Sorgen efter Sofie

I en lägenhet i Malmö sitter Martin och Sofie Jakobsson. Äkta makar och båda läkare på Universitetssjukhuset i Malmö, båda arbetar på barnavdelningen.
Martin kommer från en välkänd och förmögen läkarfamilj, Sofie är uppvuxen i en vanlig familj mamman lärare och pappan revisor.
De träffades när båda var i Sydamerika och arbetade för Röda korset.
De gifte sig strax efter hemkomsten till Sverige. Nu 3 år senare väntar Sofie deras första barn. De har nyss varit och kollat på ett hus i Eslöv, en mindre stad som ligger mitt i Skåne.
– Martin du vet att jag inte vill att vårt barn ska växa upp i en liten lägenhet mitt i Malmö, och inte heller i en stökig förort. Eslöv är en lugn och trevlig stad och jag älskade huset. Säger Sofie.
– Jag vet, det vill inte jag heller. Huset var verkligen underbart och Eslöv ligger inom köravstånd till Malmö. Men vi kan väl lugna oss lite tills barnet är fött? Svarar Martin.
– Ja det har du rätt i, säger Sofie samtidigt som hon stryker med handen över magen. Den här lilla krabaten verkar ha bråttom ut.
Martin ler och lägger även han handen på hennes mage.
– Vad tror du det blir för något? En pojke eller en flicka? Säger han till Sofie samtidigt som han tittar rakt in i hennes vackra ögon.
– En pojke tror jag, en som liknar dig men de spelar ingen roll om det är en flicka eller en pojke det viktigaste är att han eller hon är frisk och att det är vårt barn.
– Oavsett om det blir en pojke eller en flicka hoppas jag han eller hon får son mors vackra ögon.
– Och sin fars charmiga leende, fyller Sofie i.

Två veckor senare får Martin ett telefonsamtal när han är på jobbet. Sofie är på väg till BB, barnet är på väg 3 dagar tidigare än beräknat.
Så fort han bara kan rusar han en trappa ner till BB. Han vill inte erkänna de men visst är han nervös och samtidigt rädd, för trots att han vet att de flesta förlossningar brukar gå utan problem så finns det undantag. Det händer att förlossningar inte slutar lyckligt. Men Sofie väntas föda utan några som helst komplikationer.

Det lilla barnet skriker högt så fort det kommer ut.
– Gratulerar det är en frisk och välmående pojke, säger läkaren lugnt till den något upprivne Martin.
Martin kan äntligen slappna av, det är över. Han ler mot Sofie som ligger och halvblundar.
Men plötsligt förvandlas lugnet. Läkaren ser plötsligt orolig ut, sjuksköterskor springer omkring och Martin blir utkörd. Han förstår att något är fel, fruktansvärt fel.
Efter en stund som känns som en hel evighet kommer läkaren ut, han ser härjad och trött ut.
– Jag är ledsen, din fru har förlorat mycket blod. Vi har gjort allt vi kan men jag tror inte hon kommer överleva. Du kan gå in till henne, hon är väldigt svag men fortfarande vid medvetande.
– Nej! Martin kan inte tro det. Han klarar inte av att förlora henne, han älskar henne mer än sitt eget liv.
Försiktigt smyger han till Sofie. Hon ser plågad ut, alldeles kritvit i ansiktet. Hon ser så sårbar ut. I sina armar håller hon deras lille pojke. Redan nu kan man se att han kommer få sin mors vackra ögon, lika blå som himlen. Han kommer också få sin fars mörkblonda hår, breda axlar och exakt samma leende det som får hans redan stiliga ansikte att lysa upp.
– Hej älskling, hur mår du? Säger han ömt till Sofie. Oron lyser ur hans ögon.
– Hej, det är knappt hon orkar uttala ordet.
Martin ser i hennes ögon att hon gett upp och accepterat.
– Visst är han det mest underbara barn du någonsin sett? Viskar Sofie och tittar in i pojkens ögon.
– Vad ska han heta? Undrar Martin som sitter och bredvid henne och håller hennes hand.
– Jag vill att han ska heta Marcus, efter din farfar.
Martin nickar samtidigt som han ser att Sofie är på väg bort.
– Nej! Lämna mig inte Sofie. Jag klarar mig inte utan dig jag älskar dig, du betyder allt för mig, säger Martin förtvivlat.
– Jag älskar dig, viskar Sofie. Dessa blir hennes sista ord innan hon drar ett sista skälvande andetag och somnar in.
– Nej, Nej! Martin känner hur tårarna rinner. Han böjer sig ner över Sofie och trycker sina läppar mot hennes ännu varma panna, och visar tyst så bara den lilla pojken hör.
– Jag ska älska dig för evigt. Med de orden reser han sig upp medan han känner hur sorgen tar över hans kropp. Han går bort till fönstret. Han tittar ut men han ser inget, han är förblindad av sorg.
– Herr Jakobsson… er son? En sjuksköterska håller fram den nu mera moderslösa pojken.
Först vill inte Martin veta av barnet som tog hans älskades Sofies liv. Men när han tittar in i pojkens ögon och där ser Sofie, tar han emot honom. Pojken är nu det enda som finns kvar efter Sofie.

Huset känns tomt, trots alla de saker som ligger huller och bullar över hela huset och trots sonen Marcus skrikande och jollrande. Det har nu gått 4 månader sen han föddes. Men de 4 månaderna som gått sen Sofies död har inte läkt det öppna sår som Martin bär på.
Detta är huset som Sofie älskade, huset som hon ville köpa. Han har köpt det nu. Han klarade inte av att bo kvar i lägenheten, den påminde honom hela tiden om Sofie.
Han tänker tillbaka på deras första möte. Han kommer så väl ihåg första gången han såg henne. De hade båda blivit kallade till en indianby djupt inne i Amazonas regnskogar.
Han minns det som igår; han hade kommit gående på bryggan mot den väntande båten som skulle föra dem till Amazonas innersta, hon hade redan suttit i båten. Hon hade skrattat åt något och hennes vackra mellanblonda hår med solblekta slingor hade flugit i vinden. Hennes vackra ögon hade strålat ikapp med solen när hon vänt sig om hennes blick mött hans, det hade verkligen varit kärlek vid första ögonkastet. Sedan den dagen hade han aldrig lämnat hennes sida.
De lovade varandra evig kärlek, men nu är han ensam och hur lite han än vill så måste livet gå vidare. Han måste försöka komma över sorgen, om än bara för sin son det enda som förutom sorgen som finns kvar efter Sofie. Men kärleken till Sofie är för evigt, han kommer aldrig att sluta älska henne. Livet måste gå vidare hur ont det än gör.

Skriven av: Linn