Sommarstugan



Det händer ofta att jag tänker på det som hände, jag har velat skriva ned händelsen flera gånger men jag har helt enkelt inte kommit underfund med hur jag ska börja.
Idag när jag satte mig ned här vid datorn förstod jag att det egentligen inte går att finna någon början, jag menar jag skulle kunna börja var som helst från den 8:e augusti 1820 och fram tills idag men eftersom det är viktigt att du verkligen förstår vad som hände börjar jag helt enkelt från den kvällen jag träffade Patrik för första gången ...

Det var en sån där riktigt mörk höstnatt, jag satt ihopkrupen och läste i soffan framför kaminen i vårat lilla sommarhus. Bredvid mig i sängen låg Ragge våran gråsvarta schäferhane. Ragge var min ständiga följeslagare och jag som normalt sett var fruktansvärt mörkrädd hade ett stort stöd i den gamla hannen . Det var inte lätt för mig att ta klivet ut i den becksvarta bergslagsskogen och ibland var jag ju tvungen eftersom vi så påpassligt köpt en stuga utan moderna faciliteter med andra ord så hade vi ingen dusch ,vatten och toaletten var av den gamla hederliga torrdassvarianten.

Just den här kvällen var Jonas, min sambo hos våra grannar. Deras stuga låg säkert inte mer än 800meter bort, gick jag ut på farstubron skulle jag säkert kunna se det dunkla ljuset ur deras köksfönster och jag visste att jag var mer än välkommen, men ... Gubbarna satt och krökade, spelade kort och drog gamla fiskeskrönor, en variant av kväll jag själv inte ansåg vara speciellt givande och meningen med vårat stugköp var ju att vi skulle njuta av tiden därute.

Jag satt djupt försjunken i min bok, i kaminen sprakade en härlig brasa och ute blåste en kallhöstvind av de sista murkna löven ur björkarna. Jag lyssnade till regndropparnas smattrande på taket och njöt av lugnet. Plötsligt spetsade Ragge öronen och gav upp ett dovt morrande, jag la min hand i hans nacke och lyssnade spänt, någon var på väg uppför stugtrappan med tunga steg.

- Shhh Ragge ,det är säkert bara Husse sa jag lugnande till hunden , men... ingen kom in genom dörren. Ja, det kunde ju vara någon av de andra gubbarna som skulle hämta något också men ingen knackning hördes heller. Jag såg ned på min hand som fortfarande höll ett fast grepp i den sträva schäferpälsen, jag hade fått en begynnelse till gåshud och skakade olustigt på mig.

- Kolla Ragge nu blir ju matte nervös ,sluta larva dig.
Men Ragge slutade inte morra, faktum är att morrningen med ens tycktes ännu dovare än tidigare och jag hade stora besvär med att hålla honom kvar i soffan.


- Kom in ,det är öppet ! , ropade jag, jag var egentligen inte rädd. Om det hittade någon hit ut var det säkert Jonas eller någon av gubbarna eller någon som gått förbi de andras stuga och denne någon hade med all säkerhet blivit upptäckt av deras ilskna Rottweiler. Någon annan kunde inte nå stugan för på andra sidan hade vi havet .





När ingen vågade sig in tog jag ett stadigt grepp i Ragges halsband och gick mot dörren. Jag visste att vem det än var som stod där var kvar, eftersom det hördes precis om man rörde sig där ute på farstubron.

Våran stuga var byggd någon gång på 1800talet och då hade man gjort en liten tamburliknande ingång vid ytterdörren, förr hade det säkert varit två dörrar där för att kylan inte skulle slippa ut men vi hade helt enkelt satt upp tygdraperier och det var där jag blev stående. Just då jag skulle sträcka ut handen och dra undan draperiet för att kunna släppa in min gäst fick jag en obehaglig känsla av att inte vara kapabel till ens den simplaste rörelse. Min hand var inte mer än en tumnagel ifrån draperiet men jag kom inte närmare, det var nästa som om någon byggt upp en osynlig mur...

Regnet smattrade oavbrutet mot tak och fönster ,vinden blåste i trädkronorna och utanför stod någon, troligen väldigt blöt och frusen och jag kunde inte öppna dörren,
I just den sekunden hördes ett brak, både jag och Ragge flög upp och såg för en sekund förskräckta upp på varandra innan jag förstod att det var ett vedträd som hade fallit tungt i kaminen. Jag suckade lite och förstod plötsligt att ögonblicket vid dörren var förbi, nu kunde jag greppa draperiet och öppna dörren men därute fanns inte längre något annat än den mörka skogen vilken tycktes bliga nästan hotfullt på oss.

