Falkteamet bok 4

Stockholm Nästa
Av Rebecka Lejonbalk
Kapitel 1


Stockholm nästa, ropade konduktören. Jag gjorde mig redo att stiga av. Som tur var hade jag inte mycket bagage med mig, faktiskt bara en bag. Liksom alla andra ställde jag mig upp i gången mellan sätena. Många stod redan vid utgången färdiga att hoppa av när tåget väl stannade. Jag var en av dem. Stockholms Central, äntligen framme. Förväntansfull steg jag av tåget. Det var ett vimmel av människor bärande sitt bagage. Alla rusade till trappor, upp eller ned beroende på var de skulle. Själv tog jag det lugnt, hade ingen brådska alls.
Det tog en god stund att ta sig fram men till slut stod jag utanför Centralstationen. Skulle jag ta en taxi? Nej jag går, tänkte jag. Jag heter Nora Falk och denna dag befann jag mig alltså i huvudstaden för att utföra vissa ärenden. Det var snart jul och det kunde man minsann se på både vädret och alla människor. Mest märkte man det nog på alla skyltfönster som starkt upplysta, skyltade med snölandskap och tomtar. Paket som väl egentligen var tomma men vackert inslagna i granna färger. Sagofigurer som glittrande stod i en sagovärld. Många stod och tittade i fönstren. Mest barn men också deras föräldrar. Jag gick upp till Åhléns och in i butiken. Julsånger spelades i högtalare både ute och inne i butiken. Parfymer, tänkte jag, det ska jag köpa till min mor Brita i julklapp. Jag mer eller mindre knuffades framåt mot rulltrappan. Hur det nu var missade jag disken med alla parfymer och hamnade istället på avdelningen för kläder. Genast föll min blick på vackert stickade tröjor av typen ”Lusekofta”. Jag ändrade strax mitt val av julklapp och köpte sex stycken i varierande storlek och färg. En till mor Brita, en till min far Gunnar, en till vår käraste vän Oskar, en till en annan vän Fredrick, en till lilla Lisa, vår nya vän och en till mig. Det skulle verkligen bli fina julklappar som skulle värma oss skönt i vår norrländska natur, där kylan ofta under vinter kan var hård. Det är inte ovanligt att vi under själva julhelgen har minus trettionio grader. Då brukar vi skoja om att, nu är det i alla fall myggfritt.
Ännu en stund stannade jag på Åhléns och gjorde lite fler julklappsköp sedan sökte jag upp mitt hotell, Diplomat på Strandvägen, installerade mig och bytte om.
Nästa dag skulle jag på konferens. Forskning inom vissa områden och förbättrande programvara.
Min arbetsgivare hade bett mig delta i konferensen då han själv inte kunde medverka.

Jag arbetar alltså inom denna bransch och min chef, en hygglig man, betalar hela kalaset med resa och boende. Det kunde han gott göra, tänkte jag, med tanke på vad han tjänar inom sitt eget specialområde. Han har råd med detta.
Jag hade tagit med mig en duvblå dress som jag skulle bära nästa dag. Den var mycket praktisk men också mycket vacker. Jag hängde in den i garderoben i rummet. När jag installerat mig på hotellet, gick jag ut på Strandvägen mot Dramaten, en fantastisk vacker byggnad. Jag fortsatte mot Norrmalmstorg och NK för att äta något gott. Ännu var det tidig kväll men mörkret hade lagt sig över stad och land och jag njöt verkligen av alla ljus som lyste upp gatorna. Vackra girlanger som hängde över gatorna mellan huset, julmusik, glada men stressade människor som alla var på väg någonstans. Jag och alla pensionärer var nog de enda som lugnt promenerade Hamngatan fram. Snön som tydligen fallit innan jag kommit till staden hade nu blivit rena slasket att trampa i. Hemma låg den vit och gnistrande.
På NK beställde jag min mat på restaurangen, en lätt sallad? Nej en rejäl måltid med snitsel och potatis. Jag valde ett bord. Det vill säga, det fanns bara ett bord ledigt. I övrigt var det fullsatt. Jag började äta för ja var riktigt hungrig. När jag precis ätit klart, stannade en stilig och fint klädd dam vid mitt bord.
– Nora? Visst är det du Nora? Damen log frågande.
– Jaa mitt namn är Nora, sade jag men… Så kände jag igen henne.
– Bimmi, hej! Jag ställde mig upp och gav henne en kram.
– Så länge sedan, sade hon, det är ju en evighet sedan jag såg dig sist, det måste ha varit på studentfesten eller?
– Jo, bekräftade jag, det var det. Men berätta nu, bor du här i Stockholm?
– Nej, det gör jag inte. Jag är här på besök hos min bror, Conny du minns.
– Visst minns jag den busungen, skrattade jag. Sitt ner, vet jag. Nu när vi äntligen träffas så får du inte bara rusa iväg. Hon satte sig och lade alla paket hon hållit i, på golvet vid stolen. Kappan, en vackert fin marinblå kappa med snedknäppning, lade hon över stolens rygg.
Så väl jag kände igen henne nu, allt kom tillbaka och jag mindes denna trevliga roliga tjej.
– Hur är det med dig och Conny nu, frågade jag?
– Med mig är det bara bra, jag har familj, två barn, döttrar, tillade hon. Du då?
– Nej jag är singel fortfarande, skrattade jag. Hur stora är dina flickor då?
– Mia är tio år och Lovis är åtta år. Jättefina flickor, må du tro. Fulla av liv och riktigt busiga, skrattade hon.
– Är du gift då eller ensam mor?
– Gift, med Johan, du minns väl Johan? Busen i klassen!
– Nä vad säger du, har du gift dig med ”Krakel Spektakel”, jag skrattade högt. Det var ju en riktig lustigkurre. Tänk, alla bus han hittade på och som vi skrattade åt honom. Minns du när han imiterade gamla vaktmästare Löv?
– Om jag minns, Löv fick ju tyvärr syn på honom och tog Johan i örat. Det blev rapport till rektorn det.
– Ja tänk alla bus han gjorde! Å honom är du gift med! Är han likadan ännu?
– Jaha, han lär flickorna en massa dumheter men det är inget som stör någon eller så. Det är väl mest jag som blir utsatt för deras tricks. Så du är helt ensam då Nora, ingen pojkvän eller så?
– Neej, ingen alls faktiskt. Just då ringde min mobil. Jag ursäktade mig och svarade ”Falk”.
– Hej, yrväder, är du framme än eller?
– God Jul farbror polisen, ja jag är framme och jag sitter på NK och äter mat med ett högst förtjusande varelse.
– Jaha, det kunde jag tänka, du är redan i farten med att tjusa alla Stockholms män. Jag borde aldrig släppt iväg dig! Vem är han? Jag ska genast slå honom i registret, skrattade Fredrick.
– Det min käre konstapel får du inte veta men jag kan säga att det är något mycket vackert.
– Ja det kunde jag väl tro. Ring när du är ensam sedan då och kom ihåg en sak, inga karlar på rummet! Hej.
– Det kan jag inte lova, adjö då rara konstapeln. Jag lade på och log.
– Konstapel? Polis? Bimmi stirrade på mig med en nyfiken blick.
– Haha, jag skrattade gott. Det var Fredrick, en vän till familjen. Han är kriminalkommissarie i Umeå. Vi umgås en del.
– Umgås? Vad exakt menar du med umgås, sade Bimmi och flinade .
– Jaa umgås. Vi har arbetat samman en del, min familj och han. Sedan vart han ju en vän till oss alla i familjen.
– Snygg?
– Vad? Jo han är snygg och stark.
– Nora, sitt nu inte här och slå blå dunster i mig, ni är ihop eller hur?
– Nej faktiskt inte. Vi är bara vänner.
– Vänner, du jag läser också ”Hänt i veckan”! Bimmi citerade ”Nej vi är bara vänner”. Jo du jag vet men den gubben gick jag inte på. Berätta om honom.
– Finns inget att berätta kära du, tala istället om vad du pysslar med nu för tiden.
– Jaa du, vad sysslar jag med. Hon blev allvarlig. Jag utbildade mig till sjuksköterska först och jobbade med det en tid. Så träffade jag Johan och vi gifte oss. Barnen kom ju ganska snabbt så jag hade ju att göra med dem och hemmet en hel del vet du. Johan är advokat, kan du tänka dig?
Vi skrattade båda, Johan advokat, nej det kan inte stämma!
– Jo då, fortsatte hon. Han är faktiskt en mycket bra advokat. Jag började skola om mig efter att barnen börjat på dagis. Kontor vad det jag hade tänkt mig. Senare fick jag anställning på ett företag som gör datorkomponenter och program eller något sådant, it är det väl som de inriktar sig på. Jag är på kontoret, som för närvarande är mitt hem, hon log. Jag kan inget om de produkter som företaget gör.
– Var ligger det företaget?
– Nja det vet jag inte riktigt. Jag har alltså mitt hem som arbetsplats, två datorer och skrivare och så vidare. Min chef har jag bara sett en gång och det var vid arbetsintervjun. Johan kände till företaget ägare och sade att de var ok.
Jag har bra betalt.
– Men gör du program också då eller?
– Nej, du är tokig. Sådana saker överlåter jag till de som kan. Jag får listor med sålda produkter och jag registrerar dem och gör all bokföringen. Skickar fakturor och sådant.
– Spännande, sade jag, det är ju lite mystik då över den där firman. Programmen ni säljer, vem gör dem då?
– Ingen aning, det framkommer aldrig, Hon gjorde en paus. Utom en gång och då stod det bara två ord som skapare av programmet och jag vet inte alls vem det är.
– Vilka ord är det? Eller du får inte berätta kanske?
– Joo, varför skulle jag inte få det? Det är aldrig någon som ställt mig den frågan förut så jag har inte ens tänkt på det.
– Ja men säkerheten, har de inte sagt att du inte får tala om ditt arbete eller så? Sådant där med att skapa program brukar vara hemligt.
– Värst vad du var insatt i detta, skrattade Bimmi. Nej ingen har sagt något.
– Så vilka ord var det då på den som gjort det där programmet?
– Ja du, det är verkligen konstigt. Jag vet inte vad det är eller vad det betyder men orden är ”Trapa Natans”.
Jag stirrade på henne först. Omöjligt, det kan inte stämma. Jag var ytterst förvånad.
– Bimmi, menar du att du sköter bokföringen för sålda it program som är gjorda av, jag sänkte rösten, av ”Trapa Natans”?
– Jaa, vad då? Vad är det med det då? Varför blir du så upprörd Nora?
– Bimmi, du får och kan inte tala om detta med någon.
– Vad säger du, varför inte? Ingen har sagt mig att det skulle vara, ja typ hemligt! Hur kan du veta sådant förresten?
– Jag är här i Stockholm för den stora it konferensen. Jag ska hålla föredrag i morgon om just program som skapas för forskning med mera. Jag vet att de program som säljs och som du bokför är hemliga.
Bimmi stirrade på mig, det var som om hon inte förstod vad jag nyss sade.
– Men Nora, ingen har sagt mig att det är hemligt, ingen! Och hur vet du det förresten.
– För att jag kände igen de två orden du sade. Program från den programmeraren är absolut hemliga. Det måste ha blivit fel någonstans. Har du berättat detta för någon annan?
– Neej, det var nyligen som de fakturorna dök upp. Det är därför jag nu kom ihåg det för det nyss har hänt.
– Okey, vänta ska jag ringa ett samtal. Sitt kvar du kompis, sade jag och log. Förresten, har du något namn på din tjänst?
– Vad menar du?
– Ja alltså när du får listor med mera brukar det inte stå något då, längst upp till vänster som visar att det är just du som ska ha materialet?
– Jaså, jo det står avdelning Nord 4.
– Bra, tack, jag log mot henne.
Jag slog ett nummer. Signalerna gick fram. Det svarade.
– Ja?
– Jag!
– Ja?
– Säker linje!
– Ok.
Det surrade en stund och så kom rösten tillbaka.
– Stor miss på TN, Nord 4 kontrollera utskick.
– Ok, vänta.
Jag väntade. Så kom rösten tillbaka.
– Uppfattat, åtgärdar.
– Ok.
Så lade jag på. Bimmi tittade på mig med en olycklig min. Jag såg nog allvarlig ut och det var jag. Vad skulle jag nu säga till henne?








Kapitel 2
Bimmi

– Det var ett märkligt samtal Nora, är du sådan där hemlig agent, skrattade hon. Jag skrattade med.
– Nej då, fullt så spännande är inte mitt liv. Nej men du förstår Bimmi. Jag såg mig omkring innan jag fortsatte att tala. Alla gäster verkade ha annat i sinnet än lyssna på oss. Det är ett misstag att du fått de fakturorna. Bli nu inte orolig när du kommer hem och upptäcker att din dokumentation inte stämmer. Alla fakturor som du har i din dator kommer nu att granskas och de som du av misstag fått, tas bort. Jag hoppas du inte får kaos sen i din bokföring men detta var ett allvarligt misstag som någon gjort. Du skulle aldrig fått de handlingarna. Är du säker på att du inte nämnt dem för någon?
– Ja då, absolut, inte en kotte!
– Brukar barnen använda sig av samma dator du har?
– Nej nej, de har egna.
– Johan då?
– Nej han har också egen dator. Hon kom tydligen på något. Fast det var en gång vi hade gäster hemma, kollegor till Johan. Jag skulle hämta en grej inne på kontoret och skulle just låsa upp. Ja jag låser alltid annars till mitt kontor, förklarade hon. I alla fall var dörren olåst och det stod en kvinna därinne vid min dator, hon var visst en kollega eller gift med en kollega till Johan. Jag sade att tyvärr fick hon inte vara där, det var privat. Hon ursäktade sig med att hon bara lånat datorn för att skicka ett mail. Så såg jag att hon lade något i fickan och så gick hon. Det var troligen en penna eller något hon stoppade i fickan. Jag hann aldrig se vad det var.
Shit, tänkte jag, detta var inte bra. Jag måste ringa igen.
– Du Bimmi, hämta dig en kopp kaffe, här har du pengar, jag bjuder. Ta en kopp till mig också är du snäll. Jag måste nog ringa ett samtal till.
Hon tog pengarna och sade, ”javisst” och så gick hon för att hämta kaffe. Jag slog återigen samma nummer som tidigare.
– Ja?
– Jag!
– Ja?
– Läcka, samma.
– Tal?
– En 99!
Det visslade till i luren.
– Ok, vem?
Nu blev det problem för jag visste inte Bimmis kod.
– Unknown-Known, svarade jag: 1 B-M, 3 Um, 7 Ad, 8 Bf, + TN
– Okey.
Jag lade på. Detta var inte bra, absolut inte bra.
Mina koder betydde:
1= Namn, Britt-Marie
3=Ort, Umeå,
7=Anställd
8=Bokföring, kontor
+=Hemlig, Trapa Natans.
99= … (Tyvärr, det säger jag inte).
Nr 2 är gatuadress men det hade jag inte nu till Bimmi. Och Trapa Natans, det var ”H”. En kollega till mig. Varför ”H” valt det kodnamnet är det bara han själv som vet. Allt han gjorde var i stort sett hemligt, Han arbetade för ”staten” vilket ju kan innebära vad som helst. Men jag visste att det rörde sig om forskning inom rymden och norrsken och verkligen hemligt. Mycket av det han gör har med Esrange att göra, den rymdstation som ligger nära Kiruna. Detta som nu Bimmi berättade var allvarligt.
Hon kom tillbaka med kaffet och vi fortsatte att prata.
– Nora, har jag gjort något fel?
– Kära vän, sade jag. Det kunde ju du inte veta. De som anställde dig borde ha sagt till dig att inte tala om vad du sysslar med. Nu tror jag dock att dina arbetsuppgifter är helt okey och att företaget är precis vad de säger att de är. Troligen helt oskyldiga program som vilket it företag som helst säljer. Men det sista du berättade för mig är hemligt och den där damen på ditt kontor, hon visste nog vad det var du hade för jobb, utnyttjade din dator för att skicka mail, som hon sade. Tro mig, mail kan hon skicka från sin mobil och behöver ingen dator till det, nej det var annat hon var ute efter och troligen fann hon det också. Det min vän, är allvarligt.
Bimmi blev helt stum, jag såg att hon också blev ledsen.
– Men jag visste inte Nora!
– Nej och det är en stor miss av företaget. Dessutom har nog någon person inom företaget gjort ”misstaget” att skicka de handlingar till dig, med vilja. Fröken nyfiken visste det och hade säkert i uppdrag att kopiera de handlingarna, Säkert var det ett usb hon stoppade i fickan.
– O fy, vad är det egentligen jag har hamnat i för skumma saker. Sådant arbete vill jag inte ha Nora! Förresten hur vet du allt det här?
– Jag arbetar med det och mer kan jag inte säga.
– Jag förstår. Eller, det gör jag nog inte! Vad ska jag göra nu då?
– Du ska fortsätta som vanligt. Din dator rensas på de handlingar som av ”misstag” hamnat hos dig.
– Ja men kommer det hem någon då och tar min dator?
– Nej, de fjärrstyr din dator och gör det på avstånd.
Jag ville inte tala om att någon troligen kommer att leta buggar också i hennes kontor. Om det nu behövdes.
– Bimmi, har du fått någon köporder på program som de där två orden skapat?
– Neej, inte än.
– Bra, då kan du koppla av helt. Allt rättas till och du fortsätter som vanligt.
– Men tänk om de gör inbrott då, barnen…
– Det görs knappt några inbrott längre i dessa sammanhang, det görs bara intrång i datorerna på avstånd.

– Säkert?
– Absolut säkert. Oroa dig inte, allt blir som det var förut, jag log lugnade mot henne.
– Ja då så. Vilken tur vi träffades här du så du kunde rätta till det.
– Ja, det var en himla tur. Var i Umeå bor ni förresten?
– Vi bor i Teg. Jag trivs verkligen där. Stockholm är nog bra om man bara är på besök men Umeå, det är precis lagom för mig.
– Ja tror dig fast ärligt sagt, tycker jag Umeå är för stort också. Jag bor i Majträsk och stortrivs där. Sedan har jag ett torp i Kvantsele och du skulle bara se hur fint där är. Ett torp har vi också i Örträsk, så vacker by.
– Örträsk, där som är så underbart vackert. Som en saga. Vi var där en midsommar. Tre olika kända band spelade nästan hela natten, helt underbart och vi dansade på bryggan vid sjöstranden.
– Jaa, jag håller med dig, det är nog den vackraste plats jag sett men så kallas det ju också för Lapplands Pärla och Den Vackra Dalen. Vi log båda två.
– Nej men här sitter jag, jag skulle ju till Åhléns innan jag åker till brorsan.
– Där har jag redan varit. Kolla in Lusekoftorna på klädavdelningen. Jag köpte sex stycken!
– Sex, vad i all världen ska du med sex Lusekoftor till? Bimmi skrattade gott.
– Julklappar. så klart, log jag.
– Ja just ja, det borde jag förstått. Du var bor du nu medan du är här?
Jag sade vilket hotell jag bodde på.
– Jaha, flott ska det vara när Nora Falk besöker storstaden. Vi skrattade och jag fick väl i viss mån hålla med henne. Så skildes vi åt och jag gick tillbaka till hotellet. Jag hade mycket att göra. Mitt föredrag var inte utskrivet ännu. Jag var bara en av många som skulle hålla föredrag. Mitt var kort. Jag skulle som de flesta troligen tänkt göra under konferensen, introducera ett nytt program.























Kapitel 3

”H” och Ministern

Nästa dag gick jag igenom mitt koncept, gjorde några ändringar och sedan skrev jag ut det. Jag har en portabel skrivare så det var snabbt gjort. De flesta använde väl en läsplatta eller surfplatta men jag ville ha papper att hålla i och läsa från. Själva programmet hade jag ju också med för demonstration. Klockan fem skulle jag vara på plats och klar att börja. Före mig var det flera stycken. Några tänkte jag lyssna på, andra inte. En del kände jag väl igen från tidigare konferenser men de flesta var för mig okända. En måltid skulle serveras efter att alla hållit sina anföranden men den middagen tänkte jag hoppa över. Nu var jag på köp humör igen och gick ut för att handla. Jag tog det lugnt och såg mig noga omkring i skyltfönstren. En man stod på andra sidan gatan och såg också i ett fönster, Jag tittade lite försiktigt på honom och då upptäckte jag att han iakttog mig. Utan att avslöja att jag sett honom, gick jag vidare. På Dressman gick jag in och köpte en snygg skjorta till Oskar. En ljuvligt grön-blå tröja till far. Just när jag steg ut ur butiken såg jag i ögonvrån mannen som stirrat på mig i ett skyltfönster. Jaha, jag gick vidare. Korsade gatan och var inne på Drottninggatan och alla dess små fina butiker. Så gick jag ner mot gamla ”stan” och på Kafé Kristina drack jag kaffe. Det var dyrt att fika där, tyckte jag men miljön var ju underbar. Jag gick sedan vidare och såg mig omkring. Där var han, min skugga. På andra sidan gatan stod han och låtsades se in i en låssmedsbutik. Gatorna är ju smala i Gamla Stan så jag gick över gatan och med bara några steg var jag över på andra sidan. Jag ställde mig vid samma fönster och tittade på alla lås.
– Vad gör du här? Frågade jag.
– Vi går någonstans där vi kan tala, sade han. Vi gick in i Didrick Fricks Gränd. Den smalaste gränd jag vet.
– Nå, sade jag, du brukar väl aldrig lämna Vännäs? Vad fick dig att komma hit så snabbt? Flyg?
– Ja, flyg. Du den där kompisen du har. Vad gör hon i Stockholm?
– Besöker sin bror, hur så?
– Bror? Vad heter han?
– Conny Lager, jag vet inte var han bor eller vad han jobbar med.
– Hm, okey, det tar jag snart reda på. Berätta nu!
Jag berättade allt vad Bimmi sagt, när jag nämnde damen på hennes kontor, hon som smusslat med Bimmis dator, reagerade ”H” direkt.
– Vem var hon?
– Vet inte. Bimmi sade att hon antingen var en kollega till hennes man eller gift eller ihop med en av kollegerna.
– Kolleger inom vad?
– Advokat, jurister.
– Hm, tror din kompis att hon tog något, säg dokument från datorn?
– Mja, hon hade sagt att hon lånat datorn för att skicka ett mail. Men det var ju ljug så det smäller om det. Sedan hade hon smusslat ner något i sin kjolficka.
– Usb?
– Troligen. Ska ni kontakta Bimmi?
– Ja det blir nog nödvändigt. Eller i alla fall så vi får damens namn.
– Hur du rensat hennes dator?
– Jaa, det gjordes direkt. Jag spårade även den som sänt programmappen.
– Vad det en känd?
– Nej, hans namn var Jan Friberg.
– Friberg? Ja men det är ju en av de som ska hålla föredrag idag på konferensen.
– Vad? Är du säker?
– Ja visst, han ska presentera ett helt nytt program men jag vet inte vad det är för program eller vad det är bra till. Säkert samma skräp som han brukar producera.
– Bor han på samma hotell som du?
– Det vet jag inte. Du får kolla. Vad gör ni nu åt detta? Troligen är det stöld från ditt program som han då presenterar som sitt eget. Stöld, ren stöld.
– Jo. ”H” tänkte en stund, Du är tjenis med ministern vad?
– Vilken av dem, skrattade jag? Min så kallade ”minister” har jag blivit bekant med i mitt arbete och det som hänt omkring. Han är en mycket bra och vänlig man, bra för landet. Fredrick och jag tycker han är den bästa av ministrarna, mycket sympatisk.
– Ja det vet jag, kan du ringa honom tror du?
– Ja jag kan ju kolla om jag får tag på honom. Ska jag ringa direkt nu tycker du?
– Ja det tycker jag men ta en säker linje.
– Ok, vi går ner till vattnet och ställer oss där.
Vi gjorde så. Det tog en väldigt lång stund innan jag ens blev kopplad till ministerns sekreterare.
– Har ni bokad telefontid?
– Nej, det hinns inte. Säg ministern att det gäller Norrland.
– Vad? Norrland? Det är väl inget namn?
– Nej det är övre delen av Sverige och anses väl inte som viktigt i era kretsar.
– Ja men jag måste ha ett namn?
– Varför då?
– Jag ska skriva in det.
– Var ska ni skriva in det?
– I Samtalsliggaren så klart.
– Ja det är ju klart, så dumt av mig, sade jag med lite ironi. Nå så gå in och tala med honom då människa, nu lät jag lite barsk.
– Hur var namnet då.
– Kronblom, sade jag.
– Jaha, Kronblom. Ett ögonblick. Det blev tyst i luren. Så hörde jag fotsteg och hon lyfte luren igen. Ministern är upptagen, han sitter just nu i telefon. Kan ni ringa igen?
– Nej det hinns inte, vi kommer upp.
– Nej så kan ni inte göra. Man beställer tid och… Jag lade på luren. Kom vi går, sade jag och vi tog oss direkt till Rosenbad. Där var han inte. Riksdagshuset, där var han inte heller, Vi åkte hem till honom. Där var han. Det lilla nötet till sekreterare hade lurat mig. Inte hade hon talat med honom inte.
Ministerns allt i allo, en man i övre medelåldern öppnade dörren.
– Ja, sade han och såg på oss. Vilken rak rygg han hade. Jag försökte se om det satt en kvast där bak på hans rygg men fann ingen.
– Vi önskar tala med ministern, sade jag.
”Alltiallot” mannen granskade ”H” och fnyste.
– Det tror jag inte, sade han stram. Ni har gått fel! Så skulle han stänga.
– Stopp, ropade jag. Om ni inte omedelbart upplyser ministern om att vi är här kommer jag att framställa er som en landsförrädare i media. Ni riskerar en katastrof som drabbar hela landet genom att avvisa oss. Ministern och hela regeringen blir rasande!
Han såg på mig, fnyste en gång till och bad oss vänta, ”ute på trappan tack”.
– Det tog skruv, sade ”H”.
– Ja det vet vi inte än. Vi får väl se. Men det hade effekt. Snart var ”alltiallot” tillbaka, öppnade dörren och sade, stig in då. Å vad han mådde dåligt. ”H” har hästsvans och en massa piercing i ansiktet, det verkade nog lite för skumt för ”alltiallot” som väl var van vid ”fint folk”.
Vi visades in på ett mega stort kontor. Ministern satt vid skrivbordet. Han såg upp och fick syn på mig. Strax reste han sig och kom fram till oss med utsträckt hand. Han log igenkännande mot mig.
– Fröken Falk, välkommen, log han och höll min hand i båda sina händer. Så såg han ”H” men kom inte av sig alls, det var ett plus, noterade jag.
– ”H”, Presenterade sig ”H” och tag ministerns hand. Då hände något, ministern sken upp och sade med både förvåning och glädje i rösten.
– Är det verkligen ni, ”H”? Jag har länge tänkt be er om att besöka mig men det är alltid något som kommer emellan. Ni ska veta att jag hyser stor, ja mycket stor respekt för er båda.
Var så goda och sitt ner.
Vi satte oss och jag började prata. Just nu pågick ju en intensiv forskning kring ett hemligt projekt benämnt NLD, alltså Northern Light Dust och detta som vi nu skulle berätta för ministern var mycket oroande. När jag var klar och ”H” verifierat vad jag sagt, var ministern mycket orolig.
– Men detta fick inte hända. Vem är så Friberg?
– En medelmåtta, svarade ”H”. Han är känd för att ofta komma med ”revolutionerade” program. Alla har i princip haltat och inte gått att använda, iallafall enligt Falk här, sade han och gjorde en gest mot mig. Nu då, nu har han tydligen via stöld, fått tag på riktigt hemligt material. Ikväll ska han visst presentera det på konferensen.
– Jaha den har jag hört talas om, ja alltså konferensen men detta är ju katastrof. Vem har ni mer talat med?
– Ingen, svarade ”H”.
– Nå, kan ni stanna här så ska jag kalla in de andra. Han måste stoppas och vi måste få in allt han har!
– Vänta, sade jag. Vi kan ju inte med säkerhet säga att det just är han. Däremot var det han som skickat handlingarna till Britt-Marie Lag… Nej hon är ju gift nu, då är hennes efternamn Rehnström. Den där damen tog troligen och förde över handlingarna från fru Rehnströms dator till ett usb men inte heller där har vi bevis för att det är så. Sedan måste vi ta reda på var han först fått handlingarna ifrån för att sedan kunna skicka dem till fru Rehnströms dator. Det är många frågetecken här, sade jag. Jag vet dock med säkerhet att han ikväll på konferensen ska hålla ett föredrag eller presentation av ett nytt svenskt projekt. Det är detta vi misstänker vara det program som ”H” gjort.
– Jaha, så vi vet alltså inte med säkerhet att denne Friberg ligger bakom detta?
– Nej, någon kan ha använt Fribergs dator och skickat handlingarna men det mest troliga är, att han själv stulit dem, sade jag.
– Vet vi var dessa handlingar förvarades från början?
– Ja, sade ”H”. I min dator, sedan skickades de kodade till Esrange och till det företag som staten sett ut att slutföra produkten till ett hanterbart program inom deras område och speciallitet. I och för sig gör ju jag det direkt så de behöver oftast inte ändra något. Sedan installeras programmet på tre datorer hos de som ska använda programmet.
– Bara tre datorer?
– Ja det räcker. Det är tre forskare inom detta område som ska använda programmet. Fler har inte behörighet.
– Jag förstår. Mycket bra, mycket bra. Då tror jag vi gör så här att, ni ”H” följer med mig och fröken Falk går till konferensen. Vad ska ni presentera om jag får fråga?
– Ja det får ni, det är ett helt nytt program för mätningar av ozonlagret.
– Oj då, det lät spännande, sade ministern och log.
– Ja men det är också väldigt nedslående rapporter vi får in.
– Ja, sade han allvarligt. Jag vet det. Inte alls bra!
Jag tog adjö och lämnade rummet. Just som jag skulle stänga dörren kom jag på en sak.
– Tänker ni ta Friberg ikväll, för i så fall, gör det innan han avslöjar programmet.
– Absolut, vi plockar in honom.
– Bra, jag log och gick. Utanför ministerns dörr stod ”alliallot” och bligade snett på mig.
– Jag går nu raring, sade jag och gav honom en slängkyss. Jag trodde mannen skulle få hjärtsnörp. Jag hittar ut själv, ropade jag och gick ut.
Så for jag till hotellet med taxi.

När klockan var 4, promenerade jag till hotell Grand där konferensen ska vara. Jag anmälde mig och fick en namnskylt samt deltagarprogram. Jag såg mig omkring, det var mycket folk som kommit.
Klockan fem stod jag på podiet och talade och demonstrerade, jag har rätt stark röst och jag talade mycket tydligt så ingen skulle behöva be mig ta om det. Det var nedslående resultat om ozon lagret som programmet visade. Dock kunde även detta program användas inom meteorologin och geologin. Frågorna haglade över mig men jag kunde svaren och frågeställarna verkade nöjda.

Jag fick applåder och log mot publiken. Efter mig kom en gammal professor, Valter Frange. Han var en härlig man, lite kort i rocken och en god humor. Hans föredrag var alltid populära.











Kapitel 4

Hotet


Jag meddelade att jag tänkte gå nu och att jag inte skulle medverka vid kvällens middag.
Det var tråkigt, tyckte de. Så kom en av värdinnorna på att det fanns ett meddelande till mig. Jag fick ett litet igenklistrat kuvert.
I taxin till hotellet gäspade jag, ja jag gjorde det diskret bakom om hand. Jag var trött och luftombytet gav sig nu till känna.
I mitt hotellrum bytte jag snabbt till pyjamas och så packade jag ner allt utom de kläder jag skulle ha på hemresan nästa dag. Jag beställde upp en nattmacka och lite kaffe. Det kom ganska snabbt och jag åt och drack upp allt. Så lade jag mig i sängen och öppnade det lilla kuvertet.
Ett visitkort från programmare Jan Friberg. Vad kan han vilja, tänkte jag och vände på kortet. Där stod: Vänligen kontakta mig på omstående nummer. Ni gör bäst i att hörsamma detta a.s.a.p. Jag kan inte stå för konsekvenserna annars.
Jaha, vad tror han att jag är? En idiot? Hota redan på ett visitkort. Han måste vara dum!
Ja tog kort på både fram- och baksidan sedan lade jag ner meddelandet i mitt lönnfack i mobilens fodral. Så ringde jag Far. Han svarade genast.
– Nora min flicka, hur har du det?
– Bra tack, jag har slösat pengar på julklappar, sedan gick mitt föredrag bra. Nu ligger jag i sängen på hotellet istället för att vara ute och slarva.
– Duktig flicka, det var förståndigt. Jaha vad har du köpt till mig då?
– Nej du, den gubben gick inte. Det får du se på julafton.
– Äsch då, det är ju dryga veckan kvar ju.
– Ja men den veckan går snart, skrattade jag.
– Säger du jag! Vill du tala med mor?
– Ja tack, kramis!
Kramis sade far och så kom mor i telefon. Vi pratade länge om julen och om jag skulle köpa med något hem från staden. Mor behövde inget från Stockholm, hon hade redan handlat allt. Jag frågade hur det är med Oskar och fick veta att han mådde så bra så.
– Hur dags kommer du imorgon?
– Jag kommer rätt sent men Fredrick har lovat att möta mig så det hoppas jag han gör.
– Ja visst gör han det, han håller vad han lovar vet du.
Så sade vi god natt och lade på.
En kort stund senare ringde Fredrick.
– Hallå!
– Nej men är det inte min lille söte polis, skojade jag.
– Nej det är det inte, jag är varken söt eller snäll. Är du inte ute och slarvar ikväll?
– Neej, som ett mycket lydigt barn gick jag hem direkt.
– Du lydig! Han skrattade, när då, sade han sedan.
– Du får ingen julklapp om du inte är snäll! Hämtar du mig imorgon då, sade jag.
– Ja, jag sade ju det. Hur har allt varit?
– Helt fel faktiskt. Ja föredraget gick bra med det har hänt en del.
– Kunde jag inte tro det! Att man aldrig kan släppa dig ur sikte förrän det händer en massa! Vad har nu hänt? Har Eldkvarn brunnit ner?
– Ha, du, det var massor med år sedan. Nej jag är hotad, sade jag allvarligt.
– På allvar?
– Ja på allvar.
– Vem?
– Jan Friberg, en dålig programmare. Tyvärr kan jag inte säga något i telefon men jag skickar över en bild. Vänta lite bara. Två bilder är det.
– Okey, vad är det för bilder? Är det på dig?
– Dummer, allvarligt nu… Jag skickade bilderna.
– Hur mår du Nora?
– Bra tack, det ska dock bli skönt att komma hem.
– Det förstår jag. Vänta, nu kommer bilderna.
– Bra, kolla dem först.
Fredrick svor, det hörde jag.
– Ja nog är det ett hot. Har du ringt typen?
– Nej, han sitter nog i förvar nu.
– Jaså, okey, jag vet att du inte kan tala om det nu med var försiktig! Lova mig det!
– Jag lovar. Hur är det, saknar du mig?
– Näe då, det är så lugnt och skönt här nu så.
– Ja men vad bra, då tror jag det är bäst jag kommer hem och ställer till med lite oreda då?
Han skrattade gott och sade att, den där snubben som hotat dig, känner du honom?
– Nej, det gör jag inte men jag vet vem han är.
– Ok, jaha sov nu lilla yrväder och så ses vi imorgon då.
– Ja farbror, jag lovar, sade jag. Natti då lilla gubben.
– Gubbe, jag är väl ingen gubbe?
– Joo, det är du! Snart, om 15 år så där.
– Ja men det är ju då!
– Jaa, det vet jag väl, jag skojar ju bara med dig Fredde lilla.
– Jaså, var det skoj? Det tyckte inte jag!
– Natti Fredrick, sade jag sömnigt.
– Natti Nora yrväder!


Jag lade mig för att försöka sova, men först låg jag och tänkte på Friberg. Vad hade han menat egentligen? Skum typ det där. Jag ringde ”H”.
– Ja.
– Jag!
– Ja?
– Var är du?
– Det vete fan. Någon bunker eller så.
– Vad? Varför då?
– Ja det kan vi inte tala om här i telefon.
– Ok. Du?
– Ja?
– Jag har blivit hotad.
– Vad?! Nu?
– Jag fick ett visitkort från vår lille tjuv du vet. På baksidan stod det skrivet ett hot.
– De var som fan. Har du meddela lagen?
– Nej, eller jo. Fredde vet. Ja tänkte skicka över två bilder till dig som visar texten.
– Ok vänta, jag ska bara… ok, nu kan du skicka.
Jag gjorde det och väntade till ”H” sett bilderna.
– Jisses, vilken idiot, sade ”H”. Vad tror han egentligen?
– Ja men de tog honom väl, ikväll?
– Nej, han smet innan. Någon hade varnat honom tydligen.
– Vad? Vem då?
– Det vet väl inte jag heller, någon.
– Så han är lös och fri nu då?
– Jaa, tydligen.
– Du ”H”, tror du jag ska ta hotet på allvar?
– Det tror jag nog du ska.
– Ok, jag byter rum då.
– Byt hotell istället eller kom hit.
– Ja men jag vet ju inte var ni är?
– Vänta ska jag höra. Dröj kvar!
Jag väntade och under tiden jag väntade, brände jag upp alla de papper jag hade med mig till konferensen. Askkoppen blev full. Så funderade jag på om jag hade något annat som var onödigt att eventuella fiender fick tag i. Det hade jag inte.
– Hallå, nej de säger att de via telefon så här inte kan tala om vart vi är. De föreslår att du istället tar nattåget hem. Dumhuvuden, de fattar ju ingenting. Ska jag komma?
– Nej tack, det behöver du inte men tack ändå. Jag tror jag gör så att jag kollar när nattåget går, kan jag så åker jag med det annars byter jag hotell.
– Ok, ring och infa mig sedan.
– Ok, det ska jag. Hej så länge.
– Hej.

Jaha, så de hade inte fått tag på Friberg. Vad gör jag nu då? Ska jag kanske ändå ringa honom?
Varför inte? Jag slog numret på hans visitkort. Signalerna gick fram men jag hörde att det kopplade vidare och nu var signalerna lite ljusare. Jag tryckte in inspelningsknappen i min mobil.
– Ja, vem talar jag med, sade en röst i andra änden.
– Falk, sade jag.
Det blev tyst en stund, så kom en ny röst i telefon.
– Falk? Nora Falk?
– Ja, det är jag, svarade jag.
– Så ni ringde ändå, det trodde jag inte.
– Inte, ni hotade mig ju om jag inte ringde så varför förvånad?
– Nå, bra, då vill jag tala med er.
– Vad gör ni nu då, sjunger?
– Så man har humor.
– Man har det men man har också häftigt temperament så förklara er.
– Oj då, stingslig tror jag.
– Säg vad ni vill ha sagt, jag ska iväg nu och har inte tid med tjafs.
– Nå då så. Ni ska överlämna en kopia av de handlingar ni har i er ägo angående NLS. Märk väl att jag sade ”ska” lämna över. Gör ni det kommer inget att hända er men om ni inte gör det… ja ni får tänka lite själv också!
– Vad för något?
– Spela inte dum nu, ni vet mycket väl vad jag menar.
– Nej tänk det gör ja så fasen heller, jag har ingen aning om vad ni dillar för smörja. Mitt uppdrag här var ett föredrag om ozonskiktet och det vet ni mycket väl eftersom det står i presentationen.
– Snicksnack, du håller på med NLS, det vet jag.
– Då bör du byta ut din infa källa för vem som än sagt det, har fel. Varför tror du att en sådan kontorsråtta som jag skulle få tillgång till handlingar jag ens aldrig hört talas om. Är ni dum på något vis?
– Å ja, ni behöver inte vara oförskämd, det tjänar ni inget på!
– Ja men vad vill ni? Än så länge har jag inte hört ett vettigt ord från er.
– Fröken Falk, nu ligger ni illa till, riktigt illa till för nu har jag tappat tålamodet med er och hela detta samhälle och det kommer att gå ut över er. Se er om när ni går, se upp för bilar och tåg men framför allt, se upp för alla ni möter, för ni kommer aldrig veta vem av dem som är efter er.
– Dra åt fanders, sade jag och lade på. Nu lyssnade jag på inspelningen igen. Sparade och skickade till Fredrick. Han sov väl nu men han skulle se det imorgon. Jag satte en stol framför dörren, kröp ner i sängen och tänkte. Jag tänkte inte låta mig skrämmas iväg.
















Kapitel 5

Attentatet

Mitt i natten steg jag upp, klädde mig och ringde efter en taxi. Så lämnade jag rummet och gick ner för att möta taxin. Rummet var redan betalt så det behövde jag inte oroa mig för. Jag stannade vid receptionen, portieren sov troligen för ingen var där. Jag lämnade bara en lapp att jag checkat ut. Nyckeln lade jag på lappen. När taxin kom sade jag en adress i Nacka och bilen körde iväg. Först hade jag tänkt mig ett rendezvous med ”alltiallot” hos ministern men så ångrade jag mig och valde denna adress istället. Jag hade själv funnit den på Eniro. Jag sade Björkstigen 51, till taxichauffören.
Väl framme betalade jag bilen och steg ur. Jag väntade till taxin åkt, då gick jag vidare till den rätta adressen… Ett ganska stort hyreshus med gatunummer 57 E. Jag gick in genom entrén och såg på namntavlan. Andra våningen, det blir trapporna då. Väl uppe ringde jag på dörren. Det dröjde en god stund innan det kom någon. En sömnig röst frågade ”vem är det”? Jag svarade ”Falkan” för det var så han alltid kallat mig.
– Falkan, dörren gick upp och där stod han, Bimmis bror Conny Lager.
– Tjena snygging, sade jag.
– Va faan, är det verkligen du Falkan? Ja det ser jag ju nu men vet du vad klockan är, halv tre! Brukar du gå på visit vid den här tiden.
– Nej, skrattade jag men det har hänt något och jag hoppas Bimmi är kvar hos dig?
– Ja för fasen, jag väcker henne. Stig in "vettja".
Jag ställde min väska i hallen och tog av min kappa. Då såg jag Bimmi fina blå kappa hänga i hallen. Skorna tog jag av och så gick jag in i köket. Det låg precis intill hallen. Där väntade jag.
Bimmi kom in i köket, yrvaken med tufsigt hår. En stor herrmorgonrock hade hon på sig. Så steg Conny in, han hade fått på sig en morgonrock han också.
– Men Nora, sade Bimmi med ängslig röst. Vad har hänt? Sätt dig, sätt dig. Conny du kan väl vara så god och sätta på lite kaffe?
– Visst, det fixar jag, sade han och blinkade till mig.
– Berätta nu, vad har hänt?
– Bimmi, allt kan jag inte berätta men det är så att jag är hotad till livet.
– Vad! Vad är det du säger, hotad till livet! Vem understår sig till något sådant?
– Du menar inte, sade Conny, att det är sant, är du hotad?
– Ja, sade jag och visade dem visitkortet men lät min tumme gömma delar av texten, projektnamnet. De läste båda två. Bimmi såg rädd ut men Conny blev arg.
De ska fan inte få röra dig Falkan, det ska jag bli man för. Vem är den här idioten Friberg?
– Sitt ner Conny. Så här är det. Bimmi du minns att du berättade om handlingar du fått som det stod två ord på, dessa ord var den som skrivit programmet.
– Ja, det talade vi ju om, du och jag och du sa att det var ju egentligen hemligt.
– Just det, det är hemligt. Denne Friberg har dem troligen, ikväll skulle han presentera det stulna programmet som sitt, på konferensen. Nu blev det inte så för jag satte igång en apparat som strax aktiverades och Friberg är numer efterlyst. Dock ringde jag honom, såsom han uppmanar mig i meddelandet. När jag inte ville spela på deras planhalva, så haglade hoten över mig. Jag skulle inte vara säker någonstans.
– Vänta lite nu, sade Conny. Du har väl för tusen berättat detta för polisen?
– Ja då, till och med högre än så. Jag hade möte med ministern idag och han fick fart på hela systemet.
– Vilken minister, frågade Bimmi?
Jag skakade på huvudet.
– Hemligt? frågade Conny?
– Jaa, mycket sade jag med ett leende. Bimmi serverade kaffet och det var riktigt gott.
– Jaha, du kan så klart inte berätta mer, det fattar jag, sade Conny men vad ska du göra nu då?
– Resa hem och där har jag två livvakter.
– Vad? Har du egna livvakter! Vad har du för jobb egentligen Falkan?
Jag skrattade till lite och förklarade.
– Livvakterna är min far och hans kompis . Kompisen är jämngammal med far och en jäkel på ”byssa” Då skrattade de båda syskonen och jag också.
– Ja sedan har jag en polis som brukar umgås med oss ibland.
– Med dig menar du, sa Bimmi och log.
– Oss alla i familjen. Han är rar och snäll. Räddade livet på mig en gång. Han ska möta mig vid tåget.
– Du menar inte att du vågar åka ensam en hel dag med tåg? Conny stirrade på mig.
– Jo det menar jag fast egentligen kommer jag att hyra en bil och bila upp men först går jag ombord på tåget, jag visar min biljett. Sätter mig på min plats. När tåget ska gå kliver jag av och tar bilen istället. Då är det registrerat att Nora Falk är ombord på tåget. Fast jag inte är det då.
– Smart, sade Conny, himla smart. Men hur gör du med ditt bagage då.?
– Ja det är ju mest julklappar i väskan så den måste ju med. Men om jag får sitta här någon timma till bara så är jag tacksam. Sedan åker jag taxi till Centralstationen och kliver ombord på tåget.
– Du det är bättre att jag kör dig. Taxi kan de kolla vet du. Förresten, tog du taxi hit?
– Ja men jag sade ett helt annat nummer än där du bor. Jag gick resten av vägen hit sedan jag såg att chauffören åkt.
– Bra, du tänker visst på allt du, log Conny.
– Om något skulle hända mig, så har jag gjort i ordning ett litet brev här. Vet ni med säkerhet att jag är i fara så öppna brevet och ring det nummer som står där.
– Detta är ju rena James Bond, sade Bimmi.
– Nej då, långt ifrån men lova att riva sönder det utan att ha tittat på det i samma stund jag ringer och säger att, nu är det lugnt och jag är hemma igen.
De lovade det. Sedan talade vi om Norrland och palt, hjortron och andra delikatesser.
När det sedan var dags att åka, klädde sig Conny i en rasande fart och jag tog adjö av Bimmi och så for vi. På Vasagatan, släppte han av mig och jag tackade så jättemycket för all hjälp.
– Jag kommer nog och hälsar på dig Falkan och Brita och Gunnar också.
– Gör det snälla du. Det skulle vara så roligt. Du och Bimmi är så välkomna!
Jag vinkade och gick in på Centralen. Jag fann mitt tåg. Dock fick jag vänta en god stund på att det skulle gå. När det var dags, steg jag ombord. Allt gick som jag tänkt. Snabbt smög jag ur tåget precis när det skulle gå. Så gjorde jag något man inte får. Jag sprang över två rälsar och sedan dök jag in i Centralen, åkte rulltrappan upp och kom ut på Klarabergs Viadukten. Där tog jag en buss och åkte en stund med, byte av buss och till slut stannade jag på Odenplan letade upp en hyrfirma i närheten. Hyrde en bil där och med full tank begav jag mig hemåt men inte E4an. Jo till en början men sedan svängde jag av mot Enköping och därifrån korsade jag landet hit och dit i flera timmar.
Jag ringde två gånger till mor och talade om var jag var. Hon var orolig för jag skulle ju egentligen åkt tåg men jag sade bara att jag ångrat mig och tog en bil istället. Kunde de meddela Fredrick också?
Det kunde de. Far ville komma och möta mig någonstans på vägen. Men det fick jag honom att låta bli. Jag hade bilradion på och lyssnade på musiken. Ju högre upp i landet jag kom ju mer snö låg på vägen och gjorde naturen vit och ljusare. Jag körde lugnt och försiktigt. Dubbdäck var det så jag kände mig något så när lugn men var ändå på min vakt. Min värsta fiende just nu var att jag är så trött. Jag har ju inte sovit alls på ett dygn.
När kvällen kom var jag i Örnsköldsvik, det hade tagit en hel dag dit eftersom jag valt att köra kors och tvärs i landet. Jag körde vidare små vägar till Umeå. Äntligen framme. Först lämnade jag bilen vid en mack som jag kommit överens med biluthyrningen om. De skulle senare köra den till flygplatsen. När ja sedan var klar där tog jag en taxi till stationen i Umeå.
Jag steg ur taxin och såg mig omkring efter Fredricks bil. Jag kunde inte se den någonstans. Då slog jag hans nummer på min telefon. Signalerna gick fram men ingen svarade. Kanske han var sen och skulle snart vara här. Jag väntade en bra stund och ringde så igen. Nu svarade han.
– Hej, sade jag.
– Nora, var i hela världen är du? Jag har varit vid stationen två gånger och letat efter dig.
– Jag står där nu, svarade jag, utanför.
– Okey, stanna där då så kommer jag.
– Tack, sade jag tyst. Jag var så trött. Att köra i snöoväder så gott som hela tiden är ansträngande. Jag tänkte fråga Fredrick om jag fick sova hos honom på natten för jag ville inte åka bil mer idag. En ung man kom och gick förbi mig, han sade något om cigaretter men jag svarade inte. Då stack det till i halsen på mig, jag vände mig om och såg den unge mannen stoppa ner en spruta i sin ficka. Han skrattade och gick fram till en bil som stod parkerad bara någon meter från mig. Tröttheten kom bara plötsligt, jag var så trött att jag kunde lagt mig ner på marken och somnat. Jag satte mig på den lilla väskan och lutade huvudet med stationshusets vägg.
Fredriks bil kom snabbt, han körde fram mot gamla entrén och stannade. Där stod en bil alldeles intill, den startade och körde därifrån när Fredrick kom. Han såg Nora sitta på sin väska, ihopkrupen och det såg ut som om hon sov. Han steg ur bilen och gick fram till henne. Samma bil som stått parkerade när Fredrick kom, smög sakta förbi igen. I bilen satt en ung man och skrattade.
– Nora?
Inget svar, han försökte igen.
– Nora? Hon reagerade inte. Då öppnade han bakdörrarna på sin bil, bar upp Nora och lade henne i baksätet. Hämtade väskorna och satte dem fram. Så körde han hem till sin lägenhet. Där bar han först upp väskorna och sedan hämtade han Nora. Han lade henne i sin säng och drog ett täcke över henne. När han låst sin bil gick upp till lägenheten, låste dörren och klädde om. Sakta och försiktigt lade han sig bredvid henne, stal lite av sitt täcke.
– Fredrick, mumlade hon, så vacker ni är min prins.
– Jag är här, sov nu. Han lade en arm om henne och släckte säng lampan.


Tidigt på morgonen var han uppe igen, klädde sig och packade en del saker i en bag. Så ringde han Gunnar och berättade att de snart skulle komma.
– Fann du henne till slut då, vi var så oroliga mor och jag.
– Ja, efter midnatt ringde hon, då var hon framme. Bilat hela vägen i snöoväder. Hon var så trött att hon somnat mot väggen vid stationshuset. Jag bar in henne till min lägenhet. Hon sover än stackaren.
– Å vår lilla, lilla Nora, tack Fredrick för att du tar hand om henne så. När tror du ni är här?
– Jag vet inte exakt med det är dåligt väglag så om några timmar kanske.
– Bra, ska säga till mor så får ni mat när ni kommer. Kör försiktigt nu Fredrick.
– Det gör jag alltid Gunnar. Vi ses sedan då.
– Det gör vi, tack min vän.
































Kapitel 6

Drogad

Han satte sig på sängkanten och sade tyst.
– Nora, är du vaken nu? Hon vände sig om och sträckte en arm mot honom. Han tog henne hand och sade på nytt.
– Nora, vi ska åka strax, ska du vakna?
– Nej, jag har det så varmt och skönt här i skogen, jag vill inte…
– Toka, sade han och drog upp henne. Din mor och far väntar.
– Mm, svarade hon yrvaket. Inte nalla ur… splagisen Fledlick. Jag är så… trött. Så försökte hon öppna ögonen och se på honom. Hon kisade och hon log, Buuu, finns det några snälla skontaple…
– Men Nora, se på mig, sade Fredrick. Vad är det med dig?
– Å min lille plins, hon lade armarna om honom och sade tyst. Bär mig hem!
Han skrattade gott, högt och hjärtligt.
– Du är inte klok du, skulle jag bära dig i åtta mil. Vad tror du jag är, Ironman?
– Mm, … brum.
– Vill du ha kaffe?
– Fledlick?
– Jaa Nora.
– Va söt du e…
– Tack, men Nora, nu svamlar du. Kan du vakna nu?
– Hej farbror Fledlick, är du också här? Jag tror… kunde du… vad… va tänkte jag säga Fledrick?
– Toka, är du full eller vad är det? Kom här nu, sade han och lyfte upp henne i sitt knä ordentligt. Se på mig Nora. Se på mig. Hon lyfte huvudet lite och såg på honom. Han reagerade direkt. Fan Nora, någon har gett dig en drog. Fredrick kollade henne noga efter stick. Han fann det på halsen. Inte underligt då att hon föll ihop av trötthet och talar som hon gör. Jag får kontakta läkare.
– Fledlick lille… och… jag tycker inte om … hej Doris… nu kommer solen, tittut... var det där en räv?
Fredrick skakade på huvudet. Vad tusan har de gett henne? Han nådde sin mobil och ringde en läkare han kände. Han skulle komma direkt sedan Fredrick fått förklara vad han upptäckt. Han kunde nu med nöd och näppe hålla henne stilla.
Hon klängde på honom och ropade, du Fledlick, Oskar är snygg han, ge hit min byssa, skriker han...
Så plötsligt tog hon hans huvud mellan sina händer och gav honom en puss, sedan föll hon ihop igen i hans knä. Han hörde henne mumla... spioner, det är spioner i min sallad. Fredrick plocka bort alla dokumenten… hemligt hemligt. Läkaren kom. Fredrick var mycket orolig. Han berättade att hon kört ända från Stockholm igår och upp hit. På stationen måste hon fått en spruta för hon satt ihopkrupen och sov när jag fann henne. Hon har ett stick märke på halsen. Hela natten sov hon men nu svamlar hon om spargrisar och byssor och jag vet inte vad.
– Låt henne sova ut ordentligt så går det över. Jag vet vad det är som hon fått i sig och det kommer snart att gå ur kroppen, så var inte orolig.
Nora viftade med handen åt honom.
– Vad är det Nora?
– Schyss, doktor House e här, käppen… göm den!! Hej lilla farbror doktor. Schnygg … va snygg du e…
Doktorn log.
– Var inte orolig, det försvinner som jag sade.
Fredrick nickade och tackade. Doktorn gick. Fredrick stod och tittade på henne.
– Nora? Hör du mig? Nora? Han gav upp. Först gick han ner med Noras väskor och sin egen . Så lyfte han upp henne på axeln som en säck potatis. Nu sjöng hon högt och ljudligt… happy birthday to you... vem fyller år Fledlick?
– Det vet jag inte Nora. Doris kanske?
– Ja Doris, flax flax.
Här flaxade Nora med armarna så Fredrick höll på att tappa henne. Han måste skratta mitt i allt allvar.
– Norrsken schysss, Hon lade fingret över mun och viskade, hemligt… Så kom hon tydligen på något. Kvastskaft i rugg… ragg… ryggen, hej raring!
Fredrick låste dörren och gick ut i bilen, han måste skratta åt hennes kommentarer men han visste också att den som gjort detta, nog tänkt utnyttja hennes tillstånd. Någon hade tänkt hämta henne där på stationen men jag kom först. Det var mörkt ute ännu. Han lade henne i baksätet precis som kvällen innan. En filt lade han över henne.
– Lilla Nora, sade han tyst, lilla Nora. Så satte han sig i bilen och körde mot Kvantsele.
Ungefär halvvägs mot målet, såg han att det rörde sig i baksätet.
– Är du vaken? Frågade han?
– Min lille konftapel, sade Nora och slog sina armar om honom. Fredrick höll på att tappa ratten. Oh, titta, där kommer små… flingor… pling så dog den... jag är så trött Oskar... neej, skrattade hon, nu blev det fel... tycker du om lilla Nooora?
– Ja jag tycker om dig, det vet du.
– Mm det vet ja, för Nora är snäll… o titta så många... apelsiner.
– Lilla Nora, lägg dig ner, du håller lite för hårt om min hals, lilla gumman, lägg dig nu.
– Mm stanna båten kapten.
Fredrick körde in till kanten och stannade.
– Mår du illa, frågade han.
– Jaa, neej fy Oskar inga skarpa skot… Fledlick, jag e så trött så... håll om mig. Han lyfte över henne till framsätet och höll om henne. Efter en stund sov hon. Hon låg lutad mot honom och han höll sin arm om henne. Så startade han bilen och körde vidare.

Stackars Nora, vad hon alltid råkar ut, tänkte han. Det är väl bäst att jag inte berättar för henne vad hon sagt och gjort, hon skulle skämmas då och det vill jag inte, Dessutom var det ju drogen som gjorde det. Men du milde vilken fantasi hon har. Han tänkte hela vägen till Kvantsele, tänkte på henne och det nya som händer omkring henne. Ännu en fara hotade hans lilla Nora men han skulle skydda henne, hela tiden.
– De ska inte få göra dig illa, viskade han.

De kom fram till torpet vid middagstid. Under sista delen av resan hade Nora sovit lugnt. Giftet höll nu på att lämna hennes kropp. Gunnar och Brita kom ut till bilen.
– Gunnar vi får bära upp henne till loftet, hon sover.
– Ja, ska du eller bära henne?
– Jag bär Nora! De vände sig om och såg Oskar stå där. Både Fredrick och Gunnar stirrade på Oskar men lät honom ta Nora och bära upp henne. Inte en enda gång vacklade han under hennes tyngd. Ja hon vägde ju i och för sig inte mycket men ändå, han är superstark Oskar.
Gunnar, Fredrick och Brita log, han är verkligen stark Oskar. När allt burits in och middagen ätits, samlade sig familjen i vardagsrummet.
– Hon har inte sovit på ett dygn, minst, sade Fredrick.
– Å min lilla, lilla flicka, sade Brita. Vad var det de gett henne för något?
Fredrick hade berättat lite om vad som hänt men han nämnde inte hennes svammel, det ville han besvara de gamla.
– Ja läkaren sade att det var en drog men den var inte farlig och nu tror jag det är vanlig sömn, inte något på grund av drogen.
– Men hon vaknar väl idag? Gunnar såg på Fredrick med oro.
– Ja då, det gör hon. Någon mat har hon ju inte heller fått så hon är nog hungrig när hon vaknar.
– Hon ska få så mycket gott att äta, sade Brita, hon ska få allt, min lilla flicka.
– Hennes bagage bar jag upp, sade Fredrick för hon talade om julklappar och det är väl bäst hon får packa upp den själv.
– Jaa, det var bra, nickade Brita.
– Men säg mig, vilka är det som är efter henne då?
– Jaa Gunnar, om jag det visste. Jag har några namn men vi måste hitta rätt garnända för att nysta upp detta på rätt sätt. Kan ni ge ert tillstånd till att jag kollar hennes mobil?
– Självklar, gör det. Men var är den?
– Jag tror faktiskt den ligger i hennes byxficka, kan du Brita…?
– Javisst. Brita reste sig och gick upp på loftet. Nora sov nu lugnt. Modern hittade telefonen och sakta smög hon sig ner igen.
– Är det något som har med hennes jobb att göra nu igen, frågade Oskar.
– Tack Brita, sade Fredrick när Brita räckte över Nora telefon. Ja Oskar, det är det visst. Man skulle ibland önska att hon hade ett vanligt yrke, riskfritt yrke.
– Ja men detta hot mot henne har ju blivit värre sedan hon fick överta ett hemligt arbete. Visserligen nästan samma arbetsuppgifter men med mer hemligt innehåll. Den var ju den där trevlige ministern som gav henne det arbetet. Han har stor respekt för vår Noras kunskaper.
– Ja han såg väl hur skarp hjärna hon har, sade Gunnar stolt.
– Vänta lite, lyssna på detta, sade Fredrik och startade en ljudfil.

– Falk? Nora Falk?
– Ja, det är jag, svarade jag.
– Så ni ringde ändå, det trodde jag inte.
– Inte, ni hotade mig ju om jag inte ringde så varför förvånad?
– Nå, bra, då vill jag tala med er.
– Vad gör ni nu då, sjunger?
– Så man har humor.
– Man har det men man har också häftigt temperament så förklara er.
– Oj då, stingslig tror jag.
– Säg vad ni vill ha sagt, jag ska iväg nu och har inte tid med tjafs.
– Nå då så. Ni ska överlämna en kopia av de handlingar ni har i er ägo angående NLS. Märk väl att jag sade ”ska” lämna över. Gör ni det kommer inget att hända er men om ni inte gör det… ja ni får tänka lite själv också!
– Vad för något?
– Spela inte dum nu, ni vet mycket väl vad jag menar.
– Nej tänk det gör ja så fasen heller, jag har ingen aning om vad ni dillar för smörja. Mitt uppdrag här var ett föredrag om ozonskiktet och det vet ni mycket väl eftersom det står i presentationen.
– Snicksnack, du håller på med NLS, det vet jag.
– Då bör du byta ut din infa källa för vem som än sagt det, har fel. Varför tror du att en sådan kontorsråtta som jag skulle få tillgång till handlingar jag ens aldrig hört talas om. Är ni dum på något vis?
– Åja, ni behöver inte vara oförskämd, det tjänar ni inget på!
– Ja men vad vill ni? Än så länge har jag inte hört ett vettigt ord från er.
– Fröken Falk, nu ligger ni illa till, riktigt illa till för nu har jag tappat tålamodet med er och hela detta samhälle och det kommer att gå ut över er. Se er om när ni går, se upp för bilar och tåg men framför allt, se upp för alla ni möter, för ni kommer aldrig veta vem av dem som är efter er.
– Dra åt fanders,

Det var tyst i vardagsrummet. Alla såg på varandra.
– Hon är en jäkel på ironi men i detta fall var det dumt gjort, sade Gunnar. Oskar nickade instämmande.
– Vilken otäck typ, usch! Brita slog med händer framför sig. Varför kan de inte låta henne vara ifred för?
– Hör nu, sade Fredrick, nu är det inte bara Nora som är i farozonen, också ni är det. Jag föreslår att ni förstärker ytterdörren och sedan larmar vi hela stället. Oskar, även din koja för de här personerna kan nog tänkas ta till vilka metoder som helst. Nu tänker jag berätta något för er men ni måste lova mig att behålla detta för er själva.
Alla nickade och Fredrick fortsatte. Jag fann henne vid stationen, neddrogad. De hade tänkt ta henne med sig för jag såg en bil stå där parkerad bara ett par meter ifrån henne. Jag hann dock fram i tid och tog henne med mig. Hon sov hela natten men jag kallade på en läkare för jag hade sett ett nålstick på hennes hals. Hon var drogad, någon form av sanningsdrog. Nu hände dock inget, hon har sovit hela vägen. Fredrick sade inget om Noras svammel, det ville han spara föräldrarna från.
Han fortsatte. Läkaren som undersökte henne sade att det inte var något farligt men att det skulle ta lite tid innan giftet var ur kroppen. Nu vet ni men Nora vet inget om detta, tror jag. Säker är jag ju inte.
– Herre Gud, utropade Brita och började gråta. Gunnar tröstade sin hustru.
– Jag blir så in i … förbannad! Kan de inte låta min dotter vara ifred!? Jag skjuter den som försöker göra henne illa, det ska du veta Fredrick. Gunnar var upprörd och såg mycket allvarlig ut. Oskar, sade han, vi måste genast se över husen, vi har ingen tid att förlora. Mor du kan väl se efter vår flicka för nu har vi en del att göra Oskar och jag och Fredrick tar hand om larmen. Gunnar stod upp och delegerade ut arbetsuppgifterna.
– Bra Gunnar, log Fredrick, då sätter vi igång. Brita diskade och sedan satte hon sig uppe hos Nora. Brita hade börjat sticka en halsduk, den skulle Oskar få. Nu plockade hon fram stickningen och började nynna en mycket gammal samisk visa. Brita var same och det var hon stolt över.





