Stängda drömmar

Det var dödstyst när Julia steg in i kyrkan. Podiet och orgeln tornade upp sig likt vidunder framför henne och hela kyrkan var fullsatt. Hon satte sig på en av bänkarna i den bakersta raden och försökte att inte göra för mycket väsen av sig. Hon kände igen många elever från skolan och de på första raderna var Rebeckas föräldrar. Det var blommor överallt, mestadels solrosor. Julia visste att det hade varit Rebeckas älsklingsblomma. Längst fram stod även ett stort porträtt av henne. Det var tagit ett halvår tidigare. Hon hade det lockiga håret utsläppt över axlarna som alltid förr och de där hemska bågarna som dolde hennes annars vackra bruna ögon. Julia tittade bort, stod inte ut med att se henne. Det kändes som om hon stod där och stirrade på henne, livs levande. Hon ryste till och var tvungen att övertyga sig själv om att så inte var fallet. Det kändes som en lättnad när prästen äntligen tog plats bakom altaret och började sitt tal med en djup stämma.
- Vi har alla samlats här idag för att minnas och hedra Rebecka Sundström, som dessvärre har lämnat oss. Det är alltid en stor sorg när en ung och begåvad flicka tas ifrån denna värld.

*****

Det var högljutt i matsalen och den som lyckades få någon matro måste vara skicklig tänkte Julia när hon slog sig ner bredvid sina vänner Tina och Petra. De tre var som ler och långhalm. De sågs alltid tillsammans och vissa kallade dem till och med för trillingar. Fast vid närmre eftertanke tyckte inte Julia att det var så konstigt. De var alla blonda, såg bra ut och hade fina kläder. Fast egentligen tyckte hon att hon var snyggast. Tina skulle enligt Julia vara mycket sötare med kort hår och hon undrade vad Petra tänkte med när hon blonderade sig.
- Hej tjejer, sa hon glatt när hon slog sig ner.
De nickade till svar och petade lite i den illaluktande köttgrytan på deras tallrikar. Julia gjorde detsamma innan hon bestämde sig för att inte äta. Något med den konsistensen, den gulbruna nyansen och den lukten borde inte ätas.
- Gissa vad Rebecka har på sig idag, sa Petra plötsligt och lyste upp som en sol. Hon har ett par gröna byxor med stora blommor på.
- Va, utbrast Julia med en frågande blick. Det tror jag inte på. Inte skulle väl hon ta på sig ett par sådana frivilligt?
- Frivilligt och frivilligt, sa Tina med ett nöjt leende. Man kan väl säga att hon inte hade så mycket till val.
Det visade sig att Tina hade gett Rebecka byxorna dagen innan och hotat med att klippa av hennes hår om hon inte bar byxorna följande dag. Hon hade tydligen snabbt slitit åt sig dom och sedan sprungit därifrån i tårar, Tina skrattade åt händelsen.
Julia och Petra gapade åt nyheten och Petra sa missnöjt.
- Varför fick inte jag vara med, jag hade velat se det.
- Ta det lugnt, sa Tina. Jag funderar på att klippa av henne håret i alla fall. Tror ni inte att hon skulle passa i tuppkam?
Både Julia och Petra skrattade. Sedan bestämde de sig för att göra det samma dag efter skolan. Julia längtade redan. Nu skulle hon äntligen få igen.



*****

Många runt omkring Julia grät, och hon kände själv att även hon hade tårarna på glänt. Det var så vackert alltihop med psalmerna som sjöngs av barnkören i ljuset av de stora kandelabrarna. Hon vart förundrad över att hon inte lagt märke till dem förut. Prästen steg ner från podiet och upp steg Rebeckas mor. Hon såg väldigt sliten ut, som om hennes ben knappt orkade bära henne i den svarta kostymen. Hennes ögon tycktes bara vara två svarta hål i hennes ansikte. Hon suckade djupt och började berättade om hur mycket hon älskade och saknade sin dotter, om solrosorna och planerna som Rebecka haft inför framtiden. Sen tystnade hon, sänkte blicken och började tala med en helt annan stämma, det hon sa fick Julias ögon att tåras.
- Det finns tre tjejer, sa hon. Efter att ha läst min dotters dagbok förstår jag nu vad som pågått den senaste tiden. Vilket helvete min dotter måste ha haft. Allt för att hon träffade någons pojkvän? Är det straffet för kärleken, är det så vänskap fungerar nu för tiden? Hon tystnade igen och torkade bort några tårar. Julia satt som förlamad i kyrkbänken, hon kunde inte röra sig även fast hon försökte, det var tungt att andas. Hon undrade om alla förstod att det var henne det pratades om. Julia blickade nervöst omkring sig, men ingen verkade ta notis om henne. De satt alla och tittade rakt fram och en obehags känsla spred sig över Julia.
- Ni kallade henne saker, ni klippte hennes underbara långa hår. Det kan förstöra vem som helst, speciellt när det är ens vänner, hur kan man göra något sådant? Hon tystnade igen.

