Spelaren

SPELAREN
Sevko Kadric

”Var är du min själ, var är du mitt sår ”gnolade Emil Taso med hes röst på väg in i samlingsrummet i stugan på Treskavica nära Sarajevo.
- Vem är det som sjunger, vem är det som sjunger, kuttrade hans fru Selma som väntade på honom med färdigbryggt kaffe. Genom att kalla henne hustru Sadeta, ibland kombinerat med andra titlar, hyllade han henne smeksamt, svepande namn och titlar om henne istället för siden och sammet.
- Oj, oj, vilken fin dag, sade Emil och såg ut över bergstopparna som färgats röda av morgonsolens strålar.
- Vi skulle kunna vandra upp till toppen av Lupoc, föreslog Sadeta och viftade till honom att sätta sig på stolen bredvid henne.
- Vi skulle kunna gå till sjön, föreslog han i gengäld.
- Jasså, du vill alltså gå på ett håll, medan jag får gå på ett annat och så möts vi någonstans - om vi har tur, undrade Selma klagande.
- Nej, så behöver det inte bli. Låt oss kasta tärning om det, föreslog han henne.
- Det kvittar vad jag säger. Det är ju utgången av tärningskastet som avgör allt, svarade hon, sedan länge van vid hans problemlösningar.
- Vad kan jag säga? Du känner ju mig, sade han och gav henne en kram.
- Blir det en sexa, så blir det Lupoc, men om det blir en etta går vi till sjön, avgjorde han och grep tag i tärningen.
- Ja, vilket som, svarade Selma eftergivet och njöt i stället av doften från det ännu varma morgonkaffet.
- Lupoc... Jag, mitt dumma nöt, kastar tärning trots att jag vet hur det kommer gå. Vilken förbannad tur jag har, flög det tröstlöst ur honom.
- Vilken förbannad tur jag har, upprepade han för sig själv, medan han vandrade genom skogen på väg till Lupoc topp. I femton år hade han spelat bingo. Femton år under det att han glömt bort sina vänner från bergen, år av letande efter nya vid spelborden utan att kunna finna några. Hans hälsa började vackla, nerverna tärdes och cigarrettröken sved i både ögonen och lungorna, alltmedan han väntade på den stora vinsten. Bingoförrättarna kunde vara säkra på vinst men han och alla andra förlorade om och om igen. Han skuldsatte sig, närande ett hopp om att han skulle vinna tillbaka pengarna och på så sätt betala skulderna i en handvändning, men skulderna förblev obetalda och han fick stå med skammen.
Han började plundra Selmas väska, något som han aldrig skulle ha trott sig själv kapabel till, men nu slöt han ögonen och stoppade ner handen. Han hoppades kunna lämna tillbaka pengarna innan hon hann lägga märke till att de försvunnit. Han hoppades förgäves. Hon upptäckte vad han hade för sig och började flytta och gömma undan sina pengar. Därefter började han tömma barnens sparbössor.
Vid tillfällen då han hade pengar brukade han lägga dem i kassan så att alla kunde se det, men så fort de vände ryggen till, brukade han ta dem i smyg. Han skämdes för sig själv, men spelbegäret ropade någonstans ur djupet på honom att köpa åtminstone en lottsedel. ”Var är du min själ, var är du mitt sår,” sjöng Selma till sin man där hon stod i slutet av skogen och väntade på honom.
- Jag är hos dig, men min själ är nertryckt i hälarna, beklagade sig hennes man andfått. Han hade krampaktigt ont i halsen, svettpärlor hade brutit fram på hans ansikte och hela han ångade.
- Drick en kopp te stående, så att du inte kyls ner, föreslog hon och räckte honom en kopp kyndelte. Bergstrakten var lika vacker som alltid. Gräset var guldgult och förberedde sig inför vintern och likt en himlens beskyddare reste sig Lupocs topp över dem.
- Jag har inte stått ansikte mot ansikte med Lupoc på femton år. Jag har sett berget i mina drömmar, sett att det har väntat på mig, men jag har istället förbrukat min tid i cigarettrök, sade Emil sorgset.
- Det får du säga till berget, skämtade Selma. Vid mina besök hit har jag hälsat från dig också.

Dzavid fick vid ett tillfälle jobb hos en hjälporganisationen för översvämningsdrabbade och andra naturkatastrofer. Styrelsen valde ut honom och han hade inte haft mod att säga att han inte ville ha jobbet, att han inte vågade ta på sig det ansvaret. Han var rädd för att erkänna att han är opålitlig, att han är en vekling, att han har dålig karaktär.
Människor skänkte pengar till hjälporganisationen och i retur gav han dem kvitton, men pengarna som skänkts lämnade han inte över till organisationen i tid. Först tog han en liten del av dem, tillräckligt för ett parti, som han förlorade, vilket ledde till att han tog för att täcka två spelrundor för att kunna vinna tillräckligt mycket för att återbörda pengarna som han tagit för både den första spelrundan och de två som följde. Han spelade ända fram till midnatt i hopp om att vinna tillbaka allt, men nej, det gick inte som han hade hoppats. Skamsen vågade han inte se Selma och barnen i ögonen på flera dagar. De lånade och skrapade ihop allt de ägde och hade, bara för att rädda ansiktet på honom och sig själva. Och de lyckades, men förlät honom inte. Efter en tid gjorde de kanske det, men han kände alltid att det hängde liksom ett hot i luften, som en mardröm för honom. Även om de med tiden såg mellan fingrarna på förhållandet med hjälporganisationen, så var de inte lika överseende med bröllopshändelsen. Deras son hade gift sig. Huset var fullt av bröllopsgäster. Stämningen var hög, det skålades för brudparet, det ropades lyckönskningar till dem alla. När kvällen föll, försvann Emil spårlöst. Selma och barnen kom med ursäkter till gästerna och förklarade att han snart skulle komma tillbaka, men inombords visste de vart han gått. Han trodde att lycka följer på lycka, så han hade gått för att testa sin teori. Testet misslyckades. Det hände att han en gång fick bin som det tog nästan en kvart att hinna fram. Han såg sig förundrat omkring.
- Vilken förbannad tur jag har, flämtade han på väg mot Selma.
- Är jag din goda tur, sade hon skämtsamt medan hon räckte honom en kopp te. Han daskade till henne på rumpan i stället för att svara. Hon lutade sig mot hans bröst i stället för att gratulera honom till den lyckade bergsvandringen. Hestraodalen nedanför dem syntes inte, allt var ett vitt hav. Molnen hade sänkt sig över dalkitteln och ur dimman stack Lupoc upp likt ett skepp.
- Tornet ser ut som en mast, sade Selma och pekade i dess riktning.
- Det finns inget bättre ens i Sarajevo, sade Emil riktande hennes tankar mot Sarajevo.
- Övertyga nu dem där nere att det är en klar och solig dag idag, skämtade han om människorna där nere men också om sina femton bortkastade år. Han spelade också på Lupoc, inte lika mycket som Bingo, men han spelade det likväl. Han fick aldrig ens fem rätta nummer, än mindre fler. Han hade precis fyllt i en lottosedel och kryssat i en tipskupong med ett fotbollssystem, och gått för att betala in dem. Vägen ledde honom dock till Bingoträdgården. Han satte sig för att spela bingo i stället och glömde bort både lottosedeln och tipskupongen. Senare kom han på att han inte betalat in dem, men han hade inte mer pengar. De hade blivit kvar i Bingoträdgården.
- Jag har inte sådan tur, sade han tröstande till sig själv.

Cirkeln hade nästan slutits. Han följde spelresultaten och det visade sig att han hade haft fem rätta nummer. Han väntade på resultaten av kvällens fotbollsmatcher mellan Sarajevo och Zeljeznicar, mellan Partizan och Crvena Zvezda och han hade kryssat rätt i båda fallen. Han bar tipskupongen på sig i flera månader och visade upp den för envar som ville se den, men också för alla som inte var intresserade. Hans enda kommentar var svordomen:
- Vilken förbannad tur jag har!

På väg nerför Lupoc klagade han över att han kände ett tryck över bröstkorgen och att det susade i hans öron.
- Vad hade du väntat dig, det är bara dina lungor som renas, både tröstade och skällde Selma på honom. Han stannade till vid upprepade tillfällen under vägen tillbaka och flera gånger var han tvungen att stödja sig mot bokträden och torka svetten ur pannan. Vid stugan tog han sig om bröstet, gungade till och föll ihop. Sadeta sprang fram till honom och knäppte upp hans skjorta. Han hade redan blivit lila runt munnen.
- Vilken förbannad tur jag har, sade han och lade sin kalla hand på hennes varma ansikte. Hon började gråta, men genom tårarna frågade hon honom skämtsamt:
- Är jag din goda tur?

Hans mun ryckte till i ett leende och sådan låg han orörligt kvar. Selma lade ryggsäcken som en kudde under hans huvud och sprang sedan till bergsstugan efter hjälp. Han behövde inte längre någon hjälp, döden hade kommit till hans undsättning. Hans vänner från bergen följde honom på hans sista färd. En och annan spelare infann sig också, men det var inte kväll, för annars, vem vet hur många som hade kommit?

Skriven av: Sevko Kadric