SpÖkVaGnEn.

Spökvagnen

Sandra vankade oroligt av och an över stuggolvet. Vart hade Andreas tagit vägen? Det började redan skymma. Hade han råkat ut för något? De hade tagit en veckas semester och lånat en stuga av en avlägsen släkting till Andreas. Enkelt och avskilt mitt ute i ödemarken. De tre dagar de varit där hade varit fantastiska. Ända tills nu.
Andreas hade gett sig av hemifrån flera timmar tidigare för att gå en runda i skogen. Sandra hade tyckt att det var lite väl kallt och blåsigt och därför inte följt med. Nu ville hon helst av allt ge sig ut och leta, men sunda förnuftet sa att det inte var lönt eftersom hon inte hade en aning om vart han gått. Plötsligt tvärstannade hon. Visst var det någon utanför som ropade. Utan att tänka sig för rusade hon till dörren och kikade ut.
- Sandra, Sandra, hördes Andreas röst svagt bortifrån uppfartsvägen.
- Herregud, Andreas, ropade hon och rusade ut i kylan i bara fårskinnstofflorna. Vad hade hänt, undrade hon upprört när hon nådde fram och såg honom tydligare. Hjärtat nästan stannade i bröstet på henne när hon såg hur han haltade fram med en kraftig trädgren som krycka. Ena byxbenet var mörkt och klibbigt av blod.
- Jag snavade i ett stenröse. En av stenarna kom i rullning och träffade benet. Det blöder som bara den och värker gör det dessutom, mumlade Andreas och det hördes hur ont han hade.
När han väl kommit i säng och Sandra lagt tryckförband så gott hon kunde, insåg hon att han skulle förblöda om han inte fick hjälp. Det började redan blöda igenom bandaget. Huvudvärkstabletterna som de hade fått med sig räckte inte för att minska smärtan.
I stugan fanns det varken el eller telefon, och för att göra veckan i ödemarken mer exotisk hade de dessutom bett Andreas bror att köra dem dit. I dag var det onsdag och inte förrän på söndag kväll skulle han komma tillbaka och hämta dem.
Det som tidigare varit exotiskt och spännande hade i ett enda slag förvandlats till en mardröm. Närmaste hus låg ett par kilometer bort och det hade blivit mörkt vid det här laget. Sandra var rädd för mörkret, men Andreas måste ha hjälp snarast möjligt och hon måste skaffa den.
- Du, jag går till grannen. Du vet det där huset nere vid vägen. Där kan jag säkert ringa efter hjälp. Om de inte är hyggliga och kör dig till sjukstugan, alltså, sa hon tröstande och kände hur hjärtat bultade vid blotta tanken på att ge sig ut i mörkret ensam, men vad skulle hon annars göra?
När Sandra kände på hans panna märkte hon att han var alldeles kallsvettig. Med hjärtat i halsgropen satte hon på sig ytterkläderna, tog ficklampan och gav sig ut i mörkret. Hon skyndade vägen fram och tyckte sig se konstiga skuggor och höra steg efter sig överallt.
Trots att hon skyndade på stegen så var det långt. Inte hade det varit så långt i dagsljus, tänkte hon och började just undra om hon gått fel någonstans när hon skymtade ett hus en bit längre bort. Lättad rusade hon dit och knackade på dörren så det dånade.
Trots upprepade knackningar så kom det ingen och öppnade. Till sist drog hon sig till minnes att de träffat det gamla paret som bodde i stugan häromdagen och då hade tanten sagt något om att de skulle åka och hälsa på några släktingar. Ingen hemma alltså!
Med en snyftning lutade hon huvudet mot dörren. Ensam i mörkret med flera kilometer till nästa hus. Sommarstugor fanns det hur många som helst, men den bofasta befolkningen var det ont om. Med en darrande suck tog hon sig samman och fortsatte vägen fram.
För att mana på sig själv tänkte hon på Andreas som låg i stugan och höll på att förblöda, men hur mycket hon än skyndade sig tog det evigheter. Hon frös så hon hackade tänder. Det var som om alla avstånd mångdubblats den här natten, och minsta prassel av buskarna vid vägen fick henne att hoppa högt av förskräckelse.

Plötsligt hördes klappret av hästhovar och en vagn som kom i hög fart längs vägen. Först blev hon rädd och tänkte kliva ner i diket och gömma sig, men tänkte sedan att det kunde vara vänligt sinnade människor som det gick att lifta med. Det fick bära eller brista. Hon var så trött att hon knappt orkade gå längre. Ekipaget rundade kurvan i hög fart och en stor täckt vagn dragen av fyra hästar dök upp. Längst fram lyste två lyktor, annars hade det nog inte gått att se något alls. Med hjärtat i halsgropen ställde hon sig mitt på vägen och vinkade. Vagnen stannade med ett ryck.
- Får jag åka med till Sjukstugan, det är akut, ropade hon upp till kusken som viftade till med piskan på ett sätt som kunde tolkas som ett ja.
Hon skyndade sig att stiga på. Där fanns flera andra personer, men ingen av dem hälsade tillbaka när hon hejade och sjönk ner på den lediga platsen vid fönstret.
Först var hon så utmattad att hon bara satt stilla och blundade och hämtade andan, tacksam över att äntligen få vila och att slippa vara ensam. Dessutom var det ganska varmt därinne och det var inte heller fel, men efterhand som hon piggnade till blev hon medveten om en underlig lukt i vagnen. Som en blandning av damm och mögel, och medpassagerarna var så tysta.
Försiktigt tände hon ficklampan och såg sig omkring. Allihop satt alldeles stilla och stirrade rakt framför sig. Hon bet sig i läppen och tryckte in naglarna i handflatorna för att inte skrika högt. Vad var det här för en gammal kärra? Vad var det för folk som var ute mitt i natten på det här viset? Beslutsamt sköt hon rädslan ifrån sig genom att tänka på hur mycket snabbare hon skulle få tag i hjälp till Andreas på det här viset.
Färden tycktes fortsätta i evigheter och hon började undra om hon någonsin skulle komma ur vagnen med livet i behåll, när den plötsligt saktade in och stannade. Förutom att det fortfarande var mörkt ute, var rutan så smutsig att det inte gick att titta ut genom den för att se var de befann sig. Hon drog i det lilla handtaget för att öppna fönstret och fick det i handen. Genomruttet. Med en rysning släppte hon det på golvet. När hon öppnade dörren skymtade en vägskylt som hon lyste på med ficklampan. Till all lycka syntes då namnet på det närmaste samhället.
Kusken gjorde en gest med piskan att hon skulle ta den vägen medan han själv tydligen skulle svänga åt vänster i stället. Så hon hoppade av, ropade tack för skjutsen och skyndade vidare. Ekipaget körde iväg i hög fart åt sitt håll, och hon var ensam igen. Det kändes som en lättnad för henne.
Hon snubblade fram längs vägen alldeles för trött för att fundera över hur en diligens kunnat dyka upp mitt ute i ödemarken på det där viset, men hon undrade i alla fall varför vägen såg så annorlunda ut. Fast det var kanske för att det var mörkt?
Hon snyftade till av lättnad när ett hus dök upp, där det dessutom var tänt. En person skymtade i fönstret bredvid dörren när hon knackade på och strax därpå öppnade en äldre herre. När hon förklarat sitt ärende visade det sig att han var läkare, pensionerad visserligen, men ändå.
- Det är nog bäst att jag åker och tittar på den unge mannen. Sådana skador är inte att leka med. Säkerligen behöver han komma till Sjukstugan och då kan jag köra honom. Det går fortare än att ringa efter ambulansen, de hittar inte så bra här ute på landet, sa han vänligt.

När de kom tillbaka till stugan låg Andreas medvetslös med bandaget genomdränkt av blod. Den gamle läkaren bytte bandaget och rättade till tryckförbandet innan de hjälptes åt att få ut honom till bilen. De hade nått fram till Sjukstugan i sista minuten visade det sig när han väl blivit undersökt och låg nerbäddad i en sal.
- Du har haft en svår natt. Hur känner du dig? undrade den gamla läkaren när han och Sandra satt bredvid Andreas säng.
Sandra tvekade ett ögonblick, innan hon berättade hela historien om den konstiga vagnen. Visserligen skulle väl mannen tro att hon var tokig, men det kunde inte hjälpas. Det kändes skönt att få prata om det och han verkade lugn och trygg.
Den gamle mannen såg mycket fundersam ut:
- Du har träffat på Spökdiligensen, sa han efter en kort paus. Jag växte upp i de här trakterna, så jag hörde talas om den redan som barn. Den svängde av just där den lämnade dig och en liten bit längre bort finns en bro där diligensen körde av vägen och ner i en strid älv. Det var på våren och mycket vatten. Alla drunknade. Även hästarna som tydligen blev skadade i fallet. Den visar sig bara för människor i nöd. Fast det är sällan som det inträffar.
Sandra blev alldeles kall. Hade hon åkt med en spökvagn? Var det därför allt verkat så konstigt?
- Vi hade aldrig hunnit i tid om du inte fått hjälp av diligensen, sa den gamle läkaren allvarligt när han såg hennes förskräckta min.
Sandra svalde. Medan det pågick hade det varit skrämmande nog, men det hade ju räddat Andreas liv. Det måste ha varit goda människor som omkommit i den där olyckan när de kom tillbaka för att rädda andra som råkat illa ut, tänkte hon tacksamt och kramade Andreas hand.

SLUT.

Skriven av: Camilla