Jag och Ragge kröp ned i bäddsoffan och när Jonas kom hem sent den natten sa jag ingenting ...

Samma helg skulle Jonas ut och fiska med grabbarna så jag och Ragge skulle få en helhelg ensamma i stugan. Ska jag vara ärlig såg jag fram emot det ... Även om jag älskade Jonas var det skönt att slippa ”Gubben” ibland. Jag hade laddat upp med böcker ,brev att besvara och givetvis chockladpudding, chips och andra ”nyttiga” livsmedel.

- Klarar du dig gumman, frågade Jonas oroligt innan han lämnade oss på fredagen eftersom han visste hur mörkrädd jag var.
- Ja, gå nu ! log jag...
- Jo jag har köpt en potta så slipper du gå på dasset i mörkret i alla fall. fortsatte han och jag kunde inte låta bli att krama min knasiga sambo.
- Du är jättesöt, tack men kan du gå nu så att det blir lite lugn och ro i det här huset någon gång !
Jonas log och tog sina spön med ett roat :
- Jaha där ser man hur uppskattad man är...

Vi förstod varandra rätt bra Jonas och jag, åtminstone var det vad jag trodde innan det hände.

Det var en härlig kväll, Ragge och jag njöt av kvällssolen ute i kryddlandet. Jag var barnsligt förtjust i min trädgård och odlade både kryddor och pysslade med mina rosenbusksbabysar. När nattmörkret så sakta smög sig på oss, gick vi in för att tända i kaminen.






- Det verkade som om ingenting ville fungera den där dagen, jag trasslade länge med späntstickor och tidningspapper innan det blev en liten låga. Jag suckade och gick ut i den lilla köksvrån för att hälla upp våra onyttigheter det var då jag än en gång hörde att någon gick upp på förstubron. Jag blickade ut genom köksfönstret och förundrades över hur snabbt det blev becksvart här ute. Jag väntade på en knackning, men inte heller den här gången kom det någon, Ragge hade ställt sig upp med öronen spetsade och en begynnelse till ragg rest i nacken.

Jag tänkte ta ett steg mot tamburen men mindes plötsligt förra gången och ville inte uppleva det igen så jag ropade:

- Varsågod och kliv in, det är öppet !

Ingenting och han stod alldeles säkert kvar därute. Hur jag visste att det var en man vid det tillfället har jag faktiskt inte den blekaste aning om men det var jag säker på.

- Jamen skit it då ! vrålade jag, är det någon pervers lek så kan du stå kvar där ute...

Ingen reaktion nu heller så jag gav Ragge en uppgiven suck och återgick till mitt pulande.

Det som ¨fortfarande fascinerar mig mest är att jag inte blev riktigt rädd vid dessa tillfällen. Givetvis var det obehagligt att någon stod i farstubron utan att vilja komma in men det var mörker jag var rädd för inte människor, om jag bara hade vetat.

Plötsligt fladdrade det till i kaminen och med ens förstod jag att den mystiske besökaren ,om man nu kan kalla någon som bara ställer sig på förstubron för besökare, var borta.

Nåja jag fick eld i spisen i alla fall. Vi satt och läste långt in på småtimmarna Ragge och jag, när vi så insåg att det var läggdags sträckte jag mig efter stearinljuset, men innan jag nådde det stelnade jag till. Nu var han där igen det var jag säker på. Stegen i grusgången var tydliga och nu ,precis där gick han upp på första trappsteget. Jag såg på Ragge han nosade
och nackhåren var på uppgång men jag hyssjade honom och lyckades på något sätt blåsa ut stearinljuset .



Vi satt så ett bra tag jag och Ragge, tyst lyssnandes efter den mystiske besökaren. Ingenting hördes och varken jag eller Ragge rörde oss. Det gick säkert tio minuter och jag trodde nästan att vår besökare skulle ge upp då jag plötsligt insåg att han var inne i huset. Hur var det möjligt, ytterdörren var ju låst nu och ingen hade ens öppnat dörren, det skulle ha hörts om någon hade gjort en ansats eftersom den gamla trädörren var Ooljad men vår besökare var inne i huset.

Jag försökte att se någonting i den mörka stugan. Från soffan där vi låg skulle vem som helst synas men jag såg ingen ändå visste både jag och hunden att han, vem han nu kunde tänkas vara, stod där framför oss...




Vi rörde oss inte och inte vår besökare heller. Jag vet inte hur lång tid det tog men veden i kaminen var nästan utbrunnen när vår besökare lika omärkligt som vanligt hade gett sig av.

Hela Lördagen spenderade jag i kryddgården och kunde inte släppa tanken på min besökare, jag undrade vad han ville och hoppades nästan att han skulle komma även den här kvällen. Det gjorde han. Den här gången satt jag vid vårat minimala köksbord och löste korsord i skenet av en fotogenlampa. Även denna kväll var det riktigt ruggigt höstväder och jag rös vid bara tanken på att behöva sticka min fot utanför dörren, som tur var vekade Ragge inte heller särskilt förtjust vid tanken på en rastning.

Jag försökte komma på vad det fanns för fiskar på fyra bokstäver i samma stund som jag hörde stegen och jag kom på mig själv med att välkomna dem. ”Han” såg antagligen att det lös men jag ropade:

- Kom in ,jag vet att du var här igår.
Nu hörde jag honom gå på det kalla trägolvet och även om jag inte var kapabel att vända mig om kände jag värmen från ”honom” ..
- Vad bra att du är här sa jag som om jag känt honom i flera år, kan du det här ?
-K-N-O-T skrev min hand och trots att jag inte själv förde den blev jag aldrig rädd.

- Det stämmer ju, tack fortsatte jag, fortfarande utan att kunna se på min gäst, hörrudu kan jag göra något för dig ?

Han sa ingenting, jag vet inte varför jag förväntade mig det men jag fick en känsla av att han ville att jag skulle fortsätta fråga.

- Vem är du ?

Frågan kom rappt och jag hörde min egen röst som i ett eko skallandes längs stugans randiga väggar. När ingenting tydde på att ett svar skulle komma, förstod jag plötsligt.

- Du vill att jag ska ta reda på det själv va ?!... Det senare var egentligen ingen fråga utan ett konstaterande men då jag uttalat meningen fick jag en varm känsla i bröstet och jag slöt mina ögon för att låta mig ryckas med och berusas av känslan.


Senare vaknade jag i min säng, jag kan än idag inte minnas hur jag tog mig dit men jag kan fortfarande frammana de där känslan av värme i mitt bröst när jag förstod vad min nye vän ville.

Jag blev som besatt av tanken på att få reda på vem han var. Jag förstod ju att det var någon som hade levt i huset men alla jag pratade med skakade på huvudet åt mig när jag talade om det. När jag tänker efter är det konstigt att de inte skickade mig direkt till dårhuset ...


Jag sökte upp husets förra ägare men de visste inte så mycket, så jag började söka i kyrkoböcker och på biblioteket. Inget av det vad jag hittade tycktes stämma in ,jag kunde inte hitta rätt och blev som sagt helt uppslukad av mitt ”uppdrag”.


Jag spenderade mer och mer tid ute ensam ute på landet och det bara för att få känna närheten till min vän. Eftersom Jonas inte ville förstå mig kom vi att glida längre och längre ifrån varandra den hösten och jag märkte det inte, när han försökte prata med mig blev jag arg på honom . Vi pratade om varandra hela tiden och det bara för att jag så gärna ville att han skulle tro mig, men det var ju inte så lätt för honom eftersom min okände vän inte tycktes vilja visa sig för Jonas.

Jag minns en gång när Jonas och jag låg och sov i den utdragbara femtiotalsbäddsoffan. Jag skrek till högt när jag såg konturerna av min vän längs nere vid mina fötter. Han hade tagit för vana att vaka över mig när jag sov, vilket för mig var en trygghet men idag hade han alltså av misstag ?! ställt sig vid min fotända och skadad som man var av medias framställning av döden trodde jag först att jag skulle bli hämtad nu.

- Jonas lutade sig över mig för att lugna mig men jag fortsatte som i ett dimtöcken.

- Vad gör du, du kan inte stå vid fotändan, det är inte dags att hämta mig än.

- Gumman , du drömmer !

Jag kände hur Jonas ruskade mig , jag ville så gärna få honom att förstå att jag sa:

-Nej jag drömmer inte titta Jonas han står vid min fotända, ska jag dö nu , jag vet ju inte vem du är än ?

Jonas såg självklart ingenting och nästa dag var han som förbytt. Han tog två veckors semester och åkte upp med polarna till Norrland, han ville att jag skulle följa med för att lugna ned mig men jag var som sagt besatt av tanken på historien om vårat sommarhus att jag vägrade.

Jag tyckte Jonas svek mig men idag kan jag kanske förstå honom lite bättre.
De två veckor som Jonas var borta formligen rann iväg, jag sökte vidare på biblioteket och fick så till min stora fasa reda på att just den kyrkoskriften som tordes kunna besvara mina frågor hade brunnit upp år 1907 och där fanns inga kopior bevarade ...

Den natten var jag fruktansvärt besviken. Jag låg i sängen på landet och grät floder. Det kändes som om jag hade svikit honom ...Han kom till mig sent den natten, satte sig på min sängkant och smekte ömt bort smärtan ur min själ. Vi kunde inte tala med varandra i ordet talas egentliga bemärkelse ändå förstod jag honom och han mig.

Ibland fick jag ”veta” saker, jag kan inte förklara hur men plötsligt visste jag bara. Det kunde vara saker som hans ålder, att han haft det svårt och att han en gång var fruktansvärt förälskad i en ung rik flicka. Detta var inget jag läste mig till eller fick mig till livs genom skrönor från ortsborna, jag visste det bara helt enkelt. När jag så försökte berätta för mina nära, för att inspirera dem att hjälpa mig skrattade dem åt mig och mina ”fantasier”. Ni kan tro att de satte skrattet i halsen den dagen jag visade dem sanningen...





De få nätter han inte kom, rev smärtan i mitt bröst. Var gång jag fick den minsta lilla ledtråd om hans liv var det som om hans oroliga själ fick ytterligare ett stänk ro och jag ville att han skulle vara lugn, jag ville veta allt om mannen som fick mitt inre att blossa upp i ett smärre kaos, han var mitt stöd, min trygghet.

Jag minns såväl den natten Jonas och jag hade haft ett riktigt praktgräl
över telefonen,han satt någonstans i de Norrländska skogarna och söp när han fick för sig
att ringa mig.

- Men hallå där spökjägaren ... Jag hörde att han hade ett av sina kaxiga -jag är med polarna- leenden på läpparna och ignorerade först hans hånfulla antydningar , men han spädde på.

- Hur går det med den lilla anden, har han snärjt dig ännu ?

- Jonas , vad håller du på med ?

- Det är väl för fan inte jag som blivit upp över öronen förälskad i ett fantasifoster.

- Patrik är ingen fantasi! skrek jag och insåg i samma stund att jag namngett min vän. Hur kunde jag veta hans namn? Jag upphörde aldrig att förundras över vår mycket speciella kontakt och över hur just jag kunde vara så mottaglig och hur , i denna sekund , så idiotiske pojkvän kunde vara så blind.

- Patrik? Jag kunde höra Jonas sarkasm, fan tjejen du borde nästan spärras in.

Jag la på luren utan ett ljud och cyklade raka vägen till sommarstugan, klockan var säkert elva och skogen var svart som den mörkaste tjärn, de skraltiga skogsvägarna var isiga och jag kan inte förstå hur jag lyckades ta mig helskinnad från samhället och ut till stugan, men väl där ställde jag mig i hallen och viskade.

- Patrik jag behöver dig...

Ingenting annat än den hårda höstvinden hördes där i mörkret. Jag insåg att jag stod i en helt nedsläckt stuga och jag var inte rädd. Men nu var jag arg, var var han nu när jag behövde honom? Tårarna rann ned för mina kinder och mina axlar skakade av förtvivlad frossa.

- Var är du ?...

Jag fortsatte att viska rakt ut i den mörka natten, mina tårar hade nu bildat en pöl längs mina fötter och ändå kom inte kräket.

- Du är väl som alla killar, skrek jag nu, du kanske till och med förtjänade det öde du nu fick...

Med ens var det som om alla ljud försvann, jag kunde inte höra vinden utanför, ingenting och jag förstod att jag sårat honom men nu var jag arg...





