Publicerat
Kategori: Novell

Stanna kvar lite till


Du kommer hem och du är rädd. Du öppnade ditt liv för någon men nu är du inte längre kär utan du är rädd. Du behöver vila men vet att du kommer att bli utskälld. Du är så arg inom dig men om en stund kommer du att vara en grå liten mus som försöker förklara dig. Du behöver respekt men rädslan gör att det syns att man kan trampa på dig. Du är så rädd för att komma hem.

Tänk tillbaka på den första tiden och hur ni dansade. Det var så berusande att få härliga komplimanger av någon som viskade i ens öra. Storbandet spelade och det var bara att sväva omkring på dansgolvet och att sen dela på en öl gjorde att krafterna bara verkade som de aldrig tog slut. Vad många underbara ord du viskade in i de där öronen och vad allt verkade vackert. Du ville att det aldrig skulle ta slut och kramarna var svåra att avbryta för du ville bara ha mer.

När tvekan kommer om varför du fortsätter så här travar du positiva minnen. Kärleksstunder då du kände att du betydde något. Du minns den fantastiska resan vid Medelhavet då vattnet var så blått och alla platser innehöll något spännande och maten bara smakade så mycket mer. Du har ett så levande minne av bergsbestigningen som var en sådan utmaning för er båda två och hur det kändes att ha kommit upp och titta ner på två blå sjöar så oändligt långt nedanför. Resor, platser, mat och händelser oj vad mycket ni har hunnit vara med om tillsammans. Du kan berätta och berätta om vad ”vi gjorde”, och ”vi upplevde” och det verkar inte som det kan ta slut.

Två döttrar har ni också gemensamt och de får ditt hjärta att klappa starkt och gott. Den äldsta kommer med sina fantastiska kommentarer och har en sån förmåga att koncentrera sig och gå in för allting. Plötsligt verkar inget annat i hela världen viktigare. Den yngsta som märker alla nyanser i det sociala samspelet och ser till att bli riktigt omhuldad och i centrum. Hur många gånger har du inte blåst på knän, armar och alla möjliga ställen där det kan göra ont. Barn är meningen med livet eller i alla fall en väldigt viktig del av det som gör det värt att leva. Små barnarmar som sluter sig kring din hals får allt ont att bara smälta bort. Varför ska den där elaka stämman alltid få skära igenom med elaka kommentarer, klagolåt och nedsättande omdömen om dig? Du håller numera ihop ”för barnens skull” men är den du håller på att bli bra för barnen.

Det var en liten födelsedagsfest som bara du var bjuden på och plötsligt kom det första utbrottet. Några timmar du skulle vara borta en vardags kväll och du tappade hakan över den ilska som strömmade över dig. Du började försvara och förklara dig men varför gjorde du det. Var det förvåningen som fick dig att glömma att du behövde ett litet eget liv också? Var det rädsla för att förlora det som då kändes så härligt? Därefter kom kvällen då du hade ont i huvudet men fick ligga och krama någon som var ledsen, arg och besviken över ditt nej. Minns du hur ont det gjorde och hur det kostade på att trösta när du själv egentligen bubblade av ilska. De första slagen kom när du tappade den vackra Rörstrands-krukan och sen flydde du ut i mörkret och hittade en fristad. Kommer du ihåg ångerfullheten och alla de fina orden som sköljde över dig och sköljde bort din smärta. Du kanske till och med tyckte om känslan att bli placerad på piedestal.

Du läser ”Gömda” en bok som skakar om dig. Parallellerna är så starka kring en människa som försöker krossa en annan och utvecklingen så fruktansvärd och så lik den som gäller dig men det är klart det finns en viktig skillnad. Du kommer aldrig att behöva fly ditt land men kanske bli tvungen att ge upp något viktigare.
Ni var så unga när ni träffades och du hade njutit så av att ta hand om dig själv. Det blev ännu härligare när du hade någon som du kände så starkt för att bjuda hem till dig. En dag upptäckte du att du hade blivit sambo. Ditt skrivbord var hela tiden fullt av någon annans saker så du fick plugga i skolan istället. Klädespersedlar fyllde din fåtölj och i badrummet var det någon annans lukt. Du var inte tillfrågad utan visste bara hur det skulle låta med rumskamraten som var så dum, lägenheten som var så mörk och dyster och det var klart att du borde förstå och tycka synd om. Visst var det din roll att vara stark, trygg och hjälpsam eftersom du hade det så bra och var så duktig. Man bör agera på ett snällt och moget sätt och plötsligt blev det så lätt att vara till lags istället för att känna efter vad man själv önskar. Barnen kom och det var något annat som fyllde hålen efter gemenskap med en partner. Att stå ut med utbrott och elakheter när huvudet bara gick runt av trötthet kändes hemskt men hur skulle du orka göra någon förändring när du var så trött.

Drömmarna var så starka och de berättade om hur man arbetar tillsammans och de berättade om hur man gav sina tjejer bra uppväxt och de berättade om hur man hade roligt och gjorde sig och sina barn lyckliga. Bilar, radhus, Orreforskristall, fina gardiner och mängder av blommor och allt blev så fint och du kämpade så med allt som behövde göras och en ekonomi som knakade. Du lyckades med allt och varje gång du lyckades blev stämman därinne ifrån soffan allt elakare och allt mer inriktad på att berätta att du inte var bra. Du ställde upp på att stötta flera års studier, inköp precis enligt önskemål, exakta resplaner och du ansträngde dig så för att tillmötesgå alla önskemål och som belöning fick du mer krav. Kanske är det naturligt att kräva mer när man märker att man alltid får det man begär men för dig kom det som en överraskning att någon kunde agera så. Du visste inte hur det skulle bemötas och du ansträngde dig bara ännu mer för att vara till lags och blev ännu tröttare.

Desperationens röst började gnaga i dig och funderingarna kring att bryta sig loss blev allt starkare. Du kämpade efter saker du fick göra på egen hand och provade saker där andra kunde visa att du dög. Du hittade en träningskompis att simma med på morgnarna och slog till slut alla med häpnad genom att vinna en liten löptävling mellan arbetskamrater. Seglingskursen de där varma sommardagarna då det kändes så lugnt och skönt och du blev behandlad vänligt när du gjorde massor av misstag var som balsam för själen men sen var du förstås tvungen att åka hem till det vanliga. Du hittade någon på arbetet som du kunde prata men du pratade förstås aldrig om det som verkligen tryckte dig för du ville förstås skydda den du hade valt att dela liv med. Rösten från soffan blev ilsknare och mer och mer hotande tills det inte fanns kvar något av vänlighet utan det var som en piska som fick dig att sträva vidare och vidare på en väg dit du inte ville gå. När du sa emot blev du sen tvungen att fly från ställe till ställe i huset med någon som blev argare och argare över att du inte gav dig och sen kom slagen och din flykt bort ut och iväg.

Du känner igen dig i filmer om förtryck, terror och kvinnomisshandel och varje gång blir du skakad av dina känslor när du lever dig in i offrets roll. Det är så fruktansvärt likt hur du känner men det verkar helt orimligt att duktiga och starka du skulle kunna känna så. Du kan riktigt se omgivningen skratta åt dig om du skulle berätta. De skulle inte tro dig. Det finns snart inte en droppe mod i dig och du tittar ner i marken istället för in i ögonen på människor. Ber om ursäkt för att du finns till. Snälla får jag gå här på gatan om jag är tyst och försiktig? Du vågar inte ringa och prata för du vet ju inte om de har tid med dig. Dina vänner har sett hurdan du blivit och skulle vilja hjälpa dig men det vet du inte för vågar inte ta reda på något längre.

En enda livlina har du kvar och det är den härliga kärleken du har från dina barn. Den kan fortfarande lösa upp knutarna i ditt bröst och locka fram ditt skämtlynne. När de kommer emot dig med sina problem så fulla i förtröstan för att du kan lösa dem känner du dig starkare. När de kramar dig blir klumpen i bröstet inte lika kvävande och när ni leker tillsammans känns världen riktigt bra för en stund.

Stanna kvar lite till du vet ju vad hon brukar säga. Hon säger ”att jag som kvinna kan ta barnen ifrån dig”.

Skriven av: J L Richard

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren