Sönderstampade minnen

Dripp dropp… ekade det i det knäpptysta rummet. Vattnet droppade ifrån en trasig kran, i ett hörn satt en liten flicka med mörkt långt hår ihopkrupen, som om hon gömde sig ifrån något eller någon. Rummet var mörkt och gardinerna var fördragna, på köksbordet kryllade det av smulor och under sängen fanns det inte ens plats för några ynka dammråttor. Flickan satt med huvudet gömt i händerna och gungade fram och tillbaka samtidigt som hon mumlade. Framför henne låg några fotografier, fotografier från en lyckligare tid, från det förflutna - sönderrivna foton. Flickan reste sig bestämt upp, stampade på fotografierna som om hon stampade sönder hennes liv och sjönk sedan ner långsamt längs med väggen till golvet igen. Som om ingenting hade hänt så började hon gunga igen, fram och tillbaka, tillbaka och fram. Långsamt och metodiskt, hon tänkte tillbaka till gårdagen och slängde sedan en blick på de sönderrivna fotografierna, en halvt leende pojke stirrade tillbaka på henne. Tyst som solstrålar så började tårarna sakta rinna nedför kinderna igen, dripp dropp, vattendropparnas droppande dolde ljudet av hennes tårar som träffade golvet. Med en djup suck slutade hon att gunga och torkade sakta bort tårarna från hennes bleka kinder, hon reste på sig och gick mot köksbordet, där stod en ensam gammal dammig telefon. Hon lyfte på luren och slog numret snabbt innan hon hann ångra sig. Signalerna gick fram långsamt, då någon plötsligt svarade med en nedstämd röst.
- Hallå ?
Hon stod tyst kvar och höll krampaktigt om luren.
- Hallå? Någon där?
Tårarna började sakta rinna igen när hon slängde på luren och gick tillbaka till sitt hörn. Hon började gunga metodiskt igen med huvudet gömt i händerna. Minuter går, timmar går, dygn går men flickan sitter fortfarande kvar där och gungar, fram och tillbaka i takt med vattendropparna. Framför henne ligger inte de sönder rivna fotografierna längre, de har hon för länge sen bränt upp över diskhon. Hon tänker och förbarmar sitt liv, telefonen står tyst på bordet.
Solen går upp, en ny dag, ett nytt vägskäl. Flickan reser sig upp, drar bort gardinerna och ler mot solen. Med bestämde kliv går hon ut i solljuset, hon har grubblat klart nu. Flickan har bestämt sig för att hon klarar sig själv, på något vis måste hon göra det. Nynnandes går hon ut i solen och ut på vägen som leder henne till en ny period av hennes liv.






Elin Rantakokko 11 november, 2003

Skriven av: Elin Rantakokko