Staden ( del 1 )

Staden Kap 1



Staden formulerar sig ständigt på nytt. En luft av het och varm asfalt, där husen andas flämtande in i varandra likt en kropp som strax faller i sömn. I det intensivt flödande ljuset vibrerar staden som något sammansatt och vidsträckt. Staden halvt inbillad men verklig börjar och slutar i oss, i våra drömmar och minnen.

Som ett avlägset minne ser jag oss promenera vingligt hem en tidig sommarmorgon, upprymda. Hur föga rår vi inte över våra kroppar? Du satte dig på huk, mot en husvägg, med kjolen uppdragen och lät ditt vatten rinna ut över gatan. Du log och sträckte ut din hand emot mig: ”- Kom!”

En nästan omärklig förskjutning, likt en viskning av förhoppning av allt det som fortfarande måste finnas kvar, som ännu verksamt fyller den luft, de rörelser, som minnet otydligt skymtar i spegelbilden.

Mina steg för mig sakta emot torget med dess ovala fontän som om alla våra samtal och rörelser stod att finna i sanden, i buskarna och träden runt detta torg. Allt tycks vara beroende av ett centrum, där minnet och nuet stämmer av varandra och ger sitt återsken på platsen. Mitt medvetande om staden är innerst bara mitt medvetande om mig själv. Hettan var överallt och människorna sökte svalka där den stod att finna.

Ett av dessa nätter i hennes bädd, tyst men hörbart sade hon i en eftertänksam ton; - Vad vet vi egentligen om människan och hennes själ? Hon var tyst en stund och vände sig emot mig; - Kanske att vi inte är annat än en passage för vätskor och fasta ämnen, ett maskineri av kött och blod med sina impulsiva drifter? Det kanske bara är så...så enkelt!?
Staden och gryningen tog sakta form och vi somnade in i varandras armar, som om vi var de enda människorna i staden. Dagen lovade oss inget, den ägde bara ett förlopp och ett slut.

Ständigt drogs vi till varandra och försökte frenetiskt fylla en brist där vi försökte njuta av de möjligheter som begären hade skymtat. Vi var omättliga. Eller hade staden förbrukat oss med sin hetta och antänt våra kroppar och vi gav endast efter? Nätterna var våra var vi träffade överenskommelser i nätterna som sedan upphörde allt eftersom ljuset tilltog i styrka. Ibland pratade hon om att resa bort, ibland gjorde jag det. Vi kom inte i rörelse.
En slags förlamning härskade över våra handlingar, hettan var överallt. Det framstod mer som om vi sökte en integrerande händelse som gav livet en riktning och mening.

En affisch nästan sönderfrätt av sand och vind, oläslig, obegriplig, svepte med vinden in över bordet och förde upp en molnbank, vilket gav ett ödsligt utseende åt den i övrigt tomma serveringen. De svarta solglasögonen dolde hennes blick och framställde hennes ansikte lite overkligt frånvarande och brunbränd.
”Det är hett' sade hon oberört och såg utöver den gatan. Ett fat med jordnötter stod på det vaxduksklädda bordet och hon sträckte sig förstrött efter dem. ”Jag förstår inte varför du skriver?' Lite obscent slickade hon av saltet ifrån fingrarna. Det var i hennes gester som jag såg hennes 'språk' skälva av intensitet.
Hon brukade sakta dra klänningen över huvudet och blottlägga en fullständigt naken kropp. Det fanns något av en stark närvaro i denna gest men också en frånvaro och det var kanske just i denna skreva av närvaro och frånvaro som 'språket' blev som mest erotiskt.

Kärlek och passion var begrepp som vi inte uttalade, men som vi ändå smekte vid när vi rörde den nakna huden. Men i det fanns ändå ett hinder, en känsloblockering som stängde oss ute från den kärlek, vi kanske ändå längtade till. De tycktes som om i de dunkla skrymslen av våra liv fanns sår som stängde oss ute från en full erotisk tillfredställelse. I mötet med våra kroppar vilade ibland en slags sorgsenhet, eller kanske att det bara var ett anslag av matthet. På ett märkligt sätt blev det den fysiska kroppen som stod i vägen för kärlekens förverkligande.
Vi var berövade något och hettan var överallt.

I hennes ryggtavla läste jag hennes ansiktsuttryck då hon vaknade till i gryningen, och bara satt där och såg rakt ut genom det öppna fönstret, alltmedan hon tankfullt rökte en cigarett. Jag förstod att hennes rynka vilade mellan hennes ögonbryn, en alldeles speciell rynka som då och då infann sig där. Jag lät henne vara och hon reste sig och satte sig naken framför spegeln och betraktade sitt ansikte. Utan att vända sig emot mig; - Tror du inte att kärleken egentligen är en slags jagkärlek, inte någon narcissism i vanlig bemärkelse, utan snarare ett förhållande med sig själv där det finns en överenskommelse med...Hon avslutade inte meningen utan strök med fingret över rynkan mellan ögonbrynen och steg ut i köket och ordnade med frukosten.

( fortsättning följer...)

Skriven av: Ari Eskelinen