*****

Rebecka gick med lätta steg genom skolans korridorer. Äntligen var den långa mödosamma dagen slut och hon skulle äntligen få gå hem. De blommiga byxorna hade verkligen varit en börda. Men ingen hade retat henne för dem, vilket hon tyckte var konstigt. Nu längtade hon bara till att få komma ur de använda kläderna och lägga sig i ett bad hemma och lyssna på musik. En lugn och skön hemma kväll.
Men när hon kom runt hörnet vid skåpen förstod hon att det kanske inte skulle bli en så trevlig eftermiddag trots allt. Där stod Tina, Petra och Julia.
- Hej, sa Rebecka och försökte gå förbi dem. Men de grep tag i henne och började släpa med henne mot toaletterna. Rebecka kände hur hjärtat började bulta i bröstkorgen på henne och hur rädslan sakta kom krypande när hon förstod vad som komma skulle.
- Släpp mig, skrek hon och försökte vrida sig loss. Men det var lönlöst. Tina höll för munnen på henne samtidigt som de andra bar. Allt hon fick fram var små kvava läten. Väl inne på toaletten placerade de henne på toalettstolen. Julia hade en sax i handen, en sådan man brukar ha i syslöjden. Rebecka skakade oroligt på huvudet och önskade att hon det var över.
- Sitt still, kommenderade Tina och höll fast hennes huvud. Vi ska bara klippa topparna lite.
- Ja, sa Petra. Du om någon borde väl veta att kluvna hårtoppar inte är bra.
Rebecka fällde en tår för varje hårlock som föll av det långa mörkbruna håret. Det var meningslöst att kämpa emot. De skulle aldrig släppa iväg henne.
Det fanns dagar då hon ångrade att hon stal Tinas pojkvän. Speciellt eftersom han lämnade henne när de andra sa upp vänskapen med henne. Men själv tyckte hon inte att hon stal honom. Han älskade henne och hon älskade honom. Då gick inte Tina miste om något. Rebecka brukade se honom i skolan ibland. Hon såg på hans blickar att han fortfarande älskade henne. Men han vågade inte stå upp för de andra. Han var väl rädd för att bli utfryst han också. Rebecka tyckte inte att han förtjänade henne längre i alla fall.
- Kära Stefan, sa hon åt sin spegelbild när de andra hade lämnat henne. Varför blev det så här?
Hår låg över hela golvet och hon krafsade hastigt ihop det och slängde det i papperskorgen. Hennes nya frisyr såg ut som ett fågelbo. Inga tecken på hennes långa hår fanns kvar. Rebecka drog på sig huvan till tröjan och gick ut med nedsänkt huvud.

*****

När begravningsceremonin var slut gick Julia likblek ut ur kyrkan, hennes kropp kändes fortfarande tung men nu kunde hon i alla fall röra på sig. Hon mådde dock illa och kände en stor klump i halsen. Minnesbilder for förbi av Rebecka. De kändes verkligare än någonsin. Som om hon kunde sträcka ut handen och känna på sanden där de byggde sandslott för så många somrar sen. Hon kände hur den svaga brisen från havet lyfte hennes hår och hur sanden trängde upp mellan tårna.
Julia satte sig ner på en bänk en bit från kyrkan. Solen sken, men värmen tycktes inte kunna tränga igenom hennes svarta skrud. Hon huttrade till.
- Vad har vi gjort? viskade hon för sig själv och tände hastigt en cigarett för att lugna sina nerver, trots att hon inte hade rökt på flera månader. Hon kunde fortfarande inte förstå att Rebecka tagit livet av sig.

*****

Dagarna gick och ingen Rebecka syntes till i skolan. Tina och Petra var övertygade om att hon inte vågade visa sig i sin nya frisyr och målade upp en bild av henne med den tillsammans med de avskyvärda byxorna. De hade kul åt det i flera dagar. Julia själv sa inte mycket, hon gick mestadels i sin egen lilla värld och började mer och mer undvika sina två vänner. När ingen hade sett Rebecka på en vecka började hennes tankar vandra. Hon fick upp hemska bilder av vad som hade kunnat hända henne. Hon kanske hade blivit mördad eller tagit livet av sig. De följande nätterna drömde hon om blod och svarta gestalter som jagade henne och Rebecka i skogen med stora yxor. Hon vart till och med rädd för att sova om nätterna och tvingade sig själv att vara vaken tills hon inte orkade hålla ögonen öppna längre.

Måndagen därpå satt Julia ensam vid en bänk närmast fönstret och tittade drömmande ut på gräsmattan utanför. Tina och Petra satt längst bak och pratade och skrattade. Rebeckas försvinnande hade skapat en glipa mellan de tre som växte dag för dag.
Deras lärare Monica kom in, precis i tid och slog sig ner vid katedern. Hon var medelålders och bar alltid för stora kläder. Julia brukade tro att det berodde på att hon försöka dölja sin övervikt. Men det var något annorlunda med henne idag. Hon såg bekymrad ut och var långt ifrån sitt vanliga glada jag. Hon harklade ett antal gånger innan hon slutligen sa.
- Jag fick ett samtal från Rebecka Sundströms mor igår. Hon meddelade att Rebecca inte kommer komma tillbaka mer. Hon sa inte varför, bara att något allvarligt hänt.
Julia vart förstummad, hennes farhågor hade blivit besannade. Rebecka hade tagit livet av sig, eller blivit mördad. Hon kämpade med att hålla tillbaka tårarna och tänkte, varför.

*****

När cigaretten var slut fimpade hon den under klacken på skon och tände snabbt en ny. Den första hade tagit slut på tok för fort. Men den andra gjorde så att illamåendet förvärrades och hon vände sig snabbt om och spydde på andra sidan bänken. Hon grimaserade av smaken som dröjde kvar i henne mun och torkade sig tafatt om munnen med ena tröjärmen.
- Mår du inte bra, frågade en inställsam röst.
Hon vände sig åter om och skrämdes av vad hon såg.
- Becky? Viskade hon.
Gestalten nickade och drog med fingrarna genom sitt korta hår och fortsatte.
- Känner du inte igen mig? Det var ju du som gav mig min nya fina frisyr.
Julia ställde sig snabbt upp och backade iväg från varelsen. Det kunde inte vara Rebecka. Julia vägrade gå med på det. Hon tittade runt sig för att se om någon annan var kvar vid kyrkan. Men allt hon såg var kyrkans kalla stenväggar och träden som kantade grusvägen. Julia backade ytterligare några steg och lyckades sedan staka fram.
- Jag, jag, vi trodde du var död. Julia pekade mot kyrkan. Vi begravde dig nyss.
- Jo jag vet, svarade Rebecka och plötsligt stod hon bara någon centimeter från Julia. Jag är bara här för att hämta min bästa vän. Det är så ensamt där.
- Nej, nej, skrek Julia.
Rebecka fångade upp henne i en enda smidig rörelse och hon kunde känna hur jorden slöt sig runt hennes sprattlande kropp. Hon blev alldeles stel och mörker slöt sig runt henne.
- Becky, snälla, bad Julia. Snälla.

*****

Julia vaknade med ett ryck. Det hade känts så verkligt, kyrkan, solrosorna, tårarna som föll, och hon kunde känna smaken av rök i munnen. Hon satte sig upp och drog efter andan innan hon viskade ut i den mörka natten.
- Förlåt Rebecka.
Hon tog på sig sin mörkröda morgonrock och tassade på tå ut i köket för att inte väcka resten av familjen. Där tog hon en av sin mors prince light och telefonen innan hon gick ut på balkongen. Hon stängde dörren efter sig och satte sig ner. Det var en molnfri himmel som mötte henne, en sådan natt då man skulle kunna räkna stjärnor i tusen. Hon njöt av tystnaden och minnen från drömmen kom tillbaka till henne. Hon tände cigaretten och vart förvånad över hur underbart det kändes att röka igen. Hon drog ett djupt andetag och slog sedan telefonnumret. En signal gick fram, två… Inget svar. Julia undrade ifall det var på grund av att det var natt eller ifall hennes oro var verklig.
- Ja, mumlade en trött röst i den andra luren.
Julia ryckte till och sa förvånat.
- Becky?
- Ja, vem är det.
Julia sa inget på en kort stund, hon vågade knappt andas. Rebecka levde, hennes Becky. Ett leende spred sig i hennes ansikte och klumpen i magen tonade sakta bort.
- Det är Julia.
- Julia? Svarade Rebecka lika frågande som hon själv låtit nyss.
- Jag ville bara säga förlåt för allting.
Det blev tyst i telefonen. Julia kunde höra Rebecka andas på andra sidan och gav henne den tiden hon behövde för att svara. Till slut hörde hon ett stumt tack och Julia kunde nästan svära på att hon hörde Rebeckas tårar, men hon var inte säker.
- Jag tänkte att vi kanske kunde ta en fika någon dag. Precis som förr i tiden, frågade Julia hoppfullt och slängde ut fimpen över balkongräcket så inte hennes mamma skulle hitta den.
Julia hörde en fnysning i luren till följd av ett.
- Jo visst, jag ringer.

Skriven av: Cecilia Malmgård