Spegel spegel, se min trasiga själ

Spegel spegel, se min trasiga själ

Vägen till skolan var så oändligt mycket längre än vägen hem från skolan. Kändes som flera mil. Gick inte att räkna fotstegen jag tog. Många. Tusentals. Oändliga. Långa. Korta. Halvspringande. Gående. Sakta. Långsamt.
Jag brukade gå tidigare hemifrån för att vara i skolan först. För att få tid för mig själv. För att få lugn och ro innan hon kom. Det blev bättre så.
Hon. Kajsa hette hon. Eller heter väl fortfarande antar jag.
Jag brukade sitta i fönsterkarmen och bara titta ut genom fönstret en lång stund. Se skolgården alldeles tom. Bara småbarnen var ute och spelade bollvägg. De äldre kom senare bara för att få sova längre. Får att få mer tid att sminka sig.
Åh, det eviga sminkadet. Alltid. Barje rast. Som om inget var viktigare. Ingen.
Jag visste att klassförestånaden satt inne i klassrummet. Det gjorde han alltid. Varje morgon. Förberedde dagens lektioner. När Kajsa kom var det bara att gå in och sätta sig. Inte titta åt henne. Stirrandes ner på bänklocket där jag brukade rita små små gubbar på. Gråtandes. Glad. Vilket humör jag än var på.
Det bästa dagarana var när Kajsa var sjuk. Då var allt plötsligt roligt. Allt var så lätt på nåt sätt. Men såklart så var hon sällan sjuk. Alldeles för sällan tyckte jag. Helst skulle hon dö. Det vore lika bra.

Men såklart var hon inte sjuk denna dagen och såklart skulle klassföreståndaren ändra om placeringarna i klassrummet och såklart fick jag sitta bredvid Kajsa. Även fast han visste. Visste allt. Hur jag mådde. Vad jag kände. Allt. Han trodde väl att det han gjorde skulle få slut på allt...
Kajsa mitt emot. Linnea på vänster sida, vid fönstret.
Det kunde inte bli värre. Kajsa och Linnea var som värst när de var tillsammans. De gillade inte ens varandra men när de fick chansen att reta mig så hade de världens bästa dagar ihop.
Kajsa var värst. Linnea hjälpte bara till. Sen var det ju alla andra också. De sa ju inget. Gjorde inget. Inte äns lärarna. De kanske tog in oss i grupprummet och sa saker som; ni vet väl vilka spår ni sätter. Sluta med detta...osv.
Hjälpte inte ett jävla piss. Men han kunde ju ingenting. Ingenting. Killarna satte han alltid i första hand. Tog alltid exempel med killarna. Tjejerna sket han i. Eller nästan alla iaf... Det var jag och killarna. Inte alla killarna men de sportiga och duktiga. De andra kunde han säga elaka saker till. Brydde sig liksom inte.
Vissa brukade säga att de trodde att han var kär i mig. Han tog mig som exempel. Skulle trösta mig när jag var lessen. Bad mig om hjälp. Läste högläsning med mig. Dikter högt i klassen. Allt. Hemskt. Alltid jag.
Vi gick i tredje klass när vi fick honom. Hade honom ända tills vi slutade sexan.
Kul, tänkte vi. En manlig lärare. Hade bara haft kvinnliga innan.
Jag tänkte att nu kanske det skulle bli stopp. Men han gjorde inte mycket mer åt Kajsa än de tidigare lärarna. Sa till henne att sluta. Lät henne sitta ensam i ett rum och arbeta. Och vad hjälpte det? Absolut ingenting.

Det blev värre och värre med tiden. I femman mådde jag jättedåligt. Orkade inte med skolan. Orkade inte med Kajsa. Orkade inte någonting.

Hon brukade sitta och vänta på mig utanför skolsalen när jag skulle gå ut på rast. Hon satt där. Tittade på mig. Fäljde efter mig. Sa saker. Om mig, min familj, mina kläder, mitt utseende. Jag försökte bara ignorera henne. Det var vad alla sa att jag skulle göra.
”Asså du kan ju inte ha den tröjan på dig, du ser väl hur tjock du ser ut?”
Från det ena till det andra.
”Fan va spinkig du är, ät upp dig för helvete. Jävla planka”
Med de orden inpräntade i huvudet stog jag framför spegeln i mitt rum varje morgon och tittade på den äckliga, smala, tjocka, groteska varelsen som stirrade tillbaka mot mig med hånfulla ögon.
Trodde på allt spegelbilden sa till mig. Trodde på allt det hemska som den prentade in i mitt lilla huvud. Kunde se stora bokstäver på spegeln: PLANKA.
Mitt huvud var fyllt av glåpord och hånfulla skratt, ett oändligt regn av slag och sparkar fyllda med ord. För varje ord som kom, kom en ny spark eller ett nytt slag mot ansiktet. Kunde känna mig helt mörbultad efter en dag i skolan. Efter att ha fått så mycket ord över mig.
- Ignorera henne så slutar hon.
Ja, eller hur. Så fan heller. Hon fortsatte likförbannat.
”Var har du köpt de kläderna? Uff eller? Eller du kanske har ärvt dem av din mormor. Hon klär sig säkert lika fult som du.”
”Är det din mamma som har tvättat de kläderna? Ser du inte hur skitiga de är. Din mamma måste vara världssämst på att tvätta”.
Jag ignorerade henne. Hela tiden. Men hon gick efter mig. Ibland puttade hon in mig i väggen. För att visa att hon var tuffare än mig. En gång slog hon mig i magen. Sparkade mig på smalbenet. För att visa att hon var starkare än mig.
Det glömmer jag aldrig. Jag kom ut lite senare än alla andra. Läraren hade hållit mig kvar ett par minuter i klassrummet för att prata. Han frågade hur det var mellan mig och Kajsa. Jag svarade att det hade varit en lugn period nu.
Jag hade fel. Gud va fel jag hade.
Jag gick ut ur klassrummet. Tog min jacka. Gick genom korridoren, ut genom dörren. Där ute stod hon och väntade. Jag såg henne. Ignorerade henne. Gick lite snabbare. Skulle ner och spela fotboll, pojkflicka som jag var.
Men hon fick tag i mig.
- Vad ville han dig?
Jag ignorerade henne.
- Malin? Vad ville han dig? Ville han pussas?
Jag fortsatte att gå. Kände hennes elaka blickar i ryggen. Hon tog tag i min arm. Puttade mig in i väggen.
Synade mig från topp till tå.
- Snygga kläder du har idag. Uff? Eller är det din mormors?
Jag försökte komma ur greppet men lyckades inte. Sparkade till henne på smalbenet. Då slog hon till mig i magen. Inte hårt. Men det gjorde ont. Sen gick hon. Jag sprang hela vägen hem. Gråtandes.
Torkade tårarna ur ansiktet innan jag öppnade ytterdörren. Mamma var sällan hemma när jag kom hem. Hon kom senare. Då hade jag gråtit i flera timmar. Men när mamma kom hem satte jag på mig det falska leendet. Mitt falska jag. Trodde jag var så duktig på att gömma min riktiga personlighet. Mina känslor. Mamma såg allt.
Hon brukade fråga hur jag mådde. Hur det gick i skolan. Hon visste om Kajsa. Att hon brukade vara elak mot mig. Men mamma visste inte vad hon ibland hade gjort. Jag sa inget heller. Orkade inte berätta. Svårt. Orkade inte och ville inte ha någon jävla sympati av någon. Det var ju mig det var fel på, eller hur?

Dagaran gick. Kajsa var på mig som en hök. Lagom kul att sitta bredvid henne på lektionerna.
Jag var inte så duktig i skolan. Hade väldigt svårt för matte. Kajsa däremot var duktig på matte. Ibland var hon snäll. Hjälpte mig. Ibland sket hon i mig. Ibland satt hon och Linnea och snackade skit om mig öppet. Öppet! Jag kunde höra allt. Hur dum jag var. Korkad. Efterbliven. Ful. Äcklig. Planka. Var jag en pojke eller flicka? Det var deras samtalsämnen. Flicka/pojke?

Den mattelektionen glömmer jag aldrig. Läraren kom och satte sig bredvid mig och skulle hjälpa mig. Jag var stolt. Jag hade klarat av ett svårt tal. Han klappade mig på huvudet och sa att jag hade blivit duktig.
- ååå vad duktig du är Malin, sa Kajsa med förvrängd röst.
- Jaa, sa Linnea, Det måste kännas bra att få beröm av sin pojkvän. Eller hur vad säger du Kajsa?
De skrattade. Hånskratt. Rått skratt. Elakt skratt. Kallt hjärta.
Jag orkade inte mer. Jag stängde öronen. Lyssnade inte. Jobbade på.
Men de gav inte upp. Puttade på mig. Stack mig med deras sylvassa pennor. Ritade saker på min bänk. Skrev lappar till mig.
Tillslut reste jag mig och gick därifrån. Jag kunde riktigt höra hur de skrattade. Jag låste in mig på toaletten. Där satt jag och grät i en timma innan det blev rast.
Tjejernas toalett var en fyrkantig liten låda. Så instängd. Väggarna var kalla, vita. Nadja, tjejen som alla tjejer i klassen trånade efter hade satt upp en bild på Brad Pitt på väggen. Torkade rosenblad i en glasburk i fönsret. Ljus som luktade. Toaletten var tråkig. Men den var ibland min ända räddning.
Fem bruna trävjälkar satt för fönstret. Fönstret som var av frostat glas. Jag önskade ibland att någon skulle komma och rycka bort bjälkarna så att jag kunde ta mig ut den vägen. Kanske Brad Pitt på en vit häst? Man kunde ju drömma...

Jag visste att om jag gick ut från toaletten skulle antingen Kajsa och Linnea stå där, eller läraren. Jag ville inte möta någon av dem. Orkade inte. Ville bara vara själv. Ville egentligen inte leva. Orkade inte slåss. Slåss för att bli fri. Jag var rädd. Min själ var redan skadad. Orkade inte mer. Ville bara bli sedd för den jag var. Inte mobbad. Inte utfryst. Bara jag. Men vad va jag?
Det ringde ut till rast. Jag satt kvar en stund till, tills jag inte hörde några röster mer. Alldelesn tyst. Jag skulle ta mina grejer och gå hem. Orkade inte vara kvar.
Jag låste upp. Öppnade dörren.Tittade ut i en tom korridor. Dörren till klassrummet var stängd. Men precis nör jag öppnade dörren öppnades också dörren till klassrummet. Ut kom han. Jag visste att det var kört.
Han såg på mig. Såg att jag hade gråtit. Han undrade var jag hade varit. Jag sa att jag hade fått något i ögat, att jag inte mådde riktigt bra. Huvudvärk. Magont. Kanske till och med feber? Försökte se matt ut.
Jag skulle gå och ta mina grejjer men han stoppade mig. Tog tag i min arm. Såg på mig. Jag tittade ner. Vågade inte se i hans ögon. Ville inte känna skammen. Han sa att han ville att vi skulle sätta oss och prata. Han tog min hand och drog in mig på toaletten. Varför toaletten? Varför inte klassrummet? Han låste dörren. Satte sig på toalettstolen. Synade mig från fötterna och uppåt. Riktigt glodde på min kropp. Klappade i knät som om han ville att jag skulle sätta mig. Men jag ställde mig i hörnet vid dörren. Så långt bort jag kunde komma. Jag var rädd.
Han frågade igen vad som hade hänt. Jag svarade inte. Kände gråten komma igen. Jag var rädd.Han sträckte ut sin arm.. Tog min hand. Jag rös. Av tanken på att han rörde mig.
- Berätta, sa han.
- Men det är inget.
- Är det Kajsa?
Tårarna började rinna. Jag tänkte att jag måste berätta annars kunde han hålla mig kvar här hela dagen.
Jag berättade vad hon hade sagt. Vad de hade gjort. Grät ännu mer.
Vi var nog därinne en kvart. Jag stod med ryggen mot väggen. Försökte att vara så långt borta som möjligt. Hans närvaro gjorde mig nervös. Skakade. Rädd. Hjärtklappning.
Sen öppnade jag dörren och gick därifrån. Bara gick. Han ropade efter mig men jag tog min jacka och gick.
Sa inget hemma denna dagen heller. Orkade inte. Jag var för rädd.
Kunde inte sova på natten. Drömde mardrömmar. Om vad han hade kunnat göra om jag stanande kvar. Kände fortfarande hans händer på min arm. På min axel. Över mitt hår. På min rygg. Kände hans blickar över hela mig. Kunde inte sova. Kajsas skratt hördes i bakgrunden.

Vi började sjuan. Hon hade sagt att hon skulle byta skola. Men det gjorde hon aldrig. Jag hade tänkt att jag skulle byta skola.Byta klass. Men så hörde jag att vi skulle få en av de bästa lärarna på skolan. Jag stannade. De var den bästa läraren på skolan. Verkligen. Underbar. Vi hade en klassföreståndare till. Hon förstod aldrig riktigt hur jag mådde. Såg aldrig riktigt min smärta. Vi hade bara henne i sjuan.
Redan vid första utvecklingssamtalet i oktober frågade de hur jag mådde. Hur jag trivdes. Allt man gör på ett första utvecklingssamtal.
Mamma berättade. Jag fyllde i hennes berättelser. Grät.
Läraren tittade på mig. Djupt in i ögonen. Sa att detta skulle de ta i tu med direkt.
Vi började med att läsa en bok på svenskan. Läste en bok om en tjej som blev mobbad i skolan. Läraren visste allt om hur jag mådde. Kändes skönt. Jag hade äntligen två vuxna som brydde sig ordentligt. Inte bara för att de var lärare och var tvugna att bry sig, utan för att de verkligen gjorde det. Kändes så skönt.
På lektionen satt vi i en ring och återberättade texten. Läraren tog upp att hon visste att det var någon i klassen som mådde väldigt dåligt.
Hon tittade inte på mig utan gjorde det väldigt diskret. Jag vet inte om jag var så diskret. Tittade ner i golvet hela tiden. Kände gråten halvvägs upp i halsen hela tiden. Svalde, svalde. Ville inte gråta. Ville inte visa att det var jag. Skämdes.
Jag bad att få gå hem efter lektionen. Berättade allt för mamma.
När jag kom hem ringde telefonen. Kajsa.
- Det är väl inget jag gjort som gör att du mår dåligt?
Jag hade lust att slänga på luren och att skrika: ”Vafan tror du?”
- Nädå det är inte ditt fel...
Jag ångrar att jag sa så. Det var ju inte så. Inte alls. Inte på långa vägar. Hon hade ju gjort allt. Inte bara hon. Egentligen hela klassen. Indirekt. De hade inte sagt till henne att sluta. De backade upp henne. Inte mig. Inte ens min bästa kompis. Eller s.k. bästa kompis. Hon var bra kompis med Kajsa också. Men hon vågade väl inte trotsa henne.
Jag mådde skit. Riktigt dåligt. Tack och lov för lärarna.
En dag i matan. Jag och min bästis letade efter ett bord där vi kunde sitta. Hon såg Kajsa, Linnea och Nina. Hon gick före dit. Frågade inte mig om det var okej att vi satte oss där. Bara antog det.
- Hej, sa Kajsa, Vi snackar skit om Malin. Vill du vara med?
Kändes som en kniv i bröstet. Öppen handflata i ansiktet. Skott i magen.
Jag har aldrig blivit så lessen av några ord i hela mitt liv. Jag åt upp sanbbt och gick därifrån själv. Satte mig i ett fönster och grät. Tyst. Inombords.
En fråga. När jag satt i fönsterkarmen på rasterna själv, varför kom ingen fram till mig? Varför kom ingen och pratade med mig?

Vi hade ett möte. På kvällen. På skolan. I lärarrummet. Jag, mamma, pappa, Kajsa, hennes föräldrar, klassföreståndare och vår svenskläraren.
Jag undrade alltid varför hon var där. Men fick reda på det senare.
Hon nekade till allt. Jag fick säga vad hon hade sagt. Vi pratade om olika lösningar. Jag lyssnade inte så mycket. Min syster var med. Hon var liten då. Jag satt och lekte med henne istället. Det andra var för jobbigt. Kajsa grät. Såg att hon hade dåligt samvete. Jag grät också. Inombords. När vi skulle gå hem gav hon mig en kram. Jag låtsades se glad ut över det. Men bara tanken att röra vid henne gjorde mig illamående. Allt hon hade gjort kretsade som ett stort, svart åskmoln över mitt huvud. Allt hon sagt ekade i huvudet.

I åttan blev allt svårare. Allt försämrade. Vi hade 6 jobbiga månader inom familjen. 4 dödsfall. B.la morfar och farfar.
Den tiden glömmer jag aldrig. Begravningar och vakanden vid dödsbedden. Mina kompisar visste inte hur de skulle hjälpa.
Vi fick vår svensklärare som klassföreståndare i åttan. De två bästa lärarna ihop. Det bästa som kunde hända. Tack var dem har jag blivit den jag är idag. De hjälpte mig igenom den svåra tiden. Med Kajsa och allt annat. Stöttade mig med skolarbetet osv.
Kajsa och jag pratade inte med varandra. Hon sa inget till mig längre. Hon vågade inte.
I slutet av åttan kom en vändning.
Kajsa blev utstött. Det var hon som fick allt på sig då.
Jag kände mig glad. Tänkte inte på henne alls. Såg inte hur dåligt hon mådde. Brydde mig inte. Bara skönt att få slippa det själv.
Alla mina klasskompisar fick veta hur dåligt jag hade mått under dessa åren. Såg vem Kajsa egentligen var. Bytte sida. Det kändes bra.
Men efter ett tag såg jag hur dåligt hon mådde. Hon gick själv hela tiden som jag alltid gjort. Kändes så fel. Men varför skulle jag hjälpa henne. Hon hade ju aldrig varit där för mig.
Lärarna kallade alla tjejerna till ett möte. Ett möte gällande Kajsa. De berättade hur hon mådde. Hon fick berätta sin syn på det hela.
Jag kände mig elak. Men jag kunde inte vara snäll mot henne. Jag hatade henne fortfarande. Tänkte inte bry mig.
Svenskläraren tog mig avsides efter mötet.
- Varför gör du likadant mot Kajsa som hon gjorde mot dig?
Jag berättade min sida av det hela. Att jag fortfarande var arg. Sårad. Hon förstod. Men sa att jag ändå skulle försöka att hjälpa henne. Jag lovade att försöka.

Nian blev bättre. Alla tjejerna blev bättre kompisar. Men jag kände mig fortfarande inte som en i klassen. Hade jag aldrig gjort. Skulle jag aldrig göra heller. Mitt självförtroende låg fortfarande på botten.
Hur skulle jag få upp det igen? Skulle det gå?
Skolarbetet började gå bättre iaf. Skönt. Proven visade bättre resultata än innan och arbetena fick bra betyg. Redovisningarna var det som drog ner betygen igen.
Jag skakade som ett asplöv när jag skulle redovisa. Jag kommer ihåg en speciell redovisning vi hade. I åttan. Vi fick en uppgift på svenskan att välja en låt vi tyckte om och skriva lite kort om varför vi valde den låten och sen berätta lite kort om artisten. Jag valde Joakim Hilson och hans låt Vacker utan spackel.
”Jag har valt Joakim Hilsons låt Vacker utan spackel.” Så började jag mitt framförande. ” Jag valde låten för att den har ett väldigt bra syfte, en bra innebörd och ett fint budskap. Den handlar om att man inte ska tänka så mycket på sitt yttre och att det är inte det som är det viktiga utan insidan är precis lika viktig om inte viktigare. Han skrev den låten till sin flickvän. Han vaknade upp vid hennes sida en morgon och hon var så vacker utan smink så att han bestämde sig för att skriva en låt om det.”
Rösten darrade och jag var alldeles röd i huvudet. Alla skrattade.Pekade. Kände alla blickar på mig. Tittade ner på pappret jag hade i handen. Pappret som skakade.
- Var du lite nervös eller? Det var en av de kommentarer jag fick efteråt sen gick de skrattandes därifrån.
Men läraren tyckte jag var duktig. Det var huvudsaken. Jag bröjade strunta i vad de andra tyckte. Försökte iaf. Gick kanske inte så himla bra...
Kunde inte tänka på annat än vad mina ”kompisar” tyckte och tänkte om allt jag sa, vad jag hade på mig, hur jag betedde mig.
Jag spenderade mycket av min sista tid i en fönsterkarm utanför vårt hemklassrum, eller i miljöcafeét. Tyckte om att vara ensam. Tänka. Inte känna press på mig. Iböand gick jag upp till min klassföreståndare på slöjden och satt där. Där är en sådan värme i hennes klassrum. Alla är glada och man kan prata om precis allting. Går dit ibland även idag för att prata med henne. Känns tryggt.

Gymnasiet går jag i nu. I en klass med 25 tjejer och 3 killar.
Det var en befrielse att komma till en ny klass. Jätteskönt. Kunde äntligen vara mig själv. Bryr mig inte längre om vad andra tyckte. Vågar säga vad jag tycker. Redovisningarna är helt okej nu. Fortfarande jobbigt, men jag klarar det. Mycket bättre.
Jag hade bäst betyg i klassen när vi slutade ettan. Inte för att skryta, men det kändes så bra. Att äntligen få känna att jag var bra på något. Att jag kunde likabra som alla andra. Jag var inte sämre än någon.
Jag tackar mina klassförestånader i 7-9 för det.
De hjälpte mig igenom så mycket. Skolan. Saker hemma. Personliga grejer. Jag kunde prata med dem om allt. Ni betyder oerhört mycket.
Jag saknar er mycket och jag hoppas att alla ungdommar som blir utstötta och mobbade får lika bra hjälp som jag fick.
Jag hoppas att jag kan få chansen att hjälpa barn och ungdomar som är i den sitsen jag satt i. Jag vet hur det känns. Jag kan få berätta min historia och hjälpa dem med den. Kunna stötta andra är min dröm. Att som lärare kunna hjälpa samtidigt som jag får chansen att lära ut de sakerna jag tycker om.

Men visst är det fortfarande svårt. Jag kommer bära med mig minnena inom mig för resten av livet. Såren och ärren i min själ kommer aldrig att försvinna. Men det känns så bra att jag äntligen satt mig ner och skrivit ner allt vad känslor heter. På något sätt har en sten lyfts från mitt hjärta. Den kommer säkert åter. Den gör det ibland. Men jag mår bättre. Det är huvudsaken.

Tillslut vill jag tacka min nya klass. Mina gamla kompisar och mina nya.
Utan er, hade jag kanske inte varit här idag. Ni är mina guldklimpar och jag är absolut inget utan er.
Älskar er förevigt. Ni är guld värda.

Mitt liv har fått en helt ny innebörd....


Playground school bell rings, again
Rain clouds come to play, again
Has no one told you she's not breathing?
Hello, I am your mind, giving you someone to talk to
Hello
If I smile and don't believe
Soon I know I'll wake from this dream
Don't try to fix me, I'm not broken
Hello, I'm the lie living for you so you can hide
Don't cry
Suddenly I know I'm not sleeping
Hello, I'm still here, all that's left
Of yesterday...
(Hello / Evanescence)

Skriven av: Susanna Jakobsson