Spöket Albert

Spöket Albert
( Linnea & Albert )
- Av Kevin Iversen -
När jag var fem år flyttade jag och min familj till ett torp i södra Småland. Vi var sex personer som trängdes i en stuga om tre rum och kök, på drygt åttio kvadratmeter.
Far och mor sov i dubbelsängen i det största sovrummet. Min storebror, som var äldst av oss barn, sov i en bäddsoffa i vardagsrummet, de två mellansystrarna trängdes ihop i det minsta sovrummet och jag, som var minst, fick sova i kökssoffan bredvid matbordet.
Redan som mycket liten, så tidigt som jag kan minnas, plågades jag ständigt av mardrömmar. Jag kan faktiskt inte påminna mig att jag hade några trevliga drömmar, förrän jag kom upp i puberteten och började drömma om de snyggaste tjejerna i klassen.
Mina otäckaste minnen av mardrömmarna härrör sig från den tiden så vi precis flyttat till torpet, för bara någon vecka efteråt skulle jag få uppleva något, som än i dag ger mig kalla kårar när jag tänker på det.
Det var samma dröm som upprepade sig natt efter natt, under flera veckors tid och jag slapp inte ifrån mardrömmen förrän jag bytte miljö - vilket betydde att jag hämtades av mina föräldrar och fick sova mellan dem, i deras dubbelsäng, resten av natten.
Mardrömmen började med att jag sov i en kökssoffa, som stod på precis samma ställe som den jag verkligen sov i. Men kökssoffan i drömmen var betydligt bredare. På vänster sida, i soffan, låg en gammal gubbe som ömsom hostade, harklade sig och snarkade tungt. På den högra sidan låg en gammal gumma, som ibland vände på huvudet och tittade på gubben.
Jag uppfattade mig själv som vaken och närvarande, mellan det äldre paret - men ändå frånvarande, som om jag inte existerade för dem. Situationen var, som drömmens handling senare skulle visa sig, absurd och skrämmande.
Efter att gubben hostat och harklat sig en stund, oftast under kraftiga grimaser, satte han sig plötsligt upp och skrek av smärta. Gumman satte sig också upp och stirrade på honom. Hennes blick var medlidsam men samtidigt tom och håglös, som om hon varit med om det flera gånger tidigare. Sakta föll gubbens huvud tillbaka mot kudden, för att sedan vridas mot mig och gumman. Med fasa såg jag hur blod vällde ut ur mungipan och färgade delar av den vita kudden röd. Hans ansikte såg plågat ut. Andning var tung och flämtande, ibland rosslande.
'Är de inte över snart'? väste han trött och knep ihop ögonen hårt under en ny smärtattack.
'Det är snart över Albert, sa gumman. Hon lutade sig fram över mig och böjde sig ned och kysste gubben på pannan. En avskedskyss, skulle det senare visa sig.
'Jag kommer att hjälpa dig älskling. Stilla sig nu, för snart är det över med smärtan och du kan sova lugnt, för alltid min älskade Albert'.
Hennes hand smekte gubben ömt över kinden. Jag tyckte mig märka ett svagt leende från hans smala läppar, innan de på nytt förvreds i en grimas av smärta.
Jag följde hennes hand, som gled från kinden nerför halsen och över bröstet. Det var då jag upptäckte kniven i hennes andra hand. Den befann sig knappt en halv meter över Alberts bröstkorg. Snabbt tryckte hon ned den och pyjamasen färgades genast röd av blod, där den gått in.
'Nu slipper du smärtan för gott min älskade Albert', viskade Linnea tyst.
Paralyserad av fasa såg jag gubben, krampaktigt, trycka huvudet bakåt mot kudden. Hans mun gapade stort, men inga ord eller skrik hördes. Slutligen slappnade han av, ansiktsdragen slätades ut och han slutade andas. Det ryckte lite lätt i hans ena arm och hand, men sedan låg han helt stilla, med vidöppna ögon som tycktes stirra tomt upp mot taket.
Trots att jag var upprörd och nästan hypnotiserad av skräck, tyckte jag mig märka ett svagt leende på Alberts läppar. Som om han dött lycklig, trots allt!
Kvinnan drog sin knotiga hand över gubbens ansikte och stängde ögonlocken, och jag tyckte mig åter notera att hans ansikte utstrålade ett fridfullt lugn. Sedan förde kvinnan ner handen mot gubbens bröst och fattade tag om knivskaftet. Sakta drog hon kniven uppåt. Blod välde för ett ögonblick fram ur hålet, som en bubblande, liten kaskad. Det var då jag vaknade och skrek, och jag gallskrek tills jag hämtades och lades i mina föräldrars varma och skyddande dubbelsäng.
Jag drömde sedan samma dröm flera veckor i sträck, och jag vaknade alltid på samma ställe och kände samma skräckupplevelse varje gång. Det hela slutade med att jag, efter några veckor, fick sova inne hos storebror i vardagsrummet - i den gamla slitna soffan - och från den dagen slapp jag också ifrån mardrömmen.
Många år senare, när jag börjat i fjärde klass, fick jag höra en märklig historia av granngårdens ungar. Detta när vi satt inne i mina föräldrars ladugård, uppe på höskullen och berättade spökhistorier.
'Har ni råkat ut för spöket Albert ännu'? frågade Anna, som var tolv år och äldst, och bodde i gården närmast oss.
Som ni kanske förstår fick jag en chock, plötsligt upplystes jag om en person jag tidigare haft så fruktansvärda drömmar om. Samtidigt var jag ännu inte var medveten om ifall Anna menade just den Albert som jag sett dö, så många gånger, i mina hemska mardrömmar.
'Nä', svarade jag och fortsatte snabbt: 'Vad är det för en historia'? Jag försökte att inte låta alltför nyfiken på rösten.
Anna hade fått all uppmärksamhet riktad mot sig och verkade nöjd. Hon såg sig sakta omkring, sänkte rösten till en viskning och började berätta:
'Albert och Linnea bodde i er stuga för över trettio år sedan. Albert och Linnea var föräldrar till dom som ni köpte huset av. Albert led av en svår sjukdom, kanske cancer eller något sånt, och var jättesjuk länge. En dag försvann han, helt plötsligt och utan vidare... Många trodde att han hade rott ut till mitten av sjön och dränkt sig, andra att han gav sig iväg ut i skogen för att dö och sen bli uppäten av vilda djur. Polisen frågade senare hans fru, Linnea, men hon sa bara att han plötsligt försvunnit och att en resväska var borta, med alla hans kläder i. Albert tycktes vara borta för alltid. Men några år efter Linneas död skulle ett av barnen anlägga en ny gödselstack här bakom ladugården och hittade då ett skelett. Bredvid låg en kniv och även järnbeslag från en resväska. Kniven var Linneas och Alberts kökskniv och järnbeslagen kunde vara från en resväska. Det sa i alla fall deras barn'.
'Fast en del tror att Linnea gjorde sig av med gubben, som tydligen varit elak', sa Erik, som var Annas lillebror. 'Det sägs att hon smög sig på Albert bakifrån och mördade honom, och sedan grävde ner honom i gödselstacken', fortsatte Erik med kuslig röst.
'Eller också var det en luffare som skulle stjäla hönor, men som överraskades av Albert med kökskniven' sa Petter och fortsatte andäktigt: 'Men luffaren tog kniven ifrån Albert, dödade honom och grävde ned honom i gödselstacken och försvann'. Petter var nio år och bodde i gården längst bort.
Tydligen hade alla barnen hört historien om Albert och Linnea många gånger tidigare. Själv hade jag aldrig hört ett ord om dessa gamlingar som bodde i stugan för trettio år sedan. När jag insåg att det varit dem jag drömt om och att jag egentligen visste hur Albert hade dött, blev jag plötsligt glad för att jag inte berättat för någon om min dröm tidigare. Kanske skulle de då ha ansett mig som synsk eller tokig, eller båda delarna.
'Vad sa Linnea då'? frågade jag, nyfiken av vad jag fått höra.
'Dummer,' sa Anna. 'Hon hade varit död i flera år när dom hittade Alberts skelett, men dom säger att Albert smyger omkring här bakom ladugården och spökar om nätterna. Har ni inte hört hans ylande efter midnatt när månen är uppe'?
Jag skakade på huvudet.
'Han kommer inte att få frid förrän mördaren är fast', sa Erik allvarsamt.
Jag satt försjunken i djupa tankar och såg inte när de andra barnen tittade på varandra - nöjda med att, till synes, ha skrämt upp mig med historien om Albert och Linnea.
Men jag brydde mig inte. Jag kände ju till sanningen om hur det verkligen hade gått till, eftersom jag drömt en sanndröm, natt efter natt i flera veckor om just detta.
Men det var ingen ide att berätta om drömmen nu. Ingen skulle ändå tro mig!
-SLUT-

© Kevin Iversen
Adress: Vespergränd 69, 192 72 SOLLENTUNA.
Tel: 08 - 96 57 04, Mobiltel: 070 - 751 74 33



Vänliga hälsningar: Kevin Iversen / författare

Skriven av: Kevin Iversen