- Jag struntar i vad du tycker, du har ju inte ens mage att dyka upp när jag behöver dig som bäst, fast du har fått mig att offra allt, jag borde skita i dig ditt kräk, med ens insåg jag att han var där. Han strök med mjuka, ömma fingrar
bort mina tårar, jag kunde känna värmen från hans inre. Ja jag kunde nästan se hans sorgsna blåa ögon och för mitt inre hörde jag hans röst. En varm, vänlig mjuk stämma talade faktiskt till mig där i mörkret:

- Jag är alltid här för dig...jag kommer alltid att finnas där, en värme strålade läns min bröstkorg till den region vart mitt hjärta befann sig medan han fortsatte.
- Nu ska du sova...
Jag kunde inte annat än be honom...
- Stanna hos mig inatt ?
men innan jag ställt frågan till punkt visste jag att han skulle göra det och jag
sov lugnt den natten med Patrik stilla vakandes vid min sida.

Dagen därpå ringde jag samhällets folkbokföring för att ta reda på den äldsta invånaren i vår närhet och då jag träffade Hildur fick jag svar på många av mina frågor.
Hildur var en mycket gammal dam, hon bodde i ett underbart nybyggt vitt betonghus, vilket, som jag senare fick veta, hade byggts av hennes framlidne make Byggmästare Jansson.

Hildur bjöd på kaffe och hembakade kanelbullar i riktig ”mormorsanda”. Det verkade som om hon redan innan anade varför jag var där så hon hade plockat fram ett gammalt träskrin som hon gav mig. När jag lämnade Hildur bakom mig hade jag en hel del att fundera på.

Det hade visat sig att Hildur var barnbarn till Storbonden Eric Hansson, samme man som hade ägt både våran sommarstuga och de närmaste grannarnas stuga. Grannarnas stuga hade en gång varit själva boningshuset emedan våran hade varit dräng och pigstuga.
Patrik var en av grannböndernas söner som tagit tjänst i Erics hushåll eftersom han inte kom överens med sin egen far Gustaf Patrik hade varit en pina för Eric,

Eric´s dotter Lisa hade nämligen blivit djupt förälskad i Patrik som ömt, kanske alltför ömt besvarat hennes känslor. Sigrid blev nämligen med barn och på den tiden var det en stor skandal att bli gravid utan att vara gift och att dessutom bli gravid med en av gårdens drängar, var ju rent fruktansvärt.

Lisa skickades iväg för att göra abort. på den tiden hölls sådana saker hemliga och utfördes på ett fruktansvärt sätt med strumpstickor och mängder av alkohol. Samtidigt som Lisa var borta kallade Eric in sin dräng på sitt rum. Det var den åttonde augusti året var 1820 och det var sista gången någon såg Patrik i livet.

Patrik pryglades till döds i Erics arbetsrum och kvarlevorna skickades till Gustaf









Medan jag gick och funderade på det hela stannade jag till vid staden kyrkogård . Mina fötter verkade hitta precis ,slutligen fann jag mig ståendes framför en nästan oläslig gravsten.

Patrik Gustaf son
* 7/5 1799
+8/8 - 1820

Som i trans började jag att rensa den gamla stenen från mossa, jag rusade till blomsterståndet i utkanten av kyrkogården. Jag grät hela tiden och efter flera timmars slit fann jag mig sitta på knä framför stenen och smeka den skrovliga ytan,
Månen smekte mina av gråten svullna kinder, jag viskade tyst :

- Nu lever du vidare ett tag till min vän...och förstod med ens att mitt uppdrag var slut.

Min blick föll på träskrinet i min famn och jag öppnade det. Däri låg ett brev från Patrik till hans Lisa och ett par dikter, en berlock i form av en hästsko, den gnistrade i ljuset av månen. Längs ned i skrinet låg en teckning, ytterst skickligt tecknad av en troligen ung konstnär som jag gissade var Lisa.


När jag tittade närmare på teckningen där i månskenet
kunde jag inte annat än beundra den vackra unge Patrik Gustafsson , Teckningen var ritad i kol men något i den stämde inte med det andra. Jag kisade för att se vad det var och då slog det mig att mitt i all den svarta kolen var den unge Patriks ögon lika verkliga för mig som de varit den där natten, de såg liksom sorgset upp på mig från det lilla pappret men det var inte det som var det märkliga. det var att Patriks ögon var målade med färg, och …

ögonen var blåa !

Författare:

Publicerat

Dela: