Spring Spills

Våren var som den brukar i Göteborg, ljummen, solig, folkfylld och helt underbar. Det är dagar som denna alla stadsborna kryper ur sina vrår och tar sig en promenad och låter sig andas in den friska luften medan solen smeker deras rosiga kinder. För Therese var de en perfekt dag att ta på sig de bekvämaste klackarna i skohyllan och dölja de röda ögonvitorna som vittnar om gårdagens fylla med ett par stora svarta Dolce & Gabbana. Hon grabbade tag i väskan och lämnade lägenheten. Där ute möttes av solstrålarna som hjälpte jackan att hålla värmen. Vårvädret var den bästa botningen av bakfyllan och en kaffe latte på Espresso house var nyckeln till at få bort huvudvärken. Klackarna gjorde alla medvetna om hennes ankomst, solglasögonen blev immiga av folkmassans spridande värme inne på NK. Det var trångt på Espresso house och alla borden var upptagna. Hon ställde sig i kö för att beställa sin kaffe latte och hoppades på att medan hon stod i kö skulle folk hinna gå så att hon skulle få en sittplats. Idag var de sitta ner och njuta humöret och inte ta latten i handen och spring till vagnen. I kön stod det en rad människor med beslutsångest, det tänkte högt, Therese kunde knappt fokusera på sitt, hon var inblandad i de andra gästernas beslut. Vanilj te eller vanilj latte? Iste eller grönt te? Räksmörgås eller Kyckling & Bacon? Blåbärsmuffins eller hallonpaj? Förslagen var många, och de gjorde att tiden i kön blev lång. Äntligen var de hennes tur, men efter alla förslag hon fått i kön blev hon plötsligt osäker på vad hon skulle ha. Hon vände sig snabbt om, fortfarande inga tomma bord. ”Då går de bra att beställa”, rösten från expediten var stark och otålig. Hon fick tillbaka fokus och beställde en latte med Irish cream, att ta med. En latte i vårsolen kunde inte skada, alltid fanns de någon bänk och kunde sitta ner på och njuta. På väg ut genom glasdörrarna trängdes hon bland typiska stress typer. Hon kände irritation över deras hänsynslösa sätt att ta sig fram. Närmaste bänk var Brunnsparken, men där hade hon ingen lust att sitta. Hon valde att gå andra riktningen och tog sig upp till Kopparmärra på kungsportsplatsen. Där bestämde hon att nedersta delen av statyn var som gjord för henne och hennes varma latte. Hon slog sig ner och lutade sig mot ryggstödet, drog upp glasögonen och satte dem på huvudet, tog en klunk och slöt sina ögon. När hon sedan öppna dem igen hade hon fått sällskap. Hon tittade på mannen som slagit sig ner på hennes högra sida, hon kände igen honom, men varifrån? Hon ville minnas att han var känd, men från vad? Mannen pratade i mobiltelefon och det verkade inte vara ett trevligt samtal. Therese kunde inte låta bli att lyssna, men hade svårt att förstå handlingen med att bara höra ena hälften av samtalet. Det var något som skulle hända på måndag… någon som skulle till Stockholm… och han hade fått sin nya soffa, som egentligen skulle ha kommit för två veckor sedan. Så mycket kunde hon tyda ur samtalet. Efter några minuter avslutades samtalet, men Thereses latte var mer än halvfull och njutbar. Tankarna var kvar hos honom, vem var han? Hon kom på sig själv med att titta allt för intensivt på honom när han mötte hennes blick. Rodnad försökte hon rädda sig själv ur situationen med ett fniss och tittade bort. Han besvarade skrattet och sträckte fram handen, ”Henrik”. Therese mötte hans blick ännu en gång och skulle just till att möta hans hand och presentera sig. Utan minsta tanke på latten som hon höll i höger hand, vilken hon också tog Henriks han i, tappade hon latten, den gjorde magplask och skvätte ner dem båda. Hans vita skor var nu beiga och hennes jeans fick en mörkare nyand än tidigare. Helvetes jävlar och fan gick om och om igen i huvudet på Therese. ”Shit också, förlåt, det var inte meningen, åh nej, förlåt!” Hon fortsätta babbla fram dessa små korta ursäkter efter varandra, men Henrik var inte lika förtvivlad som henne. Han la handen på hennes lår och lugnade ner henne med ett brett leende. Han reste sig upp och tog hennes hand och innan hon fick ur sig nästa ursäkt var de redan på väg hem till honom. Han erbjöd sig att låna henne ett bar rena byxor då han bodde alldeles i närheten. Trots att hon möttes av undrande och dömande blickar och ett och ett annat skratt kunde hon inte motstå att le. Medan hon gick jämsides med den som kunde vara världens vackraste man, som hon just spillt ner med sin latte kunde hon inte släppa det. Henrik, han heter Henrik, varför ringer de fortfarande ingen klocka? Hon kunde se hur även de som mötte oss tittade på Henrik och visste precis vem han var, hon kände sig så dum. Hur kunde hon inte veta? Hon skämdes bakom sina Dolce glasögon. De hade inte mycket att prata om på vägen hem, eller rättare sagt, han pratade, men hon kunde inte riktigt lyssna. Hennes svar var en blandning av huvudrörelser, mm:ande och fniss. Henrik stoppade ner handen i jackfickan och fick med sig en nyckelknippa upp. Han öppnade den gråa porten och på dörren framför dem slog han in koden på ren vana. Hissen stod öppen som om den väntade på dem och Henrik tryckte på knappen som förde dem upp till våning tre. Hissen var trång, gråmålad och hade en liten spegel på ena väggen. Det plingade till och dörren öppnades till den vitmålande korridoren. Klackarna gjorde ekande ljud och Henrik skramlade återigen med sin nyckelknippa. Två lås och dörren var upplåst. Och där, på brevinkastet, där stod de, allt blev klart. Therese suckade med en lättat ton och log för sig själv, Henrik Lundqvist, Sveriges bästa ishockeymålvakt. Hon fick återigen ur sig ett fniss och klev in i lägenheten och stängde dörren bakom sig.

Författare:

Publicerat

Dela: