Steget

Steget

Ett enda steg är allt som behövs. Ett steg framåt. En lastbil. Om exakt en halv sekund är den här. Jag tar steget, hör bilen tuta, ser de blinkande ljusen. Allt blir tyst. Nu är jag borta, jag finns inte mer.

En man springer mot vägen, han har sett vad som hänt. Lastbilschauffören sliter upp dörren och snubblar ut ur förarsätet. Chauffören hinner fram först. Framför honom ligger en flicka, helt stilla. Flickans blåa halsduk har trasslat in sig i hennes hörlurar och jackan är söndersliten av gruset. Hennes bruna ögon stirrar tomt ut i luften, de ser inte hur chauffören sjunker ner på marken bredvid henne. Runt omkring henne färgas den slaskiga februari snön röd när chauffören förgäves försöker skaka liv i henne.

Den andre mannen hinner fram. Utan ett ord tar han fram sin telefon och ringer ett samtal. Chauffören hör inte något av det som mannen mumlar i telefonen, ändå vet han att mannen ringt till ambulansen, men han vet också att det är försent. Mannen lägger ner telefonen och för ett ögonblick ser han på chauffören. Han som sitter nedsjunken på knä är kraftig och brunhårig med ett stort rufsigt skägg. Han är en sådan person som många skulle undvika på gatan, en sådan som de flesta skulle vara rädda för. Men nu sitter han här, i den blodiga snön med den livlösa flickkroppen i famnen och allt mannen kan se är hans vädjande blåa ögon som fylls och svämmar över av tårar. Han ser så hjälplös ut där han sitter på marken att mannen måste gå fram till honom. Han sätter sig ned, bredvid chauffören, lossar försiktigt flickans kropp från hans grepp och chauffören lutar sitt tunga huvud mot den något smalare mannens axlar. De säger inget. De bara gråter. De sitter så, alldeles tysta, ända tills ambulansen kommer. För vad finns det att säga egentligen, vad kan de säga som de inte redan vet? En flicka har dött, hon har tagit sitt liv, en flicka så ung att hon knappt hunnit leva.

De båda männen åker med i ambulansen, även fast det är för sent. De ser när läkarna försöker att få liv i flickan, med de vet att det inte kommer att hända. Chauffören gråter mer nu, när han har insett att det är slut, att flicka är död. Den andre mannen bara står där och låter chauffören gråta mot hans axel. Chauffören hulkar och gnyr när han gråter, men mannen han lutar sig mot låter bara tårarna rinna nerför ansiktet. Han gråter helt tyst, men egentligen vill han skrika. Han vill skrika åt allt som är fel i världen, på allt som skulle kunna få en liten flicka att inte vilja leva längre. Men han skriker inte. Mannen bara står där, stilla, och låter chaufförens tårar fläcka ner hans svarta kappa.

De ser på när flickans mamma ser sin dotter ligga i den blåa sjukhussängen och faller ihop av tårar, ser hur hon skriker på läkarna som säger att det är försent. De ser hur flickans pappa kysser sin dotters panna och håller hennes hand. Hur han sakta faller till marken och gråter. De ser hur hennes systrar går fram till sängen. Båda flickorna har samma bruna ögon som sin lillasyster och nu fylls de med tårar. Männen ser hur den yngsta systern försöker skaka liv i flickan, även fast hon vet att hon är död, men hon fortsätter ända tills läkarna får dra henne ifrån flickan. De ser på när hela familjen sätter sig på golvet runt pappan och gråter. De sitter där och gråter i vad som känns som en evighet, för vad kan de annars göra, när de har förlorat sin yngsta dotter, sin lillasyster?

Chauffören och den andre mannen har slutat gråta, nu är det andra som gråter istället. De ser alla som kommer förbi. Flickans pojkvän kommer in i rummet strax efter hennes familj och direkt när han ser henne faller han ihop. Han ger ifrån sig ett ljud som är så fyllt av lidande att chauffören börjar gråta igen. Pojken tar sig upp från golvet efter ett tag, och går skakigt fram till sängen. Sakta lutar han sig ned och kysser flickans bleka läppar. Hans tårar faller ner på hennes ögonlock och männen ser hur han ger upp. Han släpper helt taget och gråter, hejdlöst och okontrollerbart. Flickans pappa kramar om honom och nu gråter de tillsammans. De båda männen ser hur fickans närmaste vänner kommer in i rummet. En av dem gråter hejdlöst, precis som pojkvännen. Hon slår och skriker när läkarna säger att flickan tog steget själv, hon vägrar att acceptera det. De andra två flickorna sätter sig bara ned vid sängen och gråter. Tillslut tystnar även den tredje vännen och nu sitter de allihopa, på golvet framför flickans säng och gråter tysta tårar. Männen som står vid sidan av lämnar tyst och omärkbart rummet för att skaran ska få sörja ifred.

Nu är det mörkt ute och de två männen har fortfarande inte sagt ett ord till varandra. De bara går där, bredvid varandra. Det är kallt ute och gatan är tom. Chauffören öppnar munnen, som för att säga något, men det kommer inget ljud. Han försöker igen och tillslut hittar han rösten.
Tack, säger han, med skrovlig, mörk stämma.
Den andre mannen svarar inte, han vet att det inte behövs. De ser på varandra och vet att de aldrig kommer att glömma. De ser på varandra och vet att livet aldrig kommer att vara detsamma.

Chauffören följer med den andre mannen hem, den kvällen. Han har ingenstans och ta vägen och de vet båda att det skulle bli alldeles för svårt att vara själva nu. De sitter länge i mannens kök och chauffören gör te som de dricker under tystnad. Tillslut blir tystnaden alltför påträngande, så de börjar helt enkelt prata. De pratar om allt möjligt, som om de vore gamla vänner, men de nämner inte ett ord om flickan.Varför är de inte riktigt säkra på, men kanske orkar de helt enkelt inte.

Nu visar klockan precis 17 minuter över fyra, och männen inser att de kanske borde sova. Den andre mannen bäddar i soffan där chauffören får sova. Han håller precis på att sätta på ett blommigt örngott på en av kuddarna när hans ben viker sig. Plötsligt slår att som hänt under dagen ner i honom och får fäste i hans hjärta. Han skakar, det gör så ont. Mannen kan inte andas, det känns som om någon trycker ned hans bröst med full kraft. När chauffören kommer in i rummet hittar ha den andre mannen liggandes i fosterställning, kallsvettig och med rödgråtna ögon. Chauffören hjälper mannen upp i soffan där han bara sitter och håller om den andre mannen. Efter ett tag slutar mannen att skaka och snart märker chauffören att han har somnat. Han bäddar ned mannen i soffan och ser på honom ett tag när han sover, innan han själv går in och lägger sig i den andre mannens säng.

Det är nu någon vecka senare och männen befinner sig på flickans begravning. De är lite tveksamma till varför de blev inbjudna, men de kände att de ville komma. Flickans kropp ligger nu i en vacker kista längst fram i kyrkan. Hon ser inte lika eländig ut längre, de har tvättat av hennes ansikte och hon har på sig en vit klänning. Hennes ögon är slutna, hon ser så lugn ut. Nästan som om hon bara sover, men de vet ju att hon aldrig kommer vakna. I kyrkan står de människor som männen sätt på sjukhuset, med det är också några andra där. Många gråter idag också men det är en lugnare gråt. Männen står längst bak i kyrkan, men de ser ändå tydlig hur människorna i rummet en efter en går fram till kistan och lämnar en blomma.

Flickans mamma går fram och hon har med sig en hund. Hunden springer glatt fram till kistan och nosar nyfiket. När den ser flickan viftar den på svansen och försöker slicka henne i ansiktet. Hunden förstår inte. Den nosar igen på flickan, som för att se att det verkligen var hon. Nu viftar den inte längre på svansen. Hunden puttar med nosen på flickans hand, och väntar på att hon ska klia den. Det gör hon inte. Hunden fortsätter, men den verkar märka att någonting är fel. Den börjar gny, så där hjärtskärande som bara hundar kan göra. Flickans mamma försöker bära bort hunden, men den sprattlar sig loss och på något underligt sätt lyckas den lilla hunden hoppa upp i kistan. Med ett litet skall lägger sig hunden på flickans bröst och gnyr. Det låter nästan som att den gråter och en lång stund får hunden ligga där, det är ingen i rummet som förmår sig lyfta bort den.

Prästen har precis sagt några vackra ord om flickan, som ingen riktigt hörde. Männen gråter igen, även fast det känns fel att gråta på en begravning där de inte ens känner den döda. Men de gör det ändå. De gråter för att allt är så fel och ändå så vackert. De gråter för att flickan var så ung. de gråter för alla andra som sörjer henne. Nu spelas en låt i kyrkan, det var den låten hon lyssnade på när hon dog. Vemodiga toner spelade på gitarr och någons vackra röst ljuder genom kyrkan. Nu gråter alla, för sången är så vacker och allt är så fel och flickan borde inte ha dött. Den andre mannen känner igen låten Beat Heart och gråter ännu mer när textraden “I suppose all good things are born to die, still I miss you so, I just can’t let you go, I hold you not to blame, I might as well give in” fyller kyrkan och ekar mellan väggarna. När låten spelats klart är det tyst. Runtom i hela kyrkan finns söndergråtna ögon. Alla har gråtit, men vem skulle inte göra det? En 15 årig flicka har dött och nu vet ingen var hon finns eller om de någonsin kommer att få se henne igen. Hunden ylar för han förstår nu, och det är ett ljud fyllt av en sådan sorg som människor inte riktigt kan förstå.

Jag ser allt framför mig under bråkdelen av en sekund. Ett enda steg är allt som behövs. Ett steg framåt. En lastbil. Om exakt en halv sekund är den här. Jag tar inte steget. Lastbilschauffören ler mot mig och jag ler tillbaka. En annan man med en svart kappa ställer sig bredvid mig, annars är jag själv. Genom mina hörlurar strömmar Moto Boys lena röst i låten Beat Heart. Jag tänker på hur lätt det skulle vara, att bara ta ett steg framåt, sedan skulle ju allt bara vara slut, jag skulle vara borta, inte finnas. Men jag skulle aldrig göra det, jag skulle aldrig ta steget.

Författare:

Publicerat

Dela: