Sorg efter en vän

Ibland hade jag tänkt på hur länge Annika och jag skulle vara bästisar. Det hade vi varit redan från dagis, när vi var små, men allt förändrades efter en tragedi som skakade både skolan och mig i sorg...

Annika och jag har varit bästisar väldigt länge, vi har nästan aldrig bråkat, bara tjafsat. Tjafsat om vem som var bäst på att rita hästar av tjejerna i klassen, vem som var den snyggaste filmskådisen, ja, nästan allt faktiskt.
Det var i början av juni och snart var det på sluttampen av vårterminen. Vi både gick i 9:an och skulle börja i gymnasiet till hösten.
Annika och jag hade redan efter gymnasieelevernas besök i vår klass bestämt oss för att gå Naturbruksprogrammet på Berga Naturbruksgymnasium. Visserligen skulle det bli en lång väg att åka, men det skulle det bli värt.
Jag valde det programmet på grund av mitt stora intresse för hästar och skulle helst av allt vilja bli tävlingsryttare eller kanske hästuppfödare.
Min moster var det och födde upp många hästar, främst svenska halvblod och New Forest-
ponnyer.
Annika hade helst vilja bli hippolog och plugga vidare på Strömsholm. Annika hade Grönt Kort och fick tävla på både klubbtävlingarna på ridskolan och andra stora tävlingar, fast på lånad häst förstås.
Jag stod framför min helfugursspegel i mitt rum och försökte prova ut olika kläder som skulle tänkas passa till avslutningen, men ingen av mina plagg passade till någonting.
Det var bara en vecka kvar till skolavslutningen och jag höll nästan på att få panikångest av att jag inte hade några kläder att ta på mig.
En knackning fick mig inte heller att känna mig särskilt gladare.
-Kom in! sa jag med hög röst och dörren gled upp när min äldre syster Katrin tittade in.
-Du behöver inte vara så arg. Jag tänkte bara fråga om du ville låna min klänning till nästa fredag.
Jag suckade djupt och såg på den vita klänningen i det fina tyg som påminde lite om satin.
-Katrin, är du inte riktigt klok? Du ska ju ha den där klänningen på dig när du tar studenten ju!utbrast jag förvånat och hade nästan aldrig trott att min storasyster som annars vägrade låna ut sina saker till mig började plötsligt att göra det.
-Du, jag är ju tvungen att låna ut den om du inte hittar något som passar till din lilla skolavslutning.
Det sista sa hon med ett hånskratt. Jag tog en av mina prydnadskuddarna på min säng och kastade den på henne, men missade.
Strax därefter kom min mamma förbi och blev först arg, mest på Katrin som hela tiden skulle vara taskig mot mig och sen på mig som nästan höll på att förstöra den del av mina saker som var ohyggligt dyra.
-Sandra,ska du följa med mig till centrum och handla?Då kan vi ju passa på att köpa något till skolavslutningen nu när jag har fått pengar utav pappa.
Jag suckade och tog min jeansjacka som jag hade hängt på stolen vid mitt skrivbord i rummet.
-Visst, jag kommer, suckade jag och svansade efter mamma som redan var klar när jag började ta på mig mina gymnastikskor.

En vecka senare skulle våran skolavslutning äga rum, eller våran och våran, alla på hela skolan skulle ha sin avslutning med både sånger och dikter. Det var mycket folk som stod samlade på skolgården när några elever från mellanstadiet hade börjat sjunga
'Visa vid vindens ängar', den som vi sjöng förra året.
Annika och jag stod tillsammans med de andra i våran klass och väntade spänt på våran tur och Annika var så pass nervös att hon nästan bet på sina naglar som hon hade sparat till långa.
-Tänk om ag råkar sjunga fel?sa hon ängsligt.
-Äh, lägg av! sa jag skarpt till min bästis. Vi har ju övat hemma tillsammans och då borde ju inget gå fel.
Efter mellanstadiet var det äntligen dags för våran tur att sjunga 'Efter plugget' och 'Uti i vår hage' där den körsjungande Nina skulle sjunga solo.
Jag fattade knappt att hon vågade stå där inför nästan alla och sjunga så fint, jag skulle inte ha klarat det över huvudtaget.
Men när vi äntligen var klara med sångerna märkte jag att inte Annika stod bredvid mig som hon sa att hon skulle göra.
Då blev jag orolig och sprang genast fram till Annikas mamma och pappa och frågade om dom hade sett till henne, men dom skakade bara på sina huvuden och sa att dom hade varit så koncentrerade att lyssna på våra ljuva stämmor att dom helt enkelt glömt bort att Annika var försvunnen.
Mitt i all uppståndelse av att Annika var försvunnen kommer plötsligt en man i beige kostym springande emot oss, flämtande och svettades.
-Kom fort!Någon har blivit påkörd!Ring en ambulans!
Jag for iväg som ett skott bort mot den lilla vägen som ledde fram till skolans parkering och fick nästan hela skolan efter mig.
Till min fasa fick jag se någon ligga på mitt på vägen, blodig och livlös.
När jag kom närmare trodde jag inte att det var sant. ANNIKA! Herregud! Ambulansen var snabbt på plats och lyfte in Annika i ambulansen.
Jag ville åka med, men de sa att bara de närmast anhöriga fick komma med. Det blev helt enkelt Annikas mamma som fick följa med medan Annikas pappa Tommy tog den svarta BMW:n.
Jag svalde och bad sedan till Gud och att hon skulle klara sig. Stackars Annika. Men vem kunde ha kört på henne?
Måtte hon klara sig, måtte hon klara sig, måtte hon klara sig, tänkte jag hela tiden.

Mamma och jag kom till sjukhuset efter att vi fikat i klassrummet och givit min klasslärare en blombukett. Jag och mamma gick fram till receptionen på akutavdelningen
men vi blev hänvisade till väntrummet.
Jag hade inte tänkt så himla mycket på Annika, men när jag fick syn på Annikas mamma som grät i Tommys famn som jag reagerade.
Gode gud, hon är död, tänkte jag. Låt det inte vara sant.
Tommy kom in med Marika(Annikas mamma.) som fotfarande grät.
-Hur är det? frågade min mamma försiktigt.
Jag såg i Tommys ansikte hur han försökte kämpa emot för att inte börja grina.
-De gjorde allt dom kunde,men det gick inte, sa han.
-Vaddå?Kommer Annika att överleva? frågade jag spänt.
Tommy skakade på huvudet.
-Nej,hon dog för bara 5 minuter sedan.Sandra,skulle du vilja ta ett sista farväl av Annika?
Jag nickade och följde med Tommy till bårhuset där dom hade förvarat Annikas kropp.
Tommy jobbade på sjukhuset och kände dom som jobbade på bårhuset som sa att det gick bra för mig att se lite på Annika.
En tår föll ner för mig kind.
-Din lilla stackare, mumlade jag.Du behövde inte dö nu.Du som hade så många drömmar om att börja tävla på elitnivå.
Tommy såg på mig med tröstande blick.
-Livet består av både glädje och sorg. Det måste du veta, Sandra.Annika litade på dig och hon fick ju i alla fall nästan som hon ville.
Jag såg lite förvånat på Tommy som om han var ett spöke.
-Och vad var det?
-En riktig bästis.

Månaderna efter den hemska tragedin på skolan gick jag runt i sorg. Många tyckte att jag förändrades starkt efter Annikas tragiska död.
Men hur som helst lyckades jag äntligen komma in på det program jag ville gå i. Jag kom på Annikas begravning och gjorde ett litet tal om hur hon var som kompis, hennes bästa egenskaper och hur bra hon var på att hålla hemligheter.
Nu har jag fortfarande sorg efter Annika, men som Tommy sa till mig. Livet går vidare och dessutom har jag jättekul på Berga där jag har min egna arabvalack 'Sheriffen' som är jättebra att rida och om några år planerar jag att åka till Flyinge och plugga vidare på hippologutbildningen innan jag ska börja tävla på elitnivå.
Visserligen påminner Annikas död mig om vem det var som velat henne illa, men när jag läste en artikel i tidningen fick jag svaret:'*FULL BILIST SKYLDIG TILL ELEV DÖD PÅ SKOLAVSLUTNING'.

Skriven av: Sofie Myhrberg