Kapitel 7

Kjell och kompani

Fredrick ringde sitt kontor. Han talade med Sven, hans chef, länge och väl.
– Okey, du vill alltså att kåken larmas, helt?
– Ja och även en koja som är bakom huset, Oskar bor där.
– Mm, jaa du, jag vet ju inte om vi får göra så här egentligen. Jag borde nog få en order från högre ort.
– Det kan du få, jag ska se till att den når dig direkt. Jag återkommer Sven. De lade på.
Fredrick lånade Noras telefon och efter att han letat i hennes adressbok, slog han det numret han funnit. Signalerna gick fram och en väldigt sur och knarrig röst svarade.
– Jag vill tala med ministern, sade Fredrik. Hälsa att Fröken Nora är i fara, då tar han nog samtalet. Den som svarat sade bara ”var god vänta”. Fredrick väntade och efter en stund kopplades samtalet fram.
– Hallå?
Fredrick frågade om det var ministern, det var det.
– Ja detta är Kriminalkommissarie Edvardsson, vi har träffats förr, om ni minns?
– Se god dag kommissarien, visst minns jag det och med tacksamhet Edvardsson, för rikets säkerhet. Nå vad kan jag hjälpa er med då?
– Ja ni hade häromdagen besök av fröken Nora Falk eller hur?
– Det stämmer, hon var här med sällskap.
– Jaså, jaha. Nå i alla fall så är hon ju utsatt för stor fara nu.
– Ja hon berättade det. Det har väl inte hänt något mer? Han lät orolig.
– Det har det, sade Fredrick och berättade, han nämnde också inspelningen av samtalet med Friberg. Han avslutade med att de nu behövde larma husen där Nora befann sig men att han nu behövde en bekräftelse på det. En gång lovade ni att skydda henne om ni minns, nu är det tillfället här.
– Jag förstår, detta är förfärligt, alldeles förfärligt. Självklart ska vi se till att det bli som ni säger. Behöver hon även vakter?
– Nej inte vakter ännu men det var bra att ni var så kvicktänkt, det kan behövas senare kanske. Om ni ville lägga till det på tillståndet och låta begäran vara öppen så vore det bra. Då kan vi ju bara ringa efter denna hjälp när tillfället kommer.
– Då gör jag det direkt. Hur är det med henne nu?
– Nu sover hon men det var en otäck drog. Hon talade inte om, ja ni vet vad, men gav en antydan och hade de hört henne, de som tänkt plocka upp henne där vid stationen, ja då hade risken varit stor att de fått ur henne fler upplysningar.
– Oj då, vad säger ni? Det var sannerligen tur ni hann före då.
– Nora är tystnaden själv när det gäller hennes arbete. Ingen har någonsin lyckats få ur henne något om vad hon jobbar med. Det nya hon nu hittat på är att hon låtsas skicka ut blommor med blomsterbud, i alla fall tror jag det. Inte för att jag vet vad hon fått den idén ifrån men jag såg i hennes telefon att hon googlat mycket på det och på vilka arbetstider de har och så vidare, en research helt enkelt.
Ministern skrattade. Fredrick visste att ministern tyckte mycket om Nora.
– Ja se denna kvinna, sade han med ett skratt. Jag tror till och med att hon skulle kunna få vem som helst att tro på henne. Nå, ni talade om en inspelning.
– Just det, jag spelar upp den nu för er. Nu!
Fredrick spelade upp samtalet mellan Nora och Friberg. När det så var över hörde han ministern tala.
– Detta kommissarien var nog det mest tydliga hot jag hört. Det kan inte missförstås. Ni har er order hos er chef inom en timma, blir det bra?
– Utmärkt, tack! Ett stort tack! Ni är bra! Ni förstår och tar saken på allvar, tänk om fler kunde vara så.
– Tack tack, det var vänligt sagt. Hälsa fröken Falk nu och tveka inte att ringa om det är något ni tror jag kan vara er behjälplig med.
Fredrick tackade och sade att numer höll han med Noras omdöme av ministern. Samtalet avslutades.

En stund senare ringde Fredricks chef Sven.
– Fredrick?
– Ja det är jag, har det hänt något Sven?
– Ja det kan man säga. Det kom ett samtal från en minister i Stockholm.
– Vad, ringde han själv till dig?
– Det gjorde han men först hade han ringt högsta hönset här sedan till mig och du har grönt hela vägen. Ni får det ni vill ha och som jag fattade det så gällde det vad som helst ni behöver! Det du, vem fick honom att ringa hit?
– Jaa, sade Fredrick, det var nog jag det. En trevlig och effektiv man ministern och mycket förstående.
– Ja det måste jag hålla med om, man får bara hoppas han får stanna kvar efter valet. Men det är ju ett tag till dess ännu. I alla fall, du ville ha larm! Det ska du få. Gubbarna kommer ut till er i dag även om halva dagen gått så hinner de med det. Han nämnde också livvakter men du hade visst sagt att det för stunden inte behövdes.
– Ja jag tyckte det då men jag tror jag accepterar det i alla fall. Frågan är ju var vi ska inkvartera dem?
– Har ni inga rum lediga där då?
– Neej eller jo, ett gästrum finns men det är inte så stort. Så kom Fredrick på en idé. Så dum jag är, Oskar har en koja här, om nu Oskar flyttar in några dagar i gästrummet så är ju kojan ledig. Det finns en våningsäng därinne. Det syns inte att det är två slafar men det är ett skåp som Jesper gjort. Ena sängen är dold. Där kunde de kanske ha sitt boende eller vad tror du?
– Ja men det blir ju perfekt. Jag skickar tre män!
– Vilka blir det? Du kan inte be de där Kjell, Nilsson och vad hette nu den andra, Kalle och några till. De har ju varit här förut. Jag vet tyvärr inte mer än de namnen och de var mycket skickliga på att spåra.
– Jag vet vilka du menar men de tillhör egentligen inte den vanliga ordningspolisen. Det är en specialstyra, ja jag har alltid tyckt att de är lite som militärer men de är väl både och. Militärer och en blandning av Säpo kanske. Sådana uppgifter får vi aldrig veta men jag ska tala med högheten här. Jag hör av mig.
– Stort tack Sven, du gör mycket för denna familj och för mig, tack, sade Fredrick.
– Ja det var så lite så, förresten har jag ju en middag innestående hos dig, skrattade han.
– Det har du men nu tror jag att jag får höja en middag till två, du och din fru!
– Det tackar vi för, får frugan höra det så får du strax punga ut med de pengarna. Han skrattade.
– Säg bara till, sade Fredrick och så avslutade de samtalet.

Oskar och Gunnar var ute, de var utanför Noras sovrumsfönster och satte plywood framför.
Fredrick berättade vad som skulle ske. Han frågade Oskar snällt om han gick med på flytten från kojan in i huset och att tre män skulle inta hans koja, bara för några dagar.
– Det fattar du väl Fredrick att jag gör, det gäller Nora i första hand och hennes säkerhet men jag är inte dummare än att jag begriper att det gäller oss också. Ta kojan och låt dem få ha den så länge de vill.
– Tack broder, sade Gunnar rörd. Du är ett unikum som människa. Du bara ger och ger, jädra vilken bra kompis jag har!
Oskar blev lite rörd av vännens ord och snöt sig.
– Det är ju för att ni är sådana också. Han tog sats och sade, nästan lite utmanande. Vi är väl för fasiken en familj! Det har du själv sagt Gunnar.
De två ”bröderna” gav varandra klappar på axeln och myste.
– Så sant som det är sagt, hojtade Gunnar. Fredrick, vad står du där för och ser dum ut för, kom hit till brödraskapet, du tillhör ju här också, vet jag!
Fredrick skrattade och gav dem båda en riktig kram.
– Tusan vad jag gillar er, sade han. Man har aldrig tråkigt i ert sällskap. De skrattade gott alla tre. Så fortsatte arbetet.
Två timmar senare kom första bilen till torpet, larmgubbarna. De var överallt, precis överallt. I rummet där Nora låg fick de smyga och mamma Brita stod som en vakt vid hennes säng och såg till att ingen rörde henne. Jaa, så misstänksam hade hon blivit att hon numer misstrodde alla okända som kom i närheten av dottern. Innan larmgubbarna åkte hade de undervisat alla vakna i huset, det vill säga, det var bara en som fortfarande sov. Högt upp i en telefonstolpe, klättrade en man. Han monterade något där, det tog lång tid men så kom han ner. Nu var det helt mörkt ute men larmgubbarna hade monterat olika strålkastare som aktiverades för människor, inte djur. Dessa ljus fanns även en bit ut i skogen. De var tillfälligt ditsatta och troligen skulle de hämtas senare när allt detta lösts sig. Larmgubbarna hann också informera de tre vakterna som nu kommit. Det var Kjell Pettersson, Ingemar Nilsson och Karl ”Kalle” Videgren. Exakt de som Fredrick ville ha. De fick ett varmt välkommande och Oskar tog med dem ner till kojan för att visa hur allt fungerade. Brita hade burit dit en hel massa gott och gotter, det var gott om kaffe och julbröd, de skulle inte sakna någonting. De tre männen log, de tackade och sade att, om alla uppdrag hade sådana här bekvämligheter då hade det lättat upp livet betydligt. Fredrick bad Kjell komma bort till honom.
– Hej Kjell, Fredrick log. Jag hoppas inte jag har förstört något för er nu i och med att jag särskilt bad att få er tre hit?
Kjell log och försäkrade att det inte var någon fara. Deras arbetstider är dygnet runt och året runt med undantag för semestern.
– Ja det var ju inte så länge sedan vi var här sist. Tråkigt att fröken Nora ska vara så utsatt. Tur att de har dig här Fredrick.
– Detsamma, jag känner att vi är mer trygga när ni är här. Kjell nickade. Så skrattade han till.
– Ja men de där då, de med sina bössor, det är krut i gubbsen du.
– Ja för katten, de är så orädda de där två.

Så gick var och en till sitt. Två skulle patrullera och en skulle sitta i kojan och ha kontakt med centralen.
Brita bar ut varm mat till dem. Kjell och Kalle hade patrullering men Nilsson var i kojan.
– Nu kommer jag här med varm mat, sade Brita. Det är till er alla tre. Smaklig måltid!
– Men var ni är snäll, sade Nilsson, tack snälla ni.
– Säg Brita, för det heter jag, log hon. Dessutom vet jag hur ni sökte min dotter sist, det var ni som spårade upp var hon var. Det glömmer varken far eller jag. Tack pojkar.
– Tack tack Brita, Jag heter Ingmar Nilsson men jag kallas bara för Nilsson.
– Tack ska du ha Ingemar, sade Brita, log och gick in i torpet igen. När sedan de andra två som patrullerade kom in, blev de glatt överraskade av den goda maten. Brita fick många lovord där i kojan men de hörde hon inte tyvärr.






























Kapitel 8

Larmet går

Skogstorpet invånare gick till sängs. Fredrick lade sig uppe hos Nora. Han låg påklädd, beredd att rusa upp vilken minut som helst. Nora sov tungt. Hon mumlade lite i sömnen men låg stilla. Fredrick tänkte, stackars familj som alltid blir drabbade och Oskar, hur orkar han hänga med? Det är verkligen krut i honom men så ser han inte ut för att vara så gammal, kanske högst som femtio-femtiofem och oerhört stark. Och så Gunnar då med sina projekt, han log för sig själv. Det är nog tur att han har lite att göra. Brita, en underbar människa, så ömsint och klok. Tänk när hon sjöng den där samiska visa och alla kidnappade kvinnorna blev lugna direkt . Jaa, det är en underbar familj detta och de låter mig få vara en del av den, fina människor, de finaste jag vet. Nora rörde på sig, hon drömmer visst, tänkte han. Stackars lilla Nora, en sådan fin människa hon är och humor, det har hon. Så intelligent och klar. Undrar hur det går för dem där ute i skogen. Det är tyst ännu i alla fall. Kan jag somna tro? Tänk om de dyker upp här i natt, då… Det hördes en kraftig smäll. Vad var det? Han flög upp ur sängen och nära på snubblade ner för trappan. I köket stod Gunnar.
– Hörde du?
– Jaa, vad kan det ha varit tror du. Det lät som en explosion.
– Just det, så lät det.
– Sover Oskar?
– Nej han vaktar dörren in till Brita. Ska vi gå ut?
– Nej, vi stannar här. Kjell och grabbarna är ju där ute, de tar hand om detta. Ska vi kika lite i fönstren på baksidan, det var väl därifrån smällen kom?
– Ja jag tror det. De gick in i gästrummet, Fredrick hälsade tyst på Oskar som stod med sin bössa och vaktade dörren in till Brita. I gästrummet fanns ett fönster mot skogen. De smög sig fram och kikade försiktigt.
– Det där var en granat, sade Oskar, jag känner väl igen ljudet.
– Ja det var det nog, menade Gunnar.
– Ser du något, frågade Fredrick?
– Neej, det är ju kolsvart ute. Om det ändå varit månljust men det är det inte.
Fredrick reagerade.
– Se, där till vänster vid den stora granen, ser du?
– Vad gör de? Släpar de på någon?
– Jaa, det ser så ut. Vänta nu kommer Kjell hit, jag öppnar.
Han vände sig om och gick ut i hallen. Så stängde han larmet men endast för ytterdörren. Låste upp och där stod Kjell.
– Väcktes ni?
– Nja, vi sov inte. Vad var det för smäll?
– En granat, av äldre modell. Vi upptäckte att någon smög omkring här. Så vi delade upp oss i väderstreckens riktning. Nilsson såg figuren först och tryckte ett anrop. Kalle kom från sidan av inkräktaren och jag kom bakom. Vi hade honom liksom inringad. Då tog han upp en granat och skulle kasta den på Nilsson men hur det nu var blev inte kastet så långt och den detonerade bara några meter från killen. Vi har kallat på ambulans, han ser inte frisk ut om jag så säger.
– Å jisses, sade Gunnar, vart det så illa! Vad tror du han tänkt kasta den egentligen?
– Ja, på huset!
– Vad? Medan vi är här inne? Nä det var det jäv… Gunnar nästan hoppade av vrede.
– Blev ni skadade, frågade Fredrick.
– Nej nej, vi är ok. Men vi har bestämt att ingen av oss ska sova i natt, det kan komma fler.
– Så du tror det är flera? Ja det är ju logiskt. Tack för ni tog hand om, ja problemet, sade Fredrick.
– Tack, det är vårt jobb. Jo du Fredrick, ambulansen har inte sirenerna på, jag bad dem skippa det, trodde ni sov, han log.
– Tack Kjell, hälsa kompisarna och tacka.
– Det ska jag. Kjell vände och gick. Fredrick låste dörren på nytt och slog på larmet.
– Jaha du Gunnar, första attacken. Var blir andra tror du?
– Ja något jäkelskap blir det, bomb kanske?
– Nä inte bomb men kanske vapen. Var har du bössan?
– Här, sade Gunnar och visade. Hans bössa stod mot väggen. Och fråga mig inte nu vilken sorts ammunition jag har i, för det tänker jag inte tala om!
– Ska vi se efter att Brita är ok?
– Javisst. Gunnar skyndade sig de få stegen fram till makarnas sovrum.
– Har hon vaknat, frågade han viskade Oskar?
– Ja men jag ropa att problemet var löst och att hon lugnt kunde sova vidare.
– Bra Oskar, ja då går vi väl och lägger oss igen då eller vad säger du Fredrick?
– Det gör vi, god natt pojkar.
– God natt, sade de två åldringarna och gick in till sina rum.
Fredricks telefon ringde. Lilja ville att han skulle komma in.
– Vad har hänt, frågade Fredrick.
– Ja vi har ett litet problem här. När kan du komma tror du?
– Ja, vid åtta halv nio, går det bra?
– Bra, kanon.
– Vad är det då?
– Jo vi har fått ett brev, ett anonymt brev om att en viss grej ska hända. Vi vill att du kikar på det.
– Självklart, jag kommer in då på morgonen.
– Bra, hej så länge.

Fredrick gick inte upp på loftet, han kände sig orolig. Det är för tyst, tänkte han. Det är alldeles för tyst. Så uppfattade han ett skrapade ljud. Vad kom det ifrån? Han lyssnade, följde ljudet. Det kom ifrån köket, från väggen som leder upp till loftet. Nu mindes Fredrick. Det är ju precis här som Levander hade sin tjuvgömma, under golvet där han grävt ut jorden . Han lyssnade igen. Jo, där är något. Sakta smög han ut i hallen, tog den radio de fått att använda om fara förelåg. Han anropade Kjell tyst.
– Är det Kjell?
– Nej det är Nilsson, har det hänt något.
– Ja, någon håller på att gräva sig in under köket. Kan du komma in?
– Jag kommer, eller också Kjell. Öppna dörren och glöm inte larmet.
– Ok tack. Fredrick gick ut och gjorde om samma procedur som innan. Kjell och Nilsson kom in. Fredrick bad dem vara tysta och smyga in. Det gjorde de. Han pekade på stället och så stod de helt stilla och bara lyssnade.
Kjell nickade och gjorde gester till Nilsson som nickade och smög sig ut igen. Kjell vände sig till Fredrick och gjorde en gest att stänga vardagsrummets dörr. Han gjorde det. Så ställde sig Kjell på knä och lyssnade noga. Så nickade han, reste sig och placerade sig mot trappan och riktade sitt vapen mot golvet.
Fredrick gjorde en menande gest men fick till svar att stå stilla. En av golvbrädorna började sakta bukta uppåt. Just då valde Oskar att komma men han som varit med i krig, överste var han visst, han visste att smyga sig fram. Fredrick viskade tyst i Oskars öra, han nickade och stängde dörren igen. Allt var tyst utom det ljud som kom under golvet i köket. Kjell hade inte rört en fena sedan han ställt sig klar till att ingripa. I köket var det mörkt förutom en liten guide lampa som satt i en kontakt, endast som en rund knapp såg den ut och den lyste svagt av orange. Nu lyftes brädan sakta upp, en hand lade brädan åt sidan och så stack ett huvud försiktigt upp i hålet. Det var en man med svartmålat ansikte. Ingen rörde sig.
Inkräktare såg sig om kring, när han vände sig mot den plats Kjell stod upptäckte han ett vapen som siktade rakt mot hans ansikte. Vapnet tryckets upp i kinden på mannen. Han rörde sig inte. Kjell stod lutad över mannen, han sade något som Fredrick inte kunde höra. Och så, utan att någon hann reagera, vände Kjell sitt vapen snabbt och med kraft slog det i huvudet på inkräktaren. Mannen föll ner i hålet. Kjell anropade sina kollegor tyst. Fredrick kunde höra att de tagit en man till, under huset.
– Jaha, sade Kjell, det var två till. Snart blir det en folksamling om det ska hålla på så här.
– Två? Fredrick gick fram till hålet och mannen som låg där.
– Ja det är en till som krupit under efter den här, sade han och pekade på den nu medvetslösa mannen. Nu kunde inte Gunnar hålla sig längre trots Oskars varnande rop. Han smög ut i köket och när han fattat vad som hänt, villa han sparka till den som låg där men Fredrick stoppade honom.
– Nej Gunnar, detta sköter Kjell och hans mannar. Gunnar gav med sig. Ambulansen kom och hämtade den man som spräng granaten. En stor piketbil hämtade de två som krupit under golvet. Kalle som var smidig, hade fäst rep runt deras fötter och dragit ut dem, båda två. Gunnar ville laga skadan i köket men det fick han vänta med till morgondagen.
– Tror du det blir fler angrepp i natt, frågade Fredrick Kjell?
– Nej det är inte troligt men man vet ju aldrig.
– Nu sätter jag på kaffe, sade Gunnar för nu behöver ni det pojkar. Vilka hjältar ni är ändå grabbar!
Kjell log lite snett. Fredrick visste vad han tänkte, det är vårt jobb.

Det blev inga fler attacker den natten och när morgonen kom, så kom också Nora nerför trappan.
– God morgon, sade jag sömnigt, fy vad jag har sovit gott. Så stannade jag och stirrade på hålet i golvet. Sedan tittade jag på far, sedan på Fredrick, Oskar och sist på mor som visst också var vaken.
– Vad vill detta säga? Är här råttor?
– Lilla Nora, god morgon, sade mor. Är du hungrig?
Far gick fram och gav mig en klapp på kinden.
– Men, varför är det ett hål här, frågade jag. En man kom just in och ville tala med Fredrick. Jag stirrade på honom.
– Vem… dig har jag sett förut! Mannen hälsade och log. Det har du nog, jag spårade dig en gång, sade han leende.
– Gjorde du? Jaha, jaja, just det men vad försiggår här egentligen? Jag spände ögonen i Fredrick.
Och du är här också, jag trodde du…? Nej nu vet jag ingenting, alldeles vimsig känner jag mig. Kan någon klok människa berätta vad allt detta handlar om?
– Sätt dig, sade Fredrick till mig, sitt där så ska du få kaffe, det klarnar nog bättre då.
– Men hur kom jag hem, jag minns ingenting?
– Med mig, log Fredrick, berätta vad som hänt dig nu.
Jag berättade om resan hem, hur hon först gick ombord på tåget och att jag steg av när tåget skulle gå. Hur jag kört kors och tvärs i hyrbil genom landet. Allt jag mindes, berättade jag. Så upprepade jag min fråga, hur kom jag hem hit?
– Lilla gumman, stackars dig! Vi tar allt det sedan, drick nu lite kaffe först. Mor såg orolig ut och det kunde man förstå.
– Nora, sade far, hur mår du idag lilla gumman? Han strök mig över håret.
– Far, jag kommer inte ihåg någonting, inte ens hur ja kom hem, sade jag.
– Vi ska berätta snart men först ska du äta.
Fredrick gick ut tillsammans med Kjell. De larmade ytterdörren efter att de gått ut, Fredrick hade en liten dosa som man kunde bära med sig och larma eller larma av med.
– Kjell, vad tror du. Kan hon stanna här?
– Ja det tror jag nog, bara hon lyder de order vi ger och har gett.
– Ja då blir det problem, sade Fredrick uppgivet. Nora lyder bara Nora och det har ju visats sig vara fel inställning. Jag måste tillbaka till jobbet nu så jag överlåter allt ansvar till dig. Är det ok?
– Javisst, självklart. Jag tänkte kalla in Norrköping också, eventuellt Andersson. Det bör nog vara minst fyra här, en i var riktning.
– Ja men gör det, Konrad var det han hette vad?
– Jaså du minns det, jo Konrad. Ja men jag tar hit honom då. Säg till när du sticker.
– Det ska jag, sade Fredrick och gick in igen.
– Jag måste iväg nu tyvärr men ni har ju Kjells gäng här så det klarar sig. Du Gunnar, kan jag få prata lite med dig.
– Gunnar följde med Fredrick in i vardagsrummet.
– Ta det varligt med henne nu och förklara så som du vill, du får avgöra om hon ska få veta att hon varit drogad.
– Ja tycker nog hon bör få veta det Fredrick. Då kan hon se upp mer så det inte händer igen.
– Ok, gör så. Är det något så ring som sagt, ni har de bästa vakter som finns här nu. Och du, låt henne inte gå utanför dörren.
– Nej då, det ska jag nog se till. Tack Fredrick för allt du gör för oss och vår Nora.
– Det är lugnt Gunnar, vi är ju vänner och då hjälper vi varandra. Fredrick log. Gunnar gick ut i köket igen. Fredrick slängde i sig en kopp kaffe, så gjorde han sig i ordning. Hans lilla bag hade han vid dörren klar.
– Ja, sköt om er nu här och ring om det skulle vara något, sade Fredrick.
– Ska du åka? Nu? Jag stirrade på honom. Jag har ju massor att tala om, du kan inte gå nu heller, det begriper du väl?
– Ledsen Nora, sade Fredrick och gav mig en klapp på huvudet, men jag måste in till staden. Vi hörs på telefon sen, hej så länge, sade han och gick ut. Jag sprang efter honom.
– Du kan inte göra så här Fredrick, ja har ju nyss vaknat och i huvudet är det ett enda tomt eko, jag vet ju inte ens hur jag kom hem och så ska du bara gå! Så får du inte göra och vem ska jag nu prata med? Vad? Tänker du inte säga något, du tiger ju som muren, vad är det med dig? Svara då! Du kan inte åka nu och vad är det för hål i golvet? Varför är soldaterna här, är det invasion eller vad är det. Jag slog med händerna hårt mot hans bröst. Men stick du, bry dig inte om mig, jag klarar mig, så det så.
Fredrick tog ett kraftigt tag i mina handleder och sade lågt, ”Nora”.
Jag tystnade med en gång. Bara stod där och såg på honom.
– Ja, jag vet, snyftade jag, men jag hatar att inte veta vad jag gjort eller hur jag kom hem. Jag som alltid har koll på allt, detta som nu är, jag vill inte ha det så. Fredrick lade en arm om mina axlar och förde mig sakta mot ytterdörren där mor, far och Oskar stod.
– Nu ska du gå in och sitta lugnt med familjen. Gunnar ska berätta för dig allt du behöver veta. Jag kommer tillbaka snart men under tiden är Kjell och hans mannar här. Ta det nu lugnt, så får du svar.
– Okey, jag gör väl som du säger då. Hej då, sade jag och gick in. Mor och far gick efter.
Oskar stod i dörren, så gick han ut till Fredrick och gick med honom bort åt Fredricks bil.
– Oskar, jag är ledsen att jag måste åka men vad ingen av er vet, är att jag fått ett samtal, jag måste in till staden.
– Jag förstår, sade Oskar och det kommer hon göra också när Gunnar berättat. Du kan inte vara dadda jämt, du har ju ditt arbete också.
– Fredrick nickade. Jag visste att du skulle förstå. Tack Oskar.
– Kör nu försiktigt och hej med dig. Oskar vände och gick in. Fredrick vinkade till Kjell, så for han iväg.

















Kapitel 9

Andra hotet

Inne på stationen kom Sven emot Fredrick.
– Bra, kom med här ska du få se. De gick in på Svens kontor. Sven visade Fredrick ett ark papper som låg på ett bord inne hos Sven, det var en kopia av ett brev
– Originalet är på labb, sade Sven. Läs får du se. På Brevet som såg ut att ha varit ett omslagspapper eller liknande, var textat med svart penna.

Egentligen var det inte mycket text, det var bara några ord.

En bomb detonerar när Kalle roar alla
En kvinna från Västerbron då ska falla
Gissa vem?
Bomb: Stockolms Central
Fall: Västerbron
Tid: 15.00
Datum: 2015-12-24

– Jaha, det var ju kort. De roar sig tydligen med rim.
– Mm, tror du det är allvar?
– Jag vet inte men vi måste ju ta sådant här på allvar.
– Har ni hunnit skicka ner det till Stockholm?
– Ja det gjorde vi direkt.
– Vad sade de då?
– Inget, än i alla fall. Du vet ju hur de är där.
– Jo, precis. Jaha vem kan kvinnan vara då, tror du?
– Det är inte lätt att säga. Först tänkte jag på din Nora men så kom jag tänka på att det måste finnas många kvinnor i det där projektet.
– Hon är inte ”min Nora! Ja du har väl rätt. Har du talat med ministern?
– Ministern? Jaså du menar han, nej det har jag inte gjort. Det är väl snarare du som är bundis med honom.
– Jag? Nej inte alls. Men han är väl briefad om det redan kan jag tro.
– Nja, det är inte så säkert, Stockholmspolisen har väl inte anmälningsplikt till riksdagen med sina fax och mail?
– Ja men detta måste de väl i alla fall berätta, det är ju ett hot riktad mot huvudstaden.
– Jaa, visserligen men jag kan inte riktigt deras rutiner. Du kanske borde ringa honom ändå.
– Tror du?
– Ja, vet han så säger han ju det direkt.
– Ja det är klart. Ja jag ringer väl honom då. Stanna du här Sven medan jag ringer.
Fredrick slog numret som han i smyg tagit från Noras telefon. Många signaler gick fram, till slut svarade en kvinna.
– Ministerns kontor.
– God dag, detta är kriminalkommissarie Edvardsson, jag måste ögonblickligen tala med ministern.
– Han är upptagen tyvärr, kan ni ringa senare?
– Nej, det är omöjligt, jag måste tala med honom nu!
– Jaha, om ni dröjer lite då. Fredrick hörde hur damen klackar slog i golvet. En knackning och så blev det tyst. Åter hördes klackarna och någon tog luren.
– Hallå, jag kopplar in er.
– Tack så hjärtligt, sade Fredrick damen kopplade och snart hörde han den nu välbekanta rösten.
– Edvardsson, hur står det till?
– God dag, jag mår bra tack och jag vill tacka för den apparat ni gav oss, det behövdes, vi tog tre stycken
– Men vad säger ni, var det attentat mot er, ja ni misstänkte ju det.
– Ja men specialgruppen i Umeå är ju helt otroliga, de tog hand om allt, så jag måste få tacka!
– Ja varsågod, är fröken Nora bättre nu?
– Ja tack, nu är hon vaken igen.
– Bra, mycket bra. Så vad kan jag göra för er idag?
– Egentligen rör sig mitt ärende en helt annan sak. Jag undrar, har Stockholms Polisen hört av sig till er?
– Neej, det tror jag inte, ett ögonblick ska jag se…
Fredrick hörde hur han frågade någon i rummet.
– Hallå, nej det tycks inte som om vi fått något meddelande från dem, nej.
– Inte? Ja då vet ni inte om att ett brev kommit till polisen där man uppger att en bomb ska detonera klockan 15.00 på julafton i Centralstationen och samtidigt skall en kvinna kastas ner från Västerbron.
– Vad säger ni Edvardsson, ett hotbrev till Stockholms stad?
– Ja, vi skickade över brevet genast till polisen i Stockholm och det var flera timmar sedan.
– Edvardsson, tack, jag ska genast sätta mig i förbindelse med polisen här, detta har de försummat att informera regeringen om. Stort tack Edvardsson. Jag kommer nog att ringa er senare. Ni har möjligen inte en bild på brevet?
– Jag skickar er det men till vilket nummer?
– Ni får det här. Fredrick skrev ner numret och lovade skicka bilden direkt.
– Tack, stort tack, detta är skandal att vi inget fått veta. Jag återkommer, adjö.
– Hej, sade Fredrick. Han tog en bild av brevet och skickade det direkt till det nummer han nyss fått.
Omedelbart kom ett tack från ministern.
– Ja du Sven, nu ligger poliskåren illa till i storstaden.
– Ja men detta är ju skandal, menar du att han inte var underrättad?
– Jaa, han hade inget hört. Han hade fler folk i rummet och det var väl troligen fler ministrar. Ingen av dem visste om detta.
– Trodde de kanske att det var på skoj?
– Nej, det kan jag inte tänka mig. Man skojar inte om Kalle Anka vet du, log Fredrick.
– Haha, nej du har väl rätt.

Så tog de itu med dagens fall. Det var mycket att göra nu så här före jul. Slagsmål, stöld, misshandel med mera. Alla poliser var i tjänst. Timmarna gick och Fredrick hade hållit flera förhör. Nu satt han och drack en kopp kaffe tillsammans med Lilja.
– Hör du Fredrick?
– Jaa.
– Hon Nora, är hoten över henne borta nu eller?
– Nej, Kjell och grabbarna är därute. De tog tre stycken där i natt, de försökte spränga kåken.
– Vad? Menar du det? Det var som attan. Varför är de efter just henne då?
– Ja, säg det, hon har väl något med staten att göra. Hon säger aldrig något om det så jag vet faktiskt inte.
– Nej det är klart. Är det hemligt så är det. Fick du han i tvåan att tala?
– Jaa, jag tror det, en hel del nytt kom fram men vi måste ju kolla upp om det stämmer också.
Lilja nickade. Jo det ju klart.

På eftermiddagen ringde statsministern till Umeå gruppen. Han talade med högsta chefen en bra stund. Så fick Sven samtal. Han lyssnade länge och väl och sedan sade han bara att han skulle prata med honom.

Fredrick fick telefon från Sven att han skulle komma in till honom. Fredrik gick in och satte sig i en stol framför skrivbordet.
– Om det gäller han i tvåan så har vi inte fått alla uppgifter bekräftade ännu, sade Fredrick.
– Nej, det gäller inte det, det gäller dig.
– Mig? Vad har jag nu gjort för fel då?
– Inga fel alls, tvärtom. Man vill att du åker till Stockholm.
– Jag, aldrig, nej varför då? Jag har inget där att göra.
– Jo nu har du det.
– Men Sven du vet vad jag tycker om storstäder, jag har väl jobb här!
– Ja men denna gång kommer du inte undan, statsministern har beordrat dig att komma.
– Statsministen, varför?
– För ditt samtal med ministern du vet.
– Ja än sen, det finns väl tjugo gånger mer poliser i Stockholm än i vårt stora distrikt.
– Ja men nu är det tydligen så att de valt just dig. Du måste åka, Fredrick.
Fredrick svor, han blev genast på dåligt humör.
– När då?
– Idag, om en timma.
– Om en timma? Du fattar väl att jag inte kan resa inom en timma, det är ju massor jag måste göra innan.
– Ja tyvärr, du får lägga det åt sidan och ta detta nu.
– Sven, vad fasen, kan du inte stoppa det?
– Jag önskar Fredrick att jag kunde men jag har inget att säga till om här. Jag är verkligen ledsen. Jag vet att du inte vill men jag kan inget göra. Sven suckade. Fredrick suckade och så reste han på sig, sade, jaha, tack i alla fall Sven, jag vet att kunde du, så hade du stoppat det men när överheten bestämmer så. Tack Sven! Sven nickade.

En timma senare satt Fredrick på planet till Stockholm, han var på ett uselt humör.

































Kapitel 10

Förhöret


Planet landade på Bromma. Där stod två män i fina kostymer som väntade på honom. Säkerhetsvakter, tänkte Fredrick.
Han steg in i bilen som troligen var en bil ministrarna använde för den var rikt utrustad med diverse drycker och annat. Fredrick rörde ingenting.
Vakterna sade inget och det var han glad för, han hade ingen lust att tala alls. Bilen stannade utanför riksdagshuset. Han fördes in av en av de två män som mött honom. Snart stod de framför en dörr. Vakten öppnade och bad Fredrick stiga in och sätta sig i en stol.
– Jag står tack, svarade Fredrick. Han fick vänta en stund. Vakten stod precis innanför dörren, ingen av dem pratade. Så öppnades en annan dörr och han igenkände ministern. Han gjorde tecken till Fredrick att följa med. Fredrick gick fram och de hälsade på varandra. Ministern viskade lite diskret att, det inte var han som beordrat hit Fredrick utan Statsministern. Fredrick nickade att han förstod.
Inne i rummet var det minst tio personer som alla satt på stolar runt ett bord och såg på honom. Ministern talade.
– Detta är kriminalkommissarie Fredrick Edvardsson från Umeå enheten. Han har idag rest hit på Statsministerns begäran. Fredrick Edvardsson är också samma man som idag informerade oss om det hotbrev som skickats till Umeå men som gäller vår stad.
Från Umeå sändes brevet via den kanal som finns inom alla polisdistrikt. Det avsändes genast och kom mycket riktigt fram till Polisen i Stockholm. Där har de behandlat det som ett skämt och kastade det i papperskorgen. När så Fredrick här. Han vände sig mot Fredrick och frågade om han bara kunde använda hans förnamn, så nickade Fredrick bekräftande.
Nå, Fredrick ringde mig och frågade om vi blivit underrättade om brevet. Jag kunde då efter att ha kontrollerat det noga, svara att det hade vi inte. Då skickade Fredrick brevet som ett kort till mig men talade samtidigt om brevets innehåll. Jag tackade för att han upplyst mig och en stund senare berättade jag det själv för Statsministern och några av er här.
Med tanke på att det bakom detta ligger en stöld av sekretessbelagda handlingar, ett mordförsök, ett försök till mordbrand i ett hus där flera människor befann sig, ett kidnappningsförsök samt ett bedrägeri. Ja alla dessa händelser har med varandra att göra. I grunden ligger en forskning som är begärd av staten, regering. Denna forskning är ytterst hemlig och får på intet vis läcka ut. Fröken Falk har som involverad i detta projekt blivit förföljd på ett mycket dramatiskt och otäckt sätt. Hennes familj har fått utstå flera attentat och Fredrick här, har som jag och fler med mig anser, handlat snabbt och logiskt i hela denna historia.
På den konferens som fröken Falk medverkade i, höll hon ett föredrag om ozonskiktet. Det är skapat ett program som förhoppningsvis ska kunna hjälpa forskningen och att i viss mån, återställa skiktets naturliga storlek. På denna konferens skulle Jan Friberg tala, han skulle hålla ett föredrag och visa upp ett nytt program för Esrange i Kiruna.
Detta program utgav hans sig själv som skapare av. Detta var inte sant då vi vet att en av våra medarbetare har skapat programmet. Med list stal denne Jan Friberg programmet och som det nu är verkar det som om han saknar några handlingar med koder. Polisen hade i uppdrag att arrestera honom före det föredrag han skulle haft. Mannen slank undan poliser och har sedan dess inte setts till men väl hörts av.
Han vill ha de resterande handlingarna med koder. Våra experter har omtalat för oss att han troligen vill bygga en satellit, alltså en egen satellit. Den skulle då, om den blivit tillverkad, ha kunnat slå ut all kommunikation i, inte bara vårt land, den kunde slå ut all kommunikation över stora delar av världen. För att detta inte skulle hända tror man att en viss utpressning skulle ske för flera nationer, dock, det antagandet är som ni förstår, en ren spekulation. Mannen Jan Friberg är ännu inte funnen. Statsministern ansåg att ett sådant, ja förlåt uttrycket Fredrick, verktyg som Fredrick här, skulle behövas för att finna denne Friberg. Mina damer och herrar, nu har ni hört, i sammandrag, vad hela denna sak gäller. Nu ska vi välkomna Fredrick och ge honom alla resurser han behöver och vill ha.
Fredrick rynkade pannan, jaha det där var fler nyheter än jag visst om. Troligen tror de jag är insatt i alla hemligheter för annars skull de väl inte säga detta medan jag är i rummet, tänkte Fredrick.
Ministern visade Fredrick till en stol. Sammanträdet började.
En kvinnlig minister visade att hon ville tala. Statsministern nickade.
– Herr Edvardsson, mitt namn är Grönberg, Edith Grönberg, får vi här använda oss av ert förnamn bara?
– Det går bra, svarade Fredrick.
– Tack, då vill jag fråga. Ministern talade här om att denne Friberg hörts av, på vilket sätt har han hörts av och till vem?
– Via ett telefonsamtal med Nora Falk.
– På så sätt. Vad framkom då?
Fredrick hade fört över samtalet i Noras mobil till sin egen.
– Vill ni höra det så har jag det här i min telefon. Ni får ursäkta fröken Falk hennes vokabulär men det visar kanske också då, hur strängt hon håller på sin tystnadsplikt.
– Ja men så bra, vill ni vara vänlig då att spela upp samtalet.
– Ett ögonblick bara. Ja då börjar det här.

– Falk? Nora Falk?
– Ja, det är jag.
– Så ni ringde ändå, det trodde jag inte.
– Inte, ni hotade mig ju om jag inte ringde så varför förvånad?
– Nå, bra, då vill jag tala med er.
– Vad gör ni nu då, sjunger?
– Så man har humor.
– Man har det men man har också häftigt temperament så förklara er.
– Oj då, stingslig tror jag.
– Säg vad ni vill ha sagt, jag ska iväg nu och har inte tid med tjafs.
– Nå då så. Ni ska överlämna en kopia av de handlingar ni har i er ägo angående NLS. Märk väl att jag sade ”ska” lämna över. Gör ni det kommer inget att hända er men om ni inte gör det… ja ni får tänka lite själv också!
– Vad för något?
– Spela inte dum nu, ni vet mycket väl vad jag menar.
– Nej tänk det gör ja så fasen heller, jag har ingen aning om vad ni dillar för smörja. Mitt uppdrag här var ett föredrag om ozonskiktet och det vet ni mycket väl eftersom det står i presentationen.
– Snicksnack, du håller på med NLS, det vet jag.
– Då bör du byta ut din infa källa för vem som än sagt det, har fel. Varför tror du att en sådan kontorsråtta som jag skulle få tillgång till handlingar jag ens aldrig hört talas om. Är ni dum på något vis?
– Å ja, ni behöver inte vara oförskämd, det tjänar ni inget på!
– Ja men vad vill ni? Än så länge har jag inte hört ett vettigt ord från er.
– Fröken Falk, nu ligger ni illa till, riktigt illa till för nu har jag tappat tålamodet med er och hela detta samhälle och det kommer att gå ut över er. Se er om när ni går, se upp för bilar och tåg men framför allt, se upp för alla ni möter, för ni kommer aldrig veta vem av dem som är efter er.
– Dra åt fanders,

Fredrick stängde av inspelningen. Alla såg på alla.
– Jaha, det var ju informativt. Jag måste säga att fröken Falk spelar väldigt bra. Tack för att vi fick höra.
Elsa Grönberg visade att hon för tillfället inte hade fler frågor.
– Fredrick, mitt namn är Jörgen Lind, jag skulle vilja fråga er lite om fröken Falks arbete.
– Då får ni fråga de som vet. Fröken Falk talar aldrig om sitt arbete, utåt sett har hon skapat en bild av att hon är samordnare för blomsterbud. Dessutom är det ingen i hennes närhet som ens skulle komma på tanken att fråga henne. Hon är tyst som muren. Arbetar hon med något som rör hennes arbete, låser hon dörren och ingen kommer in. Hennes dator är alltid gömd, var vet ingen. Någon dold plats. Så jag får be er vända er till era kollegor som kanske kan svara på era frågor.
– På så sätt, ja det lät ju väldigt betryggande. Får jag då istället fråga er om attentatet inför en kidnappning.
– Ja fröken Falk bilade upp till Norrland då vi misstänkte att hon var förföljd. Hon steg först på tåget vid Centralen och registrerade att hon var ombord, Strax före tågets avgång, lämnade hon sin plats, Hon smög iväg och åkte flera olika bussar, fann en biluthyrning och hyrde en bil. Hon for kors och tvärs upp genom landet. Vid Umeå tågstation satte hon sig sedan att vänta på mig, det var överenskommet att jag skulle hämta henne där. En bil stod parkerad någon meter ifrån henne. En ung man närmade sig henne och frågade om cigaretter. Fröken Falk svarade inte. Mannen stack då en spruta i halsen på henne och han skrattade högt. Då kom jag och jag trodde hon somnat på grund av trötthet, hon hade ju kört långt och länge. Jag bar henne till min bil och såg då den bil som stod parkerad där, vända köra och bort i en rivstart, så kom den tillbaka och körde sakta förbi. Jag förde fröken Falk till min bostad och kallade på läkare. Hon var drogad. De som tänkt ta henne där hade inte räknat med min ankomst. Fröken Falk sov sedan i 24 timmar innan hon vaknade.

Jörgen Lind tackade för det utförliga svaret men det var fler attentat, inte sant?
– Jo, det var det. Fredrick berättade om specialgruppens ingripande. Om larmet och om de tre personer som togs av specialgruppen vars gruppchef är Kjell Pettersson.

När så Jörgen Lind var nöjd, frågade en annan av de närvarande.

– Fredrick, jag är Axel Eriksson, min fråga lyder. Har ni någon gång förstått, anat vad det är fröken Falk arbetar med? Vet ni i vilket umgänge hon vanligtvis är, åsikter om Svensk politisk ställning i forskningssammanhang samt något om hennes levnadssätt. Jag menar inte nu att ni frågat henne utan att ni själv förstått. Förstår ni hur jag menar?
– Det var en stor beställning men jag ska försöka svara. Hennes umgänge är hennes familj. Levnadssätt, ja naturmänniska rakt igenom. Angående hennes arbete så ligger det inte i mitt intresse att ha reda på vad folk har för yrken eller vad slags arbete de har. Mitt intresse är att upprätthålla lagen och se till att den följs och skipas. Jag frågar aldrig vad folk arbetar med. De flesta talar om det ändå. Fröken Falk och jag har vid flera tillfällen talat om samhället, då och nu. I vårt samhälle lever vanliga hyggliga människor och de ska kunna tala öppet om sina åsikter, vilket de också gör, i alla fall den yngre generationen. Man ska kunna röra sig i samhället utan att bli rånade eller nerslagna på grund av rån och nu ofta även på grund av ursprung eller åsikter. I samtal med henne har jag sett en grund i vilken hon baserar sina åsikter oavsett ämne, det vill säga, hennes åsikter är att alltid stå på rätt sida om lagen, alltid hjälpa, aldrig stjälpa och alltid hålla tand för tunga. En Svensk tiger! Om jag nu får använda dåtidens kampanj om tystnad och styrka.
Angående forskning, så har vi talat om det men då har det i stort sett gällt mediciner, livsmedel och dylikt. Ni som sitter här vill höra hur fröken Falk är som människa, fast genom mig, Men ska ni kunna bilda er en uppfattning av henne måste ni ha mer, ursäkta uttrycket, kött på benen. Tala med henne själva! Sedan är det ju inte fröken Falk som ska ha kritiska ögon på sig utan de som ansvarar för det där projektet, de borde kanske se över sina säkerhetsrutiner lite bättre.
De log mot honom allesammans.
Ministern talade.
– Fredrick det mesta av vad ni sagt om fröken Falk har jag redan förstått och det övriga är jag fullt övertygad om att det är som ni säger.
Detta hot som nu ligger över oss, kan ni säga om ni tror att, hur ska jag nu uttrycka mig, tror ni att om denne Friberg inte får dessa handlingar med koder, att han då avser att kasta fröken Falk över Västerbron och låta bomben brisera.
– Nej, i detta fall tror jag inte att det är fröken Falk som de hotar att kasta över bron. Troligen är det en känd person, en som tidningarna skriver fler spalter om än de skulle göra om till exempel fröken Falk som är okänd, blev drabbad. Bomben, ja den tror jag på. Den kommer att finnas där trots en bevakning på platsen. Varför tror jag det? Jo för jag tror att den redan är på plats. Den som ska offras. Ja för det är ett slags offer. Inte något avguda offer utan som ett taktiskt förfarande för att visa sin kommande makt, en första demonstration. Får han upp en satellit så kommer han att döda fler och fler för att visa och stärka sin makt. En ren demonstration av vad som ska komma. Västerbrons offer är troligen en kvinna, en känd och omtyckt person, det är min uppfattning.
– Ni tror detta hot verkligen är allvarligt menat?
– Absolut!
– Tack Fredrick. Det var intressant att höra att ni tror bomben redan är på plats. Vad hindrar då att vi letar fram bomben och tar hand om den?
– Ja ni skulle troligen inte finna den i tid. Inte ens om ni börjar leta nu. Bomben är placerad så att den gör mesta möjliga skada. En kännare av Centralstationen, arkitekt kanske, kunde möjligtvis med hjälp av ritningar kunna peka ut platser där bomben gör mest skada. Då måste det arbetet påbörjas nu, omedelbart.
– Ja, där har ni nog rätt, jaa det stämmer nog som ni säger. Känner ni till Centralstationen något?
– Inte alls. Jag äger inga kunskaper om byggnaden.
– Synd, kanske är ni rätt person annars att finna bomben, vad tror ni?
– Jag tror nog att de som väl känner byggnaden har större chans än jag men vill ni, kan jag gärna se på det hela.
– Ja det vill vi nog att ni gör.
Statsministern höjde sin hand.
– Fredrick, vi har ju setts förut. Då var det också ett ärende för rikets säkerhet. Bovarna har visst fått för vana att blanda in er. Han log. Men den falske Mr Lucas , honom tog ni och det tackar vi er för. Så till min fråga. Den kända person ni talar om. I vilket sammanhang skulle ni vilja sätta henne i den så kallade kändisvärlden. Förstår du hur jag menar?
– Ja då, det gör jag. Kändisvärlden, ja det är ett populärt begrepp. Säger man det i vardagligt tal så tänker de flesta på skådespelare, sångare, programledare och så vidare. Jag anar dock att herr Friberg inte alls tänker på den kategorin av kändisar. Tvärtom, han tänker på rikets första dam, kungligheter, minister fruar och kvinnliga ministrar. Forskare är en annan kategori. Men de ska vara absolut kända. Ett ansikte som alla i vårt land väl känner igen.
– Ja, där måste jag hålla med er, det var klarsynt tänkt. Kungafamiljen, sade ni, skulle han våga det?
– Friberg själv vågar nog inte antasta den svenska kungafamiljen men vi vet inte vilka han har bakom sig. Ett känt ansikte, ett ansikte som ofta ses i media. En kvinnlig minister, en som vågar höja sin röst. Minns Anna Lind. Omtyckt och känd. Finansminister Ebba Isaksson. Ni skulle väl passa in i rollen som det kända offret.
Upprörda kommentarer regnade över Fredrick. Fru Isaksson själv ville genast lämna rummet. Det tog en stund för ministern att lugna alla. När så lugnet var återställt, vände sig ministern till Fredrick.
– Nu vet vi Fredrick att ni bara gissade på fru Isaksson, för att visa i vilken grad hon är känd och varför. Finns det, enligt er en, får jag uttrycka mig lite rakt på sak nu, en reserv möjligen. Vad tror ni?
– Säkert, jag vill vända mig till fru Isaksson och stryka under att det var en gissning, precis som ministern sade. Reserven då, ja det skulle i så fall, om jag nu får komma med en gissning igen, Gudrun Samuelsson.
Nu höjdes rösterna igen och man talade i mun på varandra. Gudrun, neej så hemskt.
– Hur kom ni på hennes namn, undrade statsministern. Han såg en aning upprörd ut.
– Genom att försöka tänka som Friberg och hans anhang. Gudrun Samuelsson, före detta utrikesminister, nu EU minister. En sedan länge känd politiker och om jag nu fattat det rätt, omtyckt person av det svenska folket. Hon är mycket folklig och går gärna på ”kalas”, om ni förstår hur jag menar? Hon är med i alla tänkbara media och förekommer också i till exempel, frågesportsprogram. Slår i första spiken i järnvägar och byggnader, planterar träd och mycket mer.
– Ni har rätt, svarade Statsministern, så måste det vara. Det perfekta valet för en sjuk hjärna. Ja jag menar inte er så klart, log han och såg på Fredrick. Fredrick nickade att han förstått.
Den allmänna uppfattningen i rummet hade nu, efter att de hade högljutt talat om det, kommit fram till att det bör nog var rätt val som Friberg gör enligt hans egen åsikt, Gudrun Samuelsson.
– Gott, sade ministern. Om vi nu anser det vara den person det gäller så bör vi väl ända sätta fler vakter runt de övriga kvinnliga regeringsarbetarna vi har. Dessutom några av övriga kändisar, eller?
– Ni gör naturligtvis som ni känner och tycker, sade Fredrick.
– Jaha, var det några fler frågor till Fredrick nu? Ministern såg sig omkring.
– Ja, sade statsministern, jag har en fråga och den är kort. Känner ni denne Friberg sedan innan?
– Nej, jag hade aldrig hört talas om honom förrän allt detta hände.
– Tack, sade ministern, ja då tror jag vi slutar där för nu. Fredrick vill du följa med mig till mitt kontor.
Tillsammans gick ministern och statsministern in i ett rum längre bort. Fredrick följde med dem.
– Nu Fredrick vill jag att du sitter ner här ett ögonblick. Du ska få ritningarna för Centralstationen med dig samt eskort dit när ni känner att ni är klar att besöka byggnaden.
– Det ska jag gärna göra men för att tänka klart behöver man näring och det har jag inte fått någon idag.
– Vad säger ni, ja men det ska vi genast ordna fram. Så förskräckligt.
Fredrick fick mat, massor med mat och sedan kaffe. Nu var han redo att ge sig in i uppgiften. Till Centralstationen.

Vad han inte visste var, att Nora satt på tåget till Stockholm i samma stund.

































Kapitel 11

Stockholm igen


Jag satt i köket och såg Fredrick åka iväg. Hade jag gjort bort mig, mitt uppförande var nu upprörande. I alla fall för mig som någon minut senare skämdes. Vad är det med mig och vad har hänt, varför är jag så här? Mor sitter på andra sidan bordet. Mor, du klippan i mitt liv.
– Mor, vad hände egentligen med mig?
Far och Oskar kom ut i köket. De satte sig ner och så fick jag veta vad som hänt. Fredrick hade räddat mitt liv, han hade fört mig hem till säkerheten. Som jag skämdes, nu när jag fått veta. Jag som uppförde mig så barnsligt. Jag grät, inte över mig men över hur jag gapat och skrikit.
– Var skulle han?
– Till Umeå, det hade hänt något där, svarade far.
– Nu Nora måste du vila, du har varit med om så mycket att du måste komma ifatt dig själv. Lova att du vilar nu?
Jag tänkte, vila, vila när jag nyss sovit… ja hur länge?
– Mor, jag kan inte bara sitta här, jag måste genast bege mig tillbaka till Stockholm. Jag har onda aningar och jag kan inte nonchalera detta. Jag hade för bråttom därifrån. Två av mina vänner, ja ni minns Bimmi och Conny, det ställde upp för mig. Tänk om de är i fara nu? Jag ringer Sven, sade jag och tog mobilen.
– Nej Nora, stanna hemma nu, bad far, Du har ju hört nu om de tre angriparna här, de är ute efter dig Nora!
– Far, res till Örträsk, allihop men i smyg. Här finns ju Kjell och hans grabbar, de tar hand om eventuella fler attentat.
Far såg på mor och Oskar. De nickade.
– Ja med jag vill inte att du åker Nora, snälla. Förstår du inte att vi är oroliga för dig, vi kan inte koppla av när skumma typer jagar dig.
– Jag vet far och jag är ledsen för det men det är inte mitt fel att de jagar mig. De borde hålla sig till mig enbart i så fall och inte ge sig på min familj. Mor, jag måste, måste be Fredrick om ursäkt och jag måste veta att Bimmi och Conny är säkra! Jag fattar inte vad jag tänkte på när jag blandade in dem.
Mor suckade. Nå så åk då men kom hem igen. Lova det?
– Ja mor jag ska. Jag lovar. Åker ni till Örträsk då?
– Nej, sade far. Vi stannar här eller hur Oskar?
– Det blir bra, sade Oskar, ta hand om dig flickan min.

Så ringde jag Sven.
– Hej Sven, det är Nora.
– Nora, ringer du? Hur mår du nu?
– Nu är det bra tack men det var visst en riktig soppa jag råkat komma i.
– Ja verkligen. Du har tyvärr hamnat mitt i en smet som just nu inte är utbakad. Det finns massor med luftbubblor i. Vad tyckte du om den liknelsen, Sven skrattade.
– Den var perfekt, svarade jag och skrattade lite jag också. Sven, var är Fredrick?
– Ja han är på väg hit, han blev beordrad hit så han är på väg som sagt.
– Ok, tack Sven! Och du?
– Jaa.
– Säg inte att jag har ringt är du snäll.
– Det ska jag inte göra Nora.
– Tack Sven, du är guld värd!
– Hoppsan, jag då ska de väl skattemyndigheten snart ”Sköntaxera” mig då. Haha…
Vi avslutade samtalet. Jag beställde en biljett och gick upp på mitt rum för att göra mig i ordning. När jag var klar, gick jag ner i köket. Jag kramade om dem alla och sa förlåt för att jag nu för tiden mest tycks ge dem oro. Mor talade med mig, hon sade något på samiska men jag förstod.
– Tack mor, sade jag.
Till Kjell uppgav jag att jag skulle vara borta ett par dygn. Han hade lite att säga om det men jag var envis. Han fick veta att familjen skulle vara kvar.
Så satte jag mig i min lilla bil och körde till Umeå.

Klockan var halv tolv när jag nådde stationen i Umeå. Tåget kom som det skulle och jag gick ombord. Min plats var en fönsterplats, vilket jag gillade. Det var inte så mycket folk på tåget utan flera stolar stod tomma. Vi lämnade Umeå och rullade ut i den storslagna Norrländska naturen. Jag tittade mycket noga på vad jag såg. Det är så vackert även med snö. Stora klumpar av snö tyngde ner grenarna på granarna. De liknar Disneys julgranar. Så lutade jag mig bakåt med stolsryggen. Jag satt där och tänkte. Varför råkar alltid jag ut för allting, jag utsätter mina föräldrar också för samma risker som jag själv är utsatt för. Jag måste sluta med det. Om jag skulle byta arbete? Nej, jag tycker om mitt arbete men jag borde kanske hålla mig hemma hela tiden för att undvika risken av att någon vill åt mitt arbete eller det jag gör där. Jag suckade… slöt ögonen. Tågets rörelse, ljuden, de fick mig att slumra en stund. Jag vaknade av att någon satte sig mitt emot mig. En dam, en mycket gammal dam. Jag stirrade ut genom fönstret och låtsades inte märka henne.
– Norrland är vackert, sade hon plötsligt.
Jag såg på henne, log och nickade.
– Jag är född här i norr, Arjeplog, lade hon till.
Jag nickade igen att jag hört.
– Snö, sade hon, snö. I min barndom var snön vit, inte som nu smutsgul. Stör jag er kanske? Vill ni vila så ska jag vara tyst? Hon log.
– Ingen fara, sade jag. Jag är också född här i norr. Jag minns även vit snö.
– Ja, det var ett hårt liv förr, det var inte lätt att leva då.
– Jag vet, svarade jag. Min mor brukar tala om det.
– Ja, vi som var med, vi minns.
– Är ni same?
Kvinnan nickade. Hon såg ut genom fönstret och så plötsligt såg hon på mig med ett uttryck av oro.
– Vem är ni? Hon rynkade ögonbrynen och såg på mig med förundran. Det kändes lite obehagligt men inte farligt.
– Vem är jag, svarade jag? Ja det är inte lätt att säga. Varför undrar ni?
– Det är något med er, är ni same?
– Till hälften, svarade jag. Det är jag stolt över!
– Ja, sade hon, stolt ska ni vara, vi är ett gammalt folkslag. Er mor, frågade hon.
– Ja, min mor. Umesame.
Hon nickade. Så böjde hon sig fram och såg mig i ögonen.
– Var inte rädd, ni är skyddad! Minns det.
Nu stirrade jag på henne och såg mycket frågande ut. Vad? Vad menar ni?
– Det vet ni. Känner ni till vår historia?
– Ja det gör jag. Ganska väl faktiskt.
– Då vet ni vad jag är, sade hon lugn och så ut genom fönstret.
Vad talade människan om? Vad hon är? En samisk kvinna, en gammal samisk kvinna, en resenär på samma tåg som jag, i samma vagn som jag, vid samma fönster som jag. En slump? Knappast! Vän eller fiende? Vän! Absolut vän. En Noita? Nåjd? Nej, jag låter det vara.
– Tyvärr vet jag inte vad ni är annat ni är en vänlig dam, sade jag och log.
– Hon vet, viskade hon. Så såg hon ut genom fönstret och var tyst en stund. Det såg ut som om nickade, som om hon svarade någon. Nej skärp dig Nora, inbilla dig inget nu.
Jag såg också ut genom fönstret, efter en stund blev rutan immig och ändrade karaktär. Jag inbillade mig att ett sceneri uppenbarade sig. Jag böjde mig fram närmare rutan. Samekvinnan stirrande lugnt och ändå intensivt på fönstret. Nu tyckte jag mig se ett utrymme, en smal och trång passage. Jag skakade på huvudet, du inbillar dig Nora. Min blick återvände till rutan. Synen var kvar och nu var bilden mer skarp. Det låg något i passagen, ett paket. Nu tittade jag mer noga. Det var hårda väggar kanske av murbruk. Längst bort var en lucka med ett nummer på. Jag memorerade numret och bilden. Längst fram låg klumpar som liknade cementklumpar. Jag tog en bild på rutan med mobilen. Jo då, motivet hade fastnat. Så zoomade bilden ut och jag såg smala passager. Ännu en bild tog jag med mobilen. Vad kan detta betyda? Så försvann bilden och ett ansikte framträdde. En kvinna, en äldre kvinna, vänliga ögon och hon log. En samisk kvinna? Nej, nej de dragen hade hon inte. En bild till tog jag. Kvinnan tonade bort och ett nytt ansikte framträdde. Nu trodde jag att jag möjligen sov, så jag nöp mig i armen. Aj, vaken är jag men jag kunde inte fatta vad detta egentligen betyder. En man, en för mig, känd man. Fredrick. Ansiktet sprack upp i ett invecklat rutmönster. Nytt klick med kameran. Så försvann allt. Nu fanns endast snön där ute och allt var som vanligt igen. Samekvinnan blundade. En stund senare sade hon. Nu när du vet, så vet du också vad du måste göra. Hon log och reste sig upp. Så lade hon en hand på min axel. Hon mumlade ”Minns, balansera lugnt, kommer du i tid”. Så gick hon. Vad menade hon nu? Jag vände mig om för att ropa på henne men hon var borta. Jisses så snabb hon var då, tänkte jag. Men vad gör jag nu med dessa uppgifter. Troligen är de väldigt viktiga och på något sätt har de med Fredrick att göra. Jag lutade mig tillbaka och tänkte och tänkte. Så ringde jag Fredrick. Han svarade inte. Då av någon underlig anledning så skickade jag bilderna till Fredrick och skrev som det var, en syn framskapad på en ruta. En ruta som visade syner och som nog var rena tramset men jag hade känt att han skulle ha bilderna. Varför vet jag inte? Jag avslutade med att skriva ”Förlåt”, skickade iväg meddelandet. Så satte jag mig till rätta och vilade.





Kapitel 12

Stockholms Central


Fredrick stod just redo att gripa in på maten han fått. Han åt sig mätt och drack kaffe. Så reste han sig och menade att han var redo. Medan de åkte talade de om att en arkitekt borde finnas på plats på Centralen. Han hade en känsla av att han missat något. Han tog upp sin mobil och såg att han missat ett samtal från Nora. Det var ett meddelande också. Han fick läsa det två gånger för att fatta vad hon menat. Bilderna var för ovänlighetens skulle skarpa. Först fattade han ingenting. Han läste om och om igen, Så granskade han bilderna noga och så log han. Antingen kom det via Brita eller så har Nora fått det lite synska i arv. Nej vänta nu, de talar aldrig om syner i normala fall, det är mer att de ”känner”. Ja vad det än är så tog han detta på allvar. Det kunde han göra för han känner ju alla i familjen. Ingen skulle ens komma på att ljuga och svamla för han. Längst ner var en smiley som såg ledsen ut. Det stod Förlåt. Han blev rörd. Han förstod.
Statsminister var inte med i bilen men ministern var däremot med. Fredrick satt bredvid honom. Han viskade till ministern.
– Nora är till hälften samisk. Hennes mor Brita kan en del av de traditionella seder och så vidare. De ”känner” ofta på sig om något inte är bra eller andra saker. Nora har ärvt lite av det. Ministern nickade att han förstått. Nu har Nora skickat ett mms till mig, där hon säger att en syn visade sig på en ruta så tog hon foton på synen.
Ministern vände sig mot Fredrick mycket förvånad.
– Vad? Kan man göra det?
– Ja, sade Fredrik, läs hennes meddelande och se på bilderna.
Ministern tog hans mobil och läste. Såg på bilderna och så ryckte han till. ”Gudrun” sade han tyst. Kvinnan på bilden är Gudrun.
Nu fick Fredrick en massa frågor och så gott han kunde, besvarade han dem. När de kom fram till Centralstationen så gick de in på ett kontor. Där var många personer samlade, de hängde över kartor och ritningar. Den enda som inte verkade bry sig var en ung man som städade. Flera ritningar låg utvikta på flera bord. Ministern frågade vem som var arkitekt. Fyra personer steg fram. Ministern skakade på huvudet. Han såg på Fredrick som då steg fram och talade.
– Finns det idag, ännu i livet, någon av de byggarbetare som varit med vid olika ombyggnader av bygganden?
– Ja sade en äldre man. Min bror var med och byggde om här och han lever.
– Vem är ni, frågade ministern?
– Jag är Abrahamsson, Ture. Min bror heter Tage.
– Kan han komma hit, frågade Fredrik?
– Ja det tror jag nog, jag ringer efter honom. Herr Abrahamsson ringde. Positivt svar, brodern skulle komma.
– Jaha, sade Fredrick. Nu kommer Tage Abrahamsson hit, ge plats åt honom. Alla som inte är insatta eller berörda i detta fal, ber jag lämna rummet.
– Vad då berör, sade en dam.
– Alla som inte tillhör polis, regeringen eller som inte kan något om byggnadens historia. Även de arkitekter som inte snabbläser en ritning. Är ni medvetna om att ni inte kan, så utgå. Flera personer gick ut. Den unge städaren stod lite tvekande kvar.
– Ja, sade Fredrick och såg på mannen.
– Jag undrar om en städare kunde vara till hjälp? Han var en lång mager man eller pojke.
Fredrick log, smart grabb.
– Ja tack, stanna ni. Mannen log och fortsatte med sitt.
Tage Abrahamsson kom, en gammal men ytterst pigg man. Hans bror Ture gick fram till honom och förde honom fram till Fredrick.
– Tack för att ni kunde komma, sade Fredrick. Vi bad er komma hit för vi tror ni kan mer om denna byggnad än någon annan.
– Jaså, ja det vet jag inte. Vad gäller det?
– Skulle ni känna igen ett utrymme som finns någonstans i denna byggnad, bara genom att ni såg en svag bild på just det utrymmet?
– Det tror jag inte att jag skulle. Men ni kan ju visa mig bilden får vi se.
Fredrick tog fram sin mobil. Först visade han bilden på utrymmet.
– Det är ju ett snölandskap, sade Tage.
– Se närmare, uppmanade ministern.
Tage tog av sina glasögon och istället tog han fram en lupp, ”frimärken” smålog han förklarande.
Nu såg han. Han gick fram mot fönstren och tittade noggrant på bilden. Fredrick bytte sedan bild som visade passagerna. Aha, sade Tage. Kom med, sade han sedan och rusade iväg. Alla följde efter, även städaren. Det bar iväg med fart och ner under ringen i stora hallen, längre ner. En dörr öppnades av Tage och så in i skumma mörka korridorer. Ännu en dörr och så en till. En tredje dörr och där stannade han. Han såg på städaren.
– Du, du är smidig. Ta dig upp till luckan där. Städaren fann en låda att stå på, öppnade luckan och sade att det var kolsvart därinne.
– Jag vet, någon som har en ficklampa. Fredrick hade och gav den till städaren. Se nu på bilden pojke, och så nästa bild. Kom ihåg nu hur det ser ut. In med dig nu, sade Tage och puttade till pojken.
– Stopp lite nu sade Fredrick, vad finns det därinne och kände ni igen det på bilden?
– Visst gjorde jag det, efter en stund. Dessa passager är inte i bruk längre. De finns utanför det lilla utrymmet med numret på. Vänta.
– Ser du något pojk?
– Ja en lång gång.
– Precis. I mitten av den gången finns en lucka. Kan du se den?
– Jaa, den ser jag.
– Rör den inte, ropade Fredrik. Du får absolut inte röra den.
– Men det är ingen fara, sade Tage. Den luckan leder bara till en annan passage.
– Okey, kom ut därifrån nu, ropade Fredrick. Tage, kan du stanna här med oss lite. Så vände sig Fredrik till minister och viskade något. Han nickade och lovade uträtta det Fredrick bett om. Nu var det dålig mottagning i utrymmet så ministern fick gå långt tillbaka för att få signal.
När han kom tillbaka, stod städaren där, smutsig men glad. Tage och hans bror stod bredvid. Ture höll en kavaj.
– Var är Edvardsson, frågade ministern? De pekade alla mot luckan. Ministern blev alldeles blek. Kom tillbaka Fredrick, ropade han in i luckan.
– Lugn, jag bara tittar, sade Fredrick men hans röst lät avlägsen. Tage, ropade han?
– Jaa, sade den gamle och steg upp på den lådan städaren hittat.
– Hur många passager är det efter den luckan här i mitten?
– Vänta får jag räkna, sade Tage. Fem, skrek han sedan, men den femte är den som är på bilden.
– Okey, tack. Sade Fredrick och nu ropade han på ministen.
– Skulle de komma?
– Ja de är på väg. Ok säg till städaren, vad heter du grabben?
– Jonte!
– Okey Jonte, gå ut och möt dem som kommer från polisen och visa dem hit.
– Sticker direkt, sade Jonte och gjorde så också.
– Sedan bör alla utom Tage och Ture gå härifrån, ropade Fredrick.
– Men snälla, ni kan inte ta… ja ni vet. Experterna är ju på väg!
– Ja vet men de kommer knappast in här med sin utrustning. Först ser jag hur det ser ut, sedan om det är ett litet paket, tar jag det med mig.
– Nej för tusan, ropade ministern.
– Kör på, ropade Tage och hoppade på lådan ivrigt, detta fixar du grabben, sade han, som tydligen börjat gilla Fredrick.
– Var är du nu, ropade Ture?
Fredricks röst kom mycket mer avlägset nu.
– Två gångar bort.
– Jaha, då har han tre kvar.
– Hur kan ni så säkert veta att det är just här som man ska ta sig in?
Då skrattade Ture och Tage, se på bilden, sade Tage. Ministern tittade.
– Vad då?
– Numret, koden som står där, ser ni inte vad det står?
– TA 57-8 BK 57-8 11-19, ja vad då då, ministern rynkade pannan.
– TA, Tage Abrahamsson, 57-8 är 1957 då det var stor ombyggnad här 1958 kom gångtunneln . BK är Birger Karlsson, 11-19 är antal spår i samma gren. Vi målade ofta dit våra beteckningar där vi gått fram.
– Ni menar att, att det är ni har som skrivit de där anteckningarna?
Tage skrattade högt och det gjorde Ture också.
– Javisst. Hur skulle jag annars hitta hit tror ni?
– Men store tid, skrattade ministern, det är ju ett underverk detta.
– Vad garvar ni åt, ropade Fredrick?
– Det får du reda på sedan, svarade ministern.
Just då kom Jonte med de som skulle desarmera bomben. De blev riktigt ilskna och svor över att en amatör krupit in i gångarna men då steg Tage fram och gav dem en näsbränna som sved och då teg de.
Fredrick hade det besvärligt, det var trångt och luften var skämd, troligen var cirkulationen inte så bra här. Fredrick hade nästan direkt fattat att TA var Tage, troligen år och så vidare. Nu kröp han fram till sista luckan och öppnade den, där låg paketet. Det var inte stort på bilden Nora skickat men tyvärr var det rätt stort när man såg det. Han kollade noga om någon mekanism fanns på utsidan men det gjorde det inte. Försiktigt petade han på paketet. Inget hände. Han prövade då att lyfta det. Inget hände. Skulle han verkligen kunna krypa tillbaka med detta paket? Han måste bestämma sig snabbt, ficklampan började tappa ljus. Så backade han och lyfte försiktigt paketet med sig. Så lite till, det gick bra. Detta skulle ta lång tid, det förstod han men han anade också att det var tidsinställt och skulle inte sprängas förrän det var dags. Meter för meter backade han, stängde luckor allt eftersom han kom ut ur dem. Han hörde minister ropa.
– Fredrick, hör du mig?
– Klart och tydligt, ropade Fredrick tillbaka. Jag har paketet med mig ut.
Ministern stirrade på Tage och sedan på teknikerna.
– Han har det med sig ut!
– Ja det visste jag väl att den där karlen, verkligen är en karl! Det är bra krut i den gossen, skrattade Tage.
– Tage, ropade Fredrick.
– Jaa, skrek den gamle med lite sprucken röst.
– Det står RG på en lucka här, vad betyder det?
Då skrattade Tage och sade att då, på den tiden hade det varit råttor där, en Rått Gång alltså, det var stora råttor som katter kan du tro.
– Jaha, tack men nu verkar de ha försvunnit, ropade Fredrick tillbaka.
En stund senare såg de hans skor komma närmare luckans utgång. Han fick hjälp att komma ner. Paketet lät han ligga på gången.
– Ja var så goda då grabbar, sade han och flyttade på sig. Alla gick ut från rummet utom de nyanlända. De stannade en gång längre bort. Snart kom teknikerna med en vagn och de gick förbi dem alla och försvann.
– Vart tar de den?
– Vet inte, sade ministern, de var inte talföra. Jag ska dock kontrollera saken.
– Bra, sade Fredrick och log.
– Fredrick, du tog en mycket stor risk som gick in där! Vad hade inte kunnat hända!
– Jag vet men ni tog också risker som stod där nere, allihop.
– Jo, jaa, det är ju sant förstås. Ministern vände sig till de två bröderna. Tack för all hjälp, det är en stor sak ni hjälpt oss med idag och vi kommer att belöna er på något sätt. Jag återkommer till er så fort jag kan men nu ska vi snabbt iväg här. Ministern tog dem i hand och så gjorde även Fredrick.
– Står ni i katalogen, frågade han.
– Jaa då, svarade Tage, bara ring om det är något.
– Tack, svarade Fredrick, säg hur är det, är inte ni norrlandspojkar?
– Jo det är vi, log Ture, två byggare från Vänjaur.
– Vad säger ni, ja men då måste ni komma på besök, ni bor så klart fritt där uppe.
– Kan vi åka idag, sade Tage som ivrigt såg på Fredrick.
– Nej, skrattade han, men om ett par dagar, går det bra?
– Vi ska vara klara, sade de två bröderna och sken som solen.
Städgrabben fick en sedel av Fredrick . Pojken blev glad. Övriga personer fick ingenting. Fredrick tänkte ringa och fråga Gunnar om han fick ta med sig två gamla byggare hem på ett par dagar.
Ministern och Fredrick for till enheten där teknikerna arbetade. De fick inte komma in mer än till första rummet. Ministern accepterade inte det och ville tala med ansvarig. Han fick varken tala med ansvarig eller någon annan person. Ministern var mycket irriterad.
Tillbaka till riksdagshuset och där fick Fredrick hjälp med kläderna, han fick mat och dryck. Senare kom statsministern in och tackade honom mycket för vad han gjort.
– Inget av detta får komma ut, de får inta veta att vi funnit bomben. Jag förstod det så att ministerns talade med alla där och gjorde klart för dem att de inget fick säga.
– Jo det gjorde han, svarade Fredrick. Han var mycket övertygande. Fredrick log och då log statsminister också, i samförstånd.




































Kapitel 13

Bomb och rävspel

När kvällen kom satt Fredrick och samtalade med Gudrun Samuelsson som kallats in av statsministern. Det var bara de två i ett rum på kansliet. Fredrik såg på henne. Vem är det hon är lik, hon påminner om någon men vem?
– Så ni tror på fullt allvar att de tänker kasta mig i vattnet?
– Ja! Det är min absoluta uppfattning.
– När skulle de ta mig då, sade hon med ett leende.
– Det vet jag inte men ni bör vara i en säker bostad resten av tiden, även julafton.
– Men det är ju i övermorgon, ska jag sitta som en fånge till dess.
– Nej fånge är väl lite väl starkt. Det är ju för ert eget bästa, det måste ni förstå.
– Spelar ni spel? Hon såg spjuveraktigt på honom. Hade Fredrick känt Gudrun så skulle han veta att ingen ville spela med henne då hon alltid vann. Fiaspel, China Schack med mera.
– Det beror på vilket spel ni menar.
– Rävspel, sade hon som om hon hade en undermening med det enda ordet.
– I så fall spelar jag nog det var dag, sade Fredrick och om min intuition inte svikit mig nu, så gör ni det dagligen också, speciellt nu!
Hon skrattade högljutt. Jag gillar er, sade hon ärligt. Jag gillar er mycket. Nå hur blir det, ska vi ta ett parti?
– Ja visst om ni har ett spel tillgängligt.
Gudrun öppnade sin stora väska och plockade fram spelet.
– Det trodde ni inte vad? Ni trodde så klart jag skojade, inte sant?
– Nej, det trodde jag inte, jag trodde ni skulle be någon hämta spelet åt er. Att ni menade allvar med själva spelet, det trodde jag.
De satte upp pjäserna .
– Ni börjar, sade Gudrun. Fredrick tittade på henne, jaså hon kör redan taktik.
– Som ni vill sade han och flyttade en pjäs genom att hoppa över en annan.
Gudruns tur. Hon började vid sin grupp. De höll på en stund och Fredrick såg nu hur hon tänkt, hon tänkte stänga in honom så att han till slut inte hade några pjäser att hoppa över. Han gjorde motdrag. En rynka syntes mellan Gudruns ögonbryn. Detta var hon inte alls beredd på. Hon hoppade, och Fredrick hoppade med sina pjäser. Fredrick vann. Hon tittade stadigt på honom och så frågade hon tyst.
– China Schack? Han nickade och ur den stora väskan tog hon fram spelet. Samma strategi.
– Ni börjar, sade hon.
– Nej nu är det er tur att börja. Han fick en utforskande blick av henne och så hoppade hon med sin kula. Fredrick utgick från sin sida och så fortsatte de att spela. Det gick fort. Gudrun tycktes inte ha turen med sig denna dag. Fredrick vann. Gudrun såg på honom.
– Jag förstår nu. Vad ni än tar er för, så är ni helt koncentrerad på just det, just då. Är det inte så?
– Jo så är det. Redan som barn fick man lära sig att göra sitt allra bästa. Vad det än var för syssla.
Hon nickade. Poker, sade hon? Han nickade och sade att, dock ej om penningar!
– Naturligtvis inte. Hon tog upp en kortlek. Blandade och gav. De spelade fem omgångar och var nu på sin sjätte. Tre lika. Nu log hon och var tydligen på gott humör.
– Finns i sjön? Fredrick nickade. De spelade det några gånger. Så frågade hon, dubbelcasino? Han nickade igen. Fortfarande hade de lika. Dubbelkasino räknades ju i poäng men de låg mycket nära varandra i slutpoängen. Då sade Fredrick. Luffarschack? Hon nickade och tog fram ett rutat block. De spelade länge. Samma sak här, lika. Sista Spelet, Domino. Där vann hon och ordningen var återställd.
– Fredrick min gosse, jag gillar er! Jag ska göra som ni säger. Ni har nu haft tålamod och ni har spelat så jag har förlorat. Det har ingen annan vågat göra. Ni är rak, det uppskattar jag högt. Var ska jag bo under de två dagarna? Fredrick sade det och hon skrattade och kastade sitt långa hår bakåt. Som ni vill. Då såg Fredrick vem hon var lik, Lauren Bacall.

Tåget närmade sig Stockholm. Jag reste mig upp och gjorde i ordning mitt lätta bagage. Tog på min kappa och ställde mig i gången.
– Stockholm nästa, hördes i högtalaren och nu reste sig folk och ställde sig i gångarna. Tåget stannade. Jag steg av och fick då en glimt av kvinnan som tidigare suttit mitt emot mig en stund. Samekvinnan. Jag sprang ifatt henne och lade en hand på hennes axel. Kvinnan vände sig om och såg på mig. Det var inte hon, detta var en främling.
– Förlåt, jag tog fel, sade jag och fortsatte att gå. Märkligt, jag hade ju sett att det var hon när hon steg av men nu var det en helt annan dam, en yngre. Strunt, sade jag till mig själv. Jag tog en taxi till Conny i Nacka. Ringde på hans dörr och nästan genast öppnades dörren.
– Falkan! Tjena! Är du tillbaka? Mera trubbel eller?
– Nej då men jag skulle behöva prata med er. Är Bimmi kvar?
– Ja men hon reser i morgon, sade Conny och ropade på sin syster. Bimmi kom ut i hallen och lyste upp när hon såg att det var jag.
– Nora, är du tillbaka, du reste ju nyss!
– Ja men nu var jag tvungen att komma till er. Kan vi sätta oss?
– Vi placerade oss i köket. Jag började lugnt med att allt var bra med mig och så vidare. Så kom jag till mitt egentliga ärende.
– Du Bimmi och du Conny ligger nog tyvärr lite illa till, mest på grund av mig.
– Vad menar du? Du kan väl inte gjort oss något?
– Jo, jag kom hit och det var fel av mig. Har ni någonstans där ni kan resa och vara över julen?
– Ja men vi ska resa, Vi ska alla till fjällen. Vi reser i morgon. Först hem till mig och sedan vidare till Tärna, svarade Bimmi.
– Utmärkt, utropade jag, utmärkt! Nu blev jag glad. Så försökte jag förklara lite mer om vad som hänt och vilka risker som förelog just nu. De lyssnade noga.
– Du behöver inte oroa dig Nora, för vi kan resa redan nu ikväll om det är så.
– Ja det skulle vara bra om ni kom bort härifrån så snabbt som möjligt. Jag sa fel adress igen till taxin så där får de inte ut något. Har något ovanligt hänt sedan jag var här sist?
– Neej, inget alls. Dagarna går och inget direkt nytt. Jag har handlat lite och köpt julklappar, sade Bimmi. Conny här fick en julklapp med posten. Han är så nyfiken, skrattade hon.
– Vad då… det var du också Bimmi, så det så, skrattade han.
– Brukar du få det Conny? Klappar via posten?
– Jaa, vid jul så, fast de ligger ju i kartong och så. Denna är det bara julpapper om.
Jag reste mig och bad att få se klappen. Conny gick in i vardagsrummet och böjde sig ner vid en liten gran. Han pekade på julklappen.
– Rör den inte, sade jag! Stod det något på?
– Neej, bara god jul. Jag tror det är en kompis som skojar med mig, sade han och skrattade.
– Det tror inte jag, sade jag och tog fram min mobil. Jag ringde Polisen och förklarade lite snabbt om paketet. Nej de ville inte åka ut för det, säkert någon som skojat med killen. Då slog jag Fredricks nummer.
– Hallå?
– Det är jag! Har du tid?
– Nora mitt yrväder, var är du?
– I Nacka!
– Vad? i Nacka, när kom du dit?
– Nu ikväll, jag är hos Conny.
– Vem, jaså, sade han sedan när han mindes vem denna Conny var.
– Jaha, vad trevligt. Ville du något?
– Sven sade att du är i Stockholm.
– Ja, jag är här.
– Ok, ta med dig sådana där bomb killar och kom hit. Conny har fått ett mystiskt paket och både han och Bimmi här trodde det var någon som skojade. Men paketet tickar.
– Okey, adressen? Jag gav honom den och han skulle se till att de kom så fort som möjligt.
– Tickar, den tickar väl inte, sade Bimmi och skulle ta tag i paketet men jag hann stoppa henne.
– Jo det tickar. Nu går vi ut härifrån och vilket rum ligger längst bort från paketet?
– Ja det är väl det rum jag sover i, sade Bimmi.
– Då går vi dit, sade jag och det gjorde vi.
– Men, vad tusan ska jag få paket för, det är ju Bimmi som jobbar med det där handlingarna vad de nu är.
– Jo men det är här Bimmi är nu. Förstår du?
– Jaha, du menar så. Okey men är det inte bättre vi går ut då?
– Jo kanske du har rätt men det bor ju fler människor i detta hus, ska vi få ut dem också då?
– Nå så väntar vi här. De fick vänta en halvtimma så ringde det på dörren. Conny öppnade.
– Conny Lager, frågade en röst Nora kände väl till.
– Ja, kom in. Fredrick och två män i tjocka dräkter gick in, Conny visade var paketet låg. De nickade och bad honom gå ut ur rummet.
– Var är Nora, frågade Fredrick?
– Kom med mig, hon och Bimmi sitter här inne. Fredrick följde med.
Jag såg Fredrick komma in med Conny, jag log lite på försök mot honom. Han nickade och log.
– Tänk att du aldrig kan höra vad jag säger, du olydiga lilla yrväder, sade han barskt men munnen log.
– F´låt, sade jag med låtsad ångest. Kul att se dig, när var det sist, i morse?
– Jaa, i morse. Vad gör du här?
– Rättar till misstag, jag blandade ju in Bimmi och Conny när jag var här sist. Jag var nog förföljd i alla fall.
– Du var nog det ja.
– Är det han, din polis, viskade Bimmi? Vilken snygging! Jag log bara men nickade bekräftande.
En man kom in i rummet och berättade att de tog med sig paketet och skulle han åka med tillbaka?
– Nej tack, men berätta gärna sedan om det var en riktig bomb. Det lovade de.
Conny satt på kaffe och vi satte oss vid köksbordet och pratade.
– Hade du någon nytta av mitt mms?
– Om, jag ska berätta senare. Jag nickade.
– Vad då mms, sade Bimmi, skickar ni hjärtan till varandra eller?
– Ja precis, svarade jag och skrattade. Bimmi trodde mig men Conny såg lite tveksam ut.
– Nå är ni klara då för avfärd, frågade jag. Jag hade precis förklarat för Fredrick att de skulle till Tärna. Det tyckte han var en alldeles perfekt idé. Vi hjälpte dem med att få ner bagaget till Connys bil och så fick de en julkram. God Jul ekade långt efter att de åkt. Vi stod kvar på trottoaren och huttrade.
– Ska vi gå, frågade Fredrick?
Jag tog honom under armen och så gick vi. Först sade vi inget alls, sedan började han berätta om vad han varit med om, jag lyssnade noga och blev förskräckt när han kom till delen där han hasar sig in i de smala utrymmena. När han så beskrev Gudrun Samuelsson måste jag skratta, vilken härlig människa.
– Du de där bröderna Abrahamsson, de låter kul, de kan väl följa med hem?
– Jo jag hade tänkt tala med Gunnar om det faktiskt.
– Klart de får, du vet hur glad far är i gamla byggkompisar. Hur länge blir du kvar här, frågade jag?
– Ja vet inte, det handlar ju om klockslaget kl 15, när Kalle är. Bomben är borta nu, det var en rejäl bomb, de har kollat. Sen är det Gudrun då. Vi har ögonen på henne hela tiden. Hon har typ husarrest på kansliet. Så berättade han att ministern var imponerad av de kort hon skickat. Han är mäkta stolt över dig, sade Fredrick. Tack vare de bilderna fann vi ju bomben. Berätta mer om den där damen.
Jag gjorde det och han svarade med, jösses, nää, å tusan. När jag var klar med att återge allt så bestämde vi att gå till kansliet och Gudrun. Jag skulle emellertid först ringa hem.
Vi tog en taxi till kansliet och gick in. Ministern kom i korridoren och fick se oss båda. Han log och sträckte fram händerna mot mig.
– Mitt bästa arbetsteam, sade han glatt. Härligt att se er tillsammans igen. Vart for du Fredrick?
Då fick vi berätta om bomben hos Bimmi och Conny. Ministern blev förtvivlad. Denne Friberg har mycket på sitt samvete nu, sade han. Men vi ska ta honom, det ska vi.
– Ja visst sade Fredrick. Han åker fast.
– Fröken Nora, har ni hört om våra äventyr idag?
– Ja det har jag och jag tyckte inte om att Fredrick kröp in i gångarna men han är sådan bara.
– Ja jag har förstått det. Och er drogade de igår, det är förskräckligt, helt förskräckligt, upprepade han. Så glad att ni är här och ta er nu något att äta. Fredrick gick fram och frågade ministern om en sak.
– Hit menar ni, till kansliet? Fredrick nickade och log. Ministern tänkte, så log han och nickade. Ni får som ni vill, sade han och klappade Fredrick på axeln, mig på kinden och så gick han.
– Jaha, ni har hemligheter? Ska vi sova här i natt eller?
– Ja det ska vi men först ska vi ringa in ett par hit.
– Vilka då?
– TT svarade han, TT ska hit och det ska vi ordna nu. Du ringer Gunnar och frågar om de får komma och jag ringer gubbarna och ser till att de kommer hit.
– Oj då, vad du verkar uppspelt helt plötsligt, sade jag. Han gav mig en hastig puss och ringde sedan Bröderna Abrahamsson.
Far svarade att allt var lugnt och inget mer hade hänt. Han tyckte att det skulle bli jättekul med två byggar bröder, ta hit dem, ta hit allihop, ropade han i telefonen. Mor var inte fullt så uppspelt. Hon frågade hur det gått idag och om det hänt något. Jag svarade att det skulle vi berätta sedan när vi kom hem. Nu ska jag spela rävspel med Gudrun Samuelsson. Mor trodde jag lurades och ville ha foto på oss tillsammans för att tro det. Jag lovade ordna det. Hälsa Fredrick.
När samtalet var över gick jag upp till det anvisade rummet. En vakt stod utanför. Jag sade mitt namn och visade legitimation. Han öppnade dörren och jag steg in. Där satt hon på en fönsterkarm. Jag gick dit, tog hennes hand och drog henne bort från fönstret.
– Vill ni dö, sade jag dramatiskt?
Hon tittade länge på mig, ingående och sade sedan.
– Det är alltså er han har i tankarna den gode Fredrick, sade hon med ett leende. Nu förstår jag. Rävspel?
Jag skrattade högt och hon log så pass att tänderna visades. Gärna, sade jag.
Vi spelade olika spel och jag visade henne hur hon skulle spå i kort. Det tyckte hon om och jag fick upprepa allt till hon kunde det. Spå och Spå, det var ju egentligen inte äkta spådom utan mest på skoj och hon gillade det. Så kom Tage, Ture och Fredrick. Nu blev det liv i luckan. Två timmar senare skrattade vi alla så vi tjöt. Stämningen var perfekt. Tage var en stor humorist och Ture också. Så roligt vi hade. Jag tog lite kort, för mors skull.
– Fredrick fuskar, skrek Tage.
– Det gör jag väl inte alls, se du efter dina blå pluttar. Mina är gula så låt bli dem. Du flyttar ju mina ideligen.
– Ha, nu åkte du ut, skrek Tage och han skrattade så magen hoppade. Gudrun älskade redan ”sina pojkar”, som hon sade. Stämningen var hög när kvällsmaten kom och även ministern kom på besök. Han skrattade högt.
– Ja det kan ju ingen ta miste på hur roligt ni har det, jag önskar att jag kunde stanna hos er, sade han sedan lita allvarligt. Jag tog honom i armen och tryckte ner honom i soffan, så såg vi alla på honom och sade i kör, Rävspel?


Den natten var nog den roligaste vi haft på mycket länge. Vi satt i vars en soffa, Tage, Gudrun, Ture i en och på den andra soffan, Fredrick, jag och ministern. Han hade stannat i alla fall. Nu sjöng vi och vrålade högt. Alla männen utom Fredrick hade fått några drinkar. Jag nyttjar inte sådant och Fredrick hade tagit Ramlösa men stämningen var hög. Så ropade Gudrun ”Gömma ringen” och så lekte vi det också. Tänk så roligt, varför kan man inte leka det fast man är vuxen? Det är om möjligt ännu roligare än när man var barn. Klockan visade på tre natten till dagen före dagen, Ingen var trött. Ministern reste sig och sade att så här roligt hade han nog aldrig haft. Han tackade oss var och en för den härliga kvällen. Ture sade att, inte visste han att ministern hade sådan härlig humor? Det gladde ministern. Han fick kram av oss damer och ryggdunk av männen. Så var han tvungen att gå.
Det blev lite tomt efter honom men vi fann snart nya saker att roa oss med. Gudrun hade en frågelek i sin väska. Den delades ut. Ture förde protokoll och så började vi. Så mycket skratt det blev och så mycket visdom som kom i dagen. Vilken natt!



Kapitel 14

Skurkarna kommer

Vi satt där på kansliet och roade oss hjärtligt. Alla berättade vi lite händelser ur våra liv. Fredrick berättade om när vi räddat Lisa men några namn sa vi aldrig. Så kom vi på Oskar och Far och deras kära bössor. Det gillade de och menade att, en karl måste ju få försvara sig och familjen. Jag berättade då episoden på tåget och det förbryllade alla. Men som Gudrun sade, är du hälften same så ligger det nog i blodet. Hon berättade många härliga händelser ur sitt liv. En gång fick hon springa gatlopp på grund av fotografer och journalister, Detta hade hänt i Bryssel.
– Jag lurade dem allihop, sade hon. Jag stack in i en marknad och slet sjalen av en gumma, slängde en filt över mig och satte mig på marken. Sedan skrek jag ut frukter och grönsaker. Över hela marknaden. Alla sprang förbi och jag kunde smita tillbaka till mitt hotell, sade hon.
Vi skrattade glatt åt detta. Dagen gick och under natten låg vi stundtals i någon soffa. Nästa dag hade vi samma program och skrattade mest hela tiden. Tage, Ture och Gudrun hade många härliga historier att berätta. Jag berättade, utan att nämna några namn, om hur jag först kom i kontakt med mitt Torp. Fredrick berättade roliga händelser från när han körde radiobil.
Så kom då julafton. Nu hade vi fått löfte om att få åka helikopter hem eftersom vi suttit instängda så länge. När klockan var tolv bestämde vi oss för att gå ner och äta julmat i restaurangen. Det fick vi bara vi inte lämnade byggnaden. Maten var god men inte så god som mors. Glada och nöjde tog vi om. Så smet jag och Gudrun ut till toaletten. Vi fnissade och larvade oss. Ropade till varandra över öppningarna i båsen. Gudrun blev färdig först. Jag pratade på och hörde inte att en dörr öppnades. När jag kom ut var hon borta. Jag rusade in i matsalen och till vårt bord. Hon var inte där. Vi rusade upp för alla trappor och in till ministern.
– De har tagit henne, skrek jag. Kom fort! Ministern fattade och vi sprang snabbt ner med flera vakter som sällskap. Fredrick meddelade polisen och så for vi i hög fart till Västerbron. Klockan var tio minuter i tre.
– Sök över räcket, ropade Ture. Då gick alla och såg över broräcket och kikade neråt. En vakt fann henne. Hon stod längst ut på ett stag, ett stycke ner på spannet. En snara hade hon om halsen och tejp om munnen, armar och fötter. Hon stod på en vippbräda. Jag slängde mig ut över räcket, såg att Fredrick gjorde detsamma. Vi liksom möttes på vägen ner. Det var inte mycket att hålla sig fast i. Sista biten fick vi gå balansgång på ett rör som var isigt och glatt. Fredrick kom från ett håll och jag från det andra. Han skulle komma fram först, det trodde jag. Ja var nära att tappa balansen när jag halkade, fick hastigt tag i ett metallstag. Gudrun var placerad på ungefär halva vägen upp till spannets högsta punkt. Nu var vi framme, både Fredrick och jag.
– När vippbrädan faller så lyfte du, sade jag. Han nickade. Jag som alltid har en nagelsax och fil i mina fickor, tittade länge på bandet hon hade om halsen. Det var supersmalt och absolut inget rep utan en tråd av något slag.
– Har du något att skära med, frågade jag. Han skakade på huvudet och såg förtvivlad ut. Jag vände mitt ansikte uppåt och såg två poliser komma klättrande ner. De skulle inte hinna fram, två minuter kvar. Jag tog min nagelsax och viskade till Gudrun att jag skulle göra ett försök. Hon blinkade till svar Försiktigt sträckte jag mig och trädde ena delen av saxen mellan hennes hals och bandet. Så klippte jag. Det gick inte av men det blev skadat. På nytt samma procedur och nu gick det bättre.
Då kom plötsligt någon promenerande på stagen med lugna och säkra steg, som om personen var ute på promenad, sträckte sig fram och med en kniv skar han av bandet i samma stund som vippbrädan föll. Fredrick hade henne i ett fast grepp.
Så stod vi där, klockan var en minut över tre.
– Hej Tage, sade jag och log. Han skrattade inte men han log tillbaka. På andra sidan kämpade Fredrick med att försöka hålla balansen samtidigt som han bar Gudrun. Ture kom och sade glatt ”Ge hit” och så gick han bara iväg med Gudrun hängande på axeln. Applåderna dånade uppe på bron. Jag fick hjälp av Tage att ta mig upp och Fredrick, ja han fick klara sig själv men det gick bra. Polisen hade vänt tillbaka upp och kastade ner rep till oss att säkra oss med. Det behövdes, för sista delen var värst att ta sig upp. Så till slut kom jag över broräcket, Fredrick kom också upp. Då stod redan Tage och Ture där med Gudrun. De tog bor tejpen över hennes mun. Ministern sade att han aldrig varit så nervös någon gång. Jag gav Gudrun en kram och jag tror jag grät lite också när spänningen lossnade. Fredrick kom fram och höll om mig.
– Gudrun sade jag. Har du något bestämt över julen? Hon skakade på huvudet. Då följer du med oss, sade jag bestämt.
– Ja det är bäst du gör som Nora säger, sade Fredrick för annars blir hon inte god att tas med.
Jag skrattade och Gudrun som fått filt på sig nu, såg på oss alla, sa sade hon tyst, ”Rävspel?”.


Vi åkte alla upp till Kvantsele med helikopter. Ministern visste inte till sig av godhet mot oss, just då hade vi nog fått allt vi frågat om. Han önskade oss alla en riktigt God Jul och Gott Nytt År. Efter helgen skulle vi jaga Friberg men just nu var vi samlade för att ha trevligt. Bröderna skulle sova i gästrummet. Gudrun skulle få mitt rum. Vi hade ju en bäddsoffa i vardagsrummet och där skulle jag och Fredrick sova. Kjell och hans män var lediga över jul men vi hade en radio så vi snabbt kunde kalla på dem om så behövdes. Nu skulle det ju ta en stund från Umeå till oss i Kvantsele men Oskar skakade på huvudet och menade att, de hade ju sina byssor! Dessutom var ju larmet aktiverat. Så landade vi på tomten. I dörren stod mor med förkläde på sig och sin allra finaste klänning. Far och Oskar hade kostym. Jag viskade till Fredrick att jag i allra sista stund hunnit köpa många julklappar så det räckte till alla. Det blev han glad för. Du tänker då på allt, sade han. Helikoptern vände och for iväg. Vi vinkade glatt till den. Vilket kram kalas det blev. Alla beundrade allt.
– Far, sade jag detta är bröderna Abrahamsson. Tage och Ture. Far hälsade på dem och sedan gick Oskar, far, Fredrick och bröderna ut i snickarboden.
– Mor, här är Gudrun, sade jag leende. Mor blev så glad för hon har alltid tyckt om Gudrun. De pratade och pratade. Mor visade loftet och Gudrun blev förtjust. Fredrick kom tillbaka och vi gick in i vardagsrummet och såg den fina granen och alla dekorationer och tomtar som fanns precis överallt.

Så var det julmiddagen, alla pratade i mun på varandra och vi åt och åt. Efterätt, risgröt så klart. Det var en stämning så härlig att jag nästan ville gråta av lycka. Mor fick så mycket beröm för maten att hon nästan inte visste vad hon skulle svara till slut. Tage gav mor en klapp för som han sade, det gav jag alltid min fru på julen. Då ville Ture ge en kram och drog till sig Gudrun som snopen lät sig omfamnas. Ja vilken dag. Från hemska ögonblick där döden stod och väntade till glädjens och gemenskapens fröjd. Vilken dag! Så gick vi in i vardagsrummet och alla fann sig en plats, vi drack vårt kaffe och myste framför en brasa som Oskar tänt i öppna spisen. Då reste sig jag och Fredrick upp, vi hade kommit överens om det innan. Framme vid granen hade vi lagt alla klapparna och där låg redan mors och fars och även Oskars, som de fixat själva. Vi började läsa. God Jul Oskar önskar Nora! Oskar blev förvånad och mumlade ”Men ska jag få… ” Så fick mor en, sedan Oskar igen, så Tage, Ture, Fredrick, far, far igen, Gudrun och så vidare. Alla fick klappar. En del små, en del stora.
Efter utdelningen skulle vi alla prova det vi fått och bröderna visste sig inte till över denna fina stämning. Far och Fredrick samlade ihop alla papper. Mor och Gudrun delade ut plastpåsar att lägga våra klappar i. När så kvällen skulle till att ta slut, så tittade vi på Gudrun, nu hade hon något i kikaren. Som en kör utropade vi som kommit i helikoptern, RÄVSPEL!


Det hade blivit sena natten innan alla kom till sängs. Det skrattade och fnittrade lite var stans i huset.
Jag var trött och Fredrick som knappt sovit något på mycket länge, han var så trött att han nästan stod och sov. Vi lade oss.
– Nora? Jag har en julklapp kvar till dig.
– Har du? Men jag fick ju så fina klappar av dig ju.
– Ja men denna ville jag ge när vi var ensamma, sade han och trollade fram ett slags etui. Öppna, sade han.
Ja öppnade försiktigt. Där låg ett vackert halsband. En kedja av guld och i kedjan var ett hänge. En visselpipa i rent guld. Jag visste inte vad jag skulle säga, ville både skratta och gråta. Jag gav honom en puss på kinden. Tack min prins, tack! Vilken underbar present Fredrick, sade jag tyst.
– Det är för att du inte ska gå vilse från mig, sade han allvarligt.
Så rörd jag blev, sådan fin present.
– Då visslar jag, viskade jag.
– Då hittar jag dig, sade han sömnigt.
Han somnade. Lugnet lade sig över Skogstorpet Jag steg upp igen, tog på mig ett par stövlar, larmade av och steg ut. Där larmade jag på igen. Så smög jag ner till Oskar. Var han vaken tro? Det var han, han satt i en liten soffa och läste julevangeliet alldeles för sig själv. Det var rörande. När han slutat, knackade jag försiktigt på hans fönster. Han såg mig och log. Så öppnade han för mig.
– Kommer du, har du inte lagt dig än?
– Jo men det surrade så mycket tankar att jag inte kunde sova. Sen tar Fredrick så stor plats att jag nästan ramlar ur bädden, skrattade jag.
– Har han inte friat än, frågade Oskar?
– Friat, neej, skulle han det?
– Int vet jag men nog är han bra glad vid dig, log Oskar. Jag log också för också jag var glad i Fredrick.
– Jag fick detta fina halsband, sade jag och visade Oskar. Han såg på det och sade med ett leende. Ja nu går du aldrig vilse!
– Det sade Fredrick också, log jag. Oskar, har du någon glögg?
– Javisst, vill du ha?
– Jaa tack, sade jag och kröp upp i hans lilla soffa. Så kom han med varm glögg och han satte sig hos mig. Jag kurade ihop mig bredvid honom och drack av den varma drycken.
– Saknar du Lisa, frågade jag?
– Jaa, det gör jag nog lite, sade han. Jag är ju förmyndare för henne numer men det är ju bara någon månad kvar nu sen är hon myndig.
– Ja men en far kommer hon alltid att behöva!
– Lilla Nora, jag är bara ett steg från döden, jag kommer inte att kunna vara med i hennes liv så länge till!
– O pytt heller, du som är en riktig krutgubbe, du bar ju kvinnan i svinhuset hela vägen till polisbilen, och du sviktade inte en enda gång. Du bar också mig en gång. Du är stark Oskar, superstark. Ja minns nog hur du slet loss kedjan från väggen där flickan satt fjättrad . Råstyrka Oskar, det har du. Du understår dig inte att lämna mig eller familjen, hör du det! Vi behöver dig!
Han log lite och myste.
– Ja kanske det. Nej får jag välja, så är jag kvar. Ja och Lisa och Henrik kommer hit på annandagen. Då ska det bli storkalas har Gunnar sagt. Vi ska göra klar sängen som vi gjort jag och Gunnar. Den är målad vit och så granner. Den ska de få, Henrik och Lisa.
– Ja då blir de glada. Men hur ska vi få plats alla? Det finns ju knappast någon plats kvar nu?
– Nä, Gunnar sa han skulle bygga ut igen för ska det bli en vana att Stockholms bor ska komma hit på helgerna så är det bäst bygga en kåk till.
Vi skrattade åt far, visste att han skojade men nu har han i alla fall ett projekt till då.
– Nej, nu ska jag gå in och försöka sova, sade jag. Sov så gott nu Oskar och tack för allt fint jag fått i julklapp. Renen är så fin så den ska stå på mitt nattduksbord. Han nickade glad. Jag gav han en julkram till och en puss.
– Men Oskar varför kramas du inte tillbaka?
– Ja vill ju inte skada. Han såg lite bortkommen ut.
– Men jag vill ha kram av dig, kom igen nu, jag log.
Han skrattade och gav mig en underbar kram.
– Wow, det må jag säga, sade jag. Sådana vill jag ha fler av! Han log. Ja du får väl säga till, sade han.
Han fick en julpuss till och så smög mig ut. Väl inne i torpet igen hörde jag det snarka överallt. Jag tog en filt ur vård linneförråd och en kudde. Så bäddade jag på den lilla kökssoffan far gjort. Där somnade jag.

















Kapitel 15

Samling

Om morgonen var jag först uppe av alla, klockan var bara sex. Jag klädde mig och smög ut i skogen. Det var så mörkt men på vägen lyste snön i det vackra månskenet. Jag gick en bit in i skogen, såg mig omkring och andades den friska härliga kalla luften. När jag gått en kilometer så stannade jag. Ute på en åker stod ett litet plan. Män höll på att sätta upp ett tält. De var två män som jag såg. De ropade till varandra, säkra på att ingen skulle höra dem. Jag hörde dem! Jag hörde Friberg!

Snabbt begav jag mig hem, väckte Fredrick och far. Då kom Tage och Ture ut också. Jag berättade min upptäckt. Far larmade Oskar som strax kom. Far släppte in honom. Nu skulle det planeras, nu var det fem manstarka, nu skulle de ta Friberg. De klädde sig varmt, tog med vapen. Tage och Ture tyckte det hela var spännande. De två bröderna var ju orädda om någon. Så bar det iväg, de smög sig fram. Jag väckte Gudrun och berättade vad som hänt. Hon fick en kniv till sitt försvar, bara utifall att. Så väckte jag mor. Hon blev orolig och nervös men jag sade till henne att vara lugna.
– Kom med mig nu, sade jag och öppnade min mest hemliga plats. Väggen öppnade sig. Mor blev förvånad för hon visste ju inte om platsen. Så fick de ficklampor och vi stuvade in täcken, flera stycken. Jag ringde Fredrick och sade en enda mening till honom. Bra, svarade han. Så lade vi ut ett täcke och så tog vi på oss vars ett. Jag stängde dörren till utrymmet och så satt vi tysta. Gudrun försökte se sig omkring men jag viskade att hon inte fick tända ficklampa nu. Mors viskade tyst ”Hör det är någon i huset”. Nu satt vi blixt stilla, ingen rörde sig. Steg kom uppför trappan, lådor drogs ut, någon letade bland mina grejer. De fann inget. Stegen gick nedför trappan. Vi hörde någon säga ”Nej de är inte här, det verkar som om alla givet sig iväg huxflux”. Så utbröt tumult, slagsmål, tänkte vi tre där ute på vinden innanför den dolda väggen. Det skrek och gapade och Fredricks starka röst skrek, ”det är polisen, ligg stilla.” Vi stannade kvar i vårt utrymme. Fredrick visste var vi var. Efter en lång stund blev det bråk igen, och så pang, ett skott ljöd som skrämde skogens djur. Två röster skrek” Stå stilla annars skjuter vi, en jädra svärm”. Far och Oskar, så klart. Efter en ganska lång tid var det lugnt och Fredrick kom upp och sade att nu kunde vi komma ut.
Vi kröp ut alla tre och jag stängde noga efter oss. Så gick vi ner för att dricka morgonkaffe. Då fick vi veta att det varit tre män och en av dem hade de tagit vid planet. De andra två hade sprungit iväg hit till torpet. Våra karlar efter dem. Men far och Oskar hade tagit en genväg och stod beredda med sina bössor. Så kom gubbarna på att de glömt larma när de gick så de två mannen hade gått in i huset. Där togs de till fånga, Tage hade knackat en av männen på axeln. När han så vände sig om fick han en hård knytnäve på hakan och stöp omkull och Ture, lade snav på den andra, så Fredrick kunde ta honom. Under tiden stod far och Oskar och riktade sina vapen mot den tredje mannen. Männen de tagit försökte smita flera gånger men då körde far och Oskar pipan rätt i ansiktet på dem. Då gav de upp, inkräktarna. Friberg svor så det osade, han skulle minsann komma tillbaka. Gudrun gav honom en örfil. De bands och stuvades in i garaget. Utanför stod Ture på plats med Oskars gevär. En polishelikopter kom så småningom och hämtade alla tre männen. Planet konfiskerades senare av polisen som hunnit fram med bil, enligt rutten de fann skulle planet till Polen. Så var vi äntligen av med det problemet. Ministern ringde och gratulerade oss alla. Han var stolt över ”sitt team” sade han. Så frågade han vad vi skulle göra nu? Rävspel, frågade han. Nej sade Fredrick, snöbollskrig! Då skrattade ministern hjärtligt. Han hade nog gärna velat vara med.

På annandagen kom fler gäster, två stora husbilar parkerade på tomten. Den ena var Henriks och han och Lisa kom in, vilket kalas det blev, Så kom den andra husbilen och i den var det Jesper och Vanja samt paret Olofsson. Alla var glada och stämningen hög. Far sade till mig.
– Nora, nu måste jag bygga ut!
– Ja far det måste du och en sak till vill jag att du gör. Han såg på mig undrande. Du ska bygga en lillstuga till, för nu är vi överbefolkade i Skogstorpet, var ska Lisa bo när de är här? Far log, han mumlade. ”en lillstuga, undrar var jag ska ha den?”
– Oskar, Tage och Ture, kom hit! Ropade han. Vi måste bygga ut!
Jag gick, för nu skulle de överlägga vilken plats som var bäst. Fredrick satt och talade med sin bror som nu var helt frisk från cancern i hjärnan. Lisa strök omkring han hela tiden. Mor såg på Lisa. Så viskade hon ”när”? Lisa log, till sommaren sade hon stolt.
– Vad då sommaren sade Fredrick som just kom in i köket tillsammans med Henrik, ska ni gifta er?
– Ja, svarade Henrik och du ska bli farbror!
– Vad, ska jag? Det måste vi fira. Då såg jag Lisa gå bort till Oskar, hon fick honom med sig till ett hörn. Efter en stund såg jag hur glad Oskar var och nu kunde han konkurera med ”alltiallot” i rak rygg. Jag tror Oskar växte flera centimeter, trots sina 2,09 som nu är hans längd. Så stolt han var. Vanja och Gudrun pratade och de fann verkligen varandra. Jesper hade börjat samtal med Olofsson och de såg så glada och fina ut, Jag smög upp på loftet, bäddade efter Gudrun. Fredrick kom upp.
– Hej fröken modig, sade han glatt.
– Hej farbror polisen, svarade jag.
– Så fin du är i den här duvblå dressen och det fina halsbandet, sade han.
– Tack min prins, log jag. Du var så tjusig i din kofta så. Den passade dig precis!
– Du den är så härlig att jag vill ha den på mig jämt, log han.
– Så glada mor och far är nu. Oskar strålar för att Lisa och Henrik ska ha barn och gifta sig. Han är lycklig nu. Du, såg du hur Gudrun flirtar med Oskar?
– Vad? När det gör hon väl inte!
– Jo då men det tråkiga är att Oskar inte fattar det. Han ser inte sådant. Du kan väl påpeka det för han?
– Ska jag!? Nej du det får du sköta själv.
– Fegis, sade jag då men det skulle jag inte ha sagt för nu jagade han mig ner för trapporna och in i vardagsrummet. Jag gömde mig bakom Tage.
– Nä nä, men vad gör ni ungdomar, inte ska ni jaga varandra så där, kom hit, sade han och tog ett bestämt grepp om våra händer. Se så, nu frågar jag dig Nora nånting, tager du denna Fredrick nånting till din äkta retsticka?
– Ja, sade jag. Då sade han likadant till Fredrick men han svarade helt annat än jag. ”kan man få betänketid”? Då sparkade jag han på smalbenen. Gudrun ropade, RÄVSPEL! Och det var det ju också!






















Författare:

Publicerat

Dela: