Stillat sinne

Vad hade hon egentligen att vara missnöjd med. Han hade haft många och långa samtal med henne. Han hade förklarat åtskilliga gånger att hon borde vara nöjd med sin tillvaro. Hon hade det inte sämre än någon annan. Tvärtom fanns det många som hade det sämre. Visst fanns det människor som tjänade mer pengar än vad hon gjorde men hennes pengar räckte ändå till allt som var nödvändigt i livet. Men det var när allt kom omkring inte det som hon kände den stora saknaden efter. Pengar alltså. Problemet var snarare att hon kände sig annorlunda mot alla andra. Hon kände inte att hon hörde hemma där hon nu hade hamnat. Människorna i hennes omgivning var visserligen trevliga men hon kände det som om hon inte var riktigt av samma sort som de. Det var detta som han var tvungen att bearbeta hos Johanna. Hon var tvungen att lära sig att smälta in. Hon var tvungen att öppna sig och sina sinnen och anstränga sig för att passa in bättre. Hon skulle glömma allt som varit. Glömma alla som hon träffat i sitt tidigare liv. Glömma sina känslor.
Hon var halvvägs. Mer än halvvägs. Hon hade lärt sig att leva återhållsamt. Att leva tyst och stillsamt. Att leva lugnt. Hon behövde inte synas. Inte heller höras. Bara finnas till. Inte helt ensam. Han är hos henne. För att stilla hennes sinnen. Hon kände visserligen inte större samhörighet med de andra människorna men den tomhet som hon länge känt fylls nu av honom. Hon kände sig inte lika tom. Inte alls tom. Hon började känna sig förnöjd med tillvaron. Stängde hon sina sinnen för omvärlden kände hon mer av honom. Det ville hon. Men han insåg att inte heller det var bra. Hon borde fokusera mer på sina vänner. Det räckte inte att hon ägnade sig åt sina barn. Det visste han. Men hon ville inte släppa in fler i sitt liv. Hon skulle leva för sin familj, sina barn och honom. Det räckte. Det fanns inte behov att något annat. Hon hade äntligen accepterat sitt liv. Och sitt öde. Samtalen kunde hon inte längre uppfatta riktigt klart. Det behövdes inte. Hon visste att han fanns där ändå men hon saknade deras samtal lite. Hon hade funnit tröst i dem. Tröst och trygghet. Hon var trygg. I hans händer. Kanske ville hon ha än mer trygghet. Bli invaggad i den. Sakta. Inget utifrån som stör. Bara lugnet och stillheten. Och känna hans närhet. Men hon visste att det skulle bli svårt. Hon hade ju barn och familj. Ja till och med ett arbete. Men en dag skulle befrielsen komma. Det visste hon. Till den dagen skulle hon ta hand om sin familj. Inget skulle längre få störa hennes sinnesfrid. Hon förlitade sig på honom nu. Hon hade många gånger saknat skydd. Gånger då ingen hjälp funnits. Men nu var hon inte längre rädd.

Skriven av: ellen