Sprickorna i asfalten

Jag blir stående kvar på perrongen och ser efter det för länge sedan försvunna tåget. Med tanke på att det bara rör sej om en klassutflykt över helgen, så väger ryggsäcken mer än rimligt. Jag ser på en av klockorna som hänger över perrongen.
Sedan börjar jag röra mej inåt centrumet i det lilla samhället, i rakt motsatt håll åt där folkhögskolan ligger. Jag har ännu inte riktigt reda på vad jag vill. Om mindre än en halvtimme avgår minibussen från skolan. Dom är säkerligen redan samlade, allesammans.
Jag går på smågatorna längs med dom små, pittoreska husen, och snart kan jag skymta vad som måste vara centrumet. Det är första gången jag går åt det här hållet.
Den gröna skylten med den gula texten sticker ut från ett av husen.
På vägen tillbaka stannar jag då och då till och begrundar en detalj i staketet till en lummig trädgård, eller det fina hantverket i ett spröjsat fönster, eller sprickorna i asfalten. Efter en stund sätter jag mej ner på en låg mur som omgärdar ett av dom äldsta husen.
Det ser obebott ut.
Jag ställer ner kassen med ölen och vinet mellan benen och öppnar upp en öl. Jag tar mej ett par rejäla, eftertänksamma klunkar och låter det göra sin verkan, och när jag drar med handen utmed murens skrovliga yta, så minns jag en händelse från i höstas, vid samma mur.
Jag och en jämnårig flicka från klassen har slagit följe från tåget, under förstrött småprat sätter hon sej ner på muren för att skaka ur småsten från en av sina sandaler, medan jag blir stående kvar, hon har kjol på sej och vad jag får se gör mej mållös.
Resten av promenaden får hon inte mycket ur mej, och allt jag kan tänka på är avsiktligheten bakom hennes handlande.
Jag går inte så mycket i cirklar, som i cykler. Mönstret har på sistone börjat göra sej påtagligt. Åtaganden, som jag förr eller senare drar mej ur. Sammanhang, som börjar i frihet, och slutar i en cell. Efter den första förälskelsen lagt sej, börjar jag göra mej omöjlig.
Småstenen prasslar under skorna. Gångarna ligger finkrattade mellan dom välvårdade gravarna. Jag tycker inte om kyrkor, men jag tycker mycket om kyrkogårdar. Jag går omkring lite på måfå, och stannar då och då till inför ett främmande namn, som ingen yttrat på hundra år.
Tomburken skramlar i kassen. Träden håller precis på att slå ut. Jag står där och ser mej omkring, ut över dom omkringliggande åkrarna.
Det går en enslig väg mitt emellan dom.
Plötsligt kommer det en bil. Jag står kvar där på stället och ser efter den, av ingen särskild anledning. Av ingen särskild anledning står jag här bland gravarna.
Det verkar vara aktivitet i bilen, och framförallt det bakre fönstret tycks fyllas av ansikten. Men inget som jag på rak arm, och särskilt inte på det här avståndet, känner igen. Jag känner den trygga tyngden i min högra arm.
Ju längre jag står där och ser efter bilen, trots att den bara blir mindre och mindre, så tycker jag mej kunna skönja gester som jag sett förut, och när också dom högra fönsterna på bilen, som mera liknar en mindre buss än en vanlig personbil, fylls av ansikten, så vet jag.
Så förstår jag.
Ett ögonblick överväger jag att kasta mej till marken, och gömma mej mellan gravarna. Imitera mitt umgänge.
Ända tills bilen bara blir till en svart prick på ett grönt och blått fält, står jag där, stum och stel, och ser efter mina försvinnande klasskamrater.

Författare:

Publicerat

Dela: