.
- Det var bara så tråkigt…utan dig, sa jag och var rädd att jag hade sagt för mycke.
Han log mot mig och rätade på sig och sa med lugn röst:
- Men nu är jag ju här, ska vi gå tillbaka?
Jag nickar och vi börjar att gå tillbaka mot stranden igen.
När vi anlände på stranden såg det likadant ut. Barnen stod vid volleybollnätet och försökte få över den tunga bollen, papporna stod vig grillen med varsin öl i höger hand och mammorna satt ute på bryggan och skvallrade. Ingen märkte att vi kom tillbaka, lika bra det. Det skulle bara bli pinsamt.
Bosse drar iväg mig bort till stenarna, som ligger en bit bort på stranden, dit ingen går. Mina händer är genomvåta, mina ben som en marackas och jag ångrar nu att jag inte brydde mig om min frisyr. Vi sätter oss på varsin sten en bit ifrån varandra. Det är tyst, pinsamt tyst…
Min mun känns het och konstig, det som vattnas i munnen på mig, som när man är riktigt hungrig.
Jag vet inte vad som händer, men helst plötsligt står jag upp. Jag märker at mina ben rör sig… mot Bosse… Jag sätter mig bredvid honom på stenen och han tar, som en reflex, min hand. Hans är också alldeles våt. Han närmat sig sakta mitt ansikte och jag blundar. Efter några sekunder, som känns som timmar, möts våra läppar. Det är som eld. Det bränns nästan när de möts, men jag vill inte sluta. Det är jag, han och elden som möts och allt är så perfekt. Vi brinner och vi brinner för varandra…

Denna sommar var sig lik som alla de andra fast den hade eld, sommaren hade eld!!

Skriven av: Lisa