Publicerat
Kategori: Novell

Stjärnbarn

Dom flesta mänskliga varelser har bara ett liv, men jag har haft tre.
Början på mitt tredje liv kom vid halloween när jag var 18 år. Jag hade varit på ett stort halloween party och nog druckit lite för mycket. I alla fall fick jag för mig att jag skulle gå hem själv, och för att spara tid skulle jag ta vägen genom skogen. Harvey ville skjutsa mig, men jag stod på mig.
Jag började gå och hade inte alls kommit långt när min ena klack gick av. Jag hade fortfarande halloween kläder på mig och mina stövlar med stilett klack var nog inte världens bästa promenad skor. Men tillsammans med ett par svarta skinnbyxor och en svart topp med fransiga ärmar var dom perfekta.
Jag satte mig på en sten för att se över skadan medan jag funderade på hur jag skulle göra, när en blixt slog ner att par hundra meter ifrån mig. Innan jag hunnit hämta mig från förvåningen, lystes skogen upp ännu en gång. När jag sedan öppnade ögonen höll jag på att svimma av förvåning. Framför mig stod den snyggaste man jag någonsin sett. Han hade inga bestämda färger, han var varken mörk eller ljus, men han var så snygg! Och hans ögon..
Efter att ha stått och tittat på mig en stund talade han till mig.
Jag kunde inte se hans läppar röra sig, men jag hörde honom ändå.
- Var inte rädd. Jag är Conventin, prins av Modrias svarta slott.
Trots att jag var närmast paralyserad, lyckades jag klämma ur mig ett: - Vad vill du?
Han tittade roat på mig sedan hörde jag rösten igen.
- Jag visste att Jorden låg avskärmat, men så avskärmat trodde jag väl aldrig…
Jag letar efter min fästmö, prinsessan Andromede. Jag har letat i tre år… tre långa år… Jag har känt hennes närvaro här på Jorden. Du kanske kan hjälpa mig? Jag bara nickade.
- Bra. Då kanske vi skulle ta och bekanta oss lite. Jag heter alltså Conventin, och bor på planeten Modria. En av många delade planeter i galaxen Andromeda. Nu vill jag veta ditt namn. Det var ingen önskan, det var en befallning.
- Andrea. Jag hade hämtat mig nu och sa det med hög röst.
- Andrea… Men då är det ju du! Det är ju du som är Andromede… Då kände jag rätt!
Jag hade blivit kaxig nu och sade med hög röst; Vad menar du? Om du vill hitta din Andromede får du väll gå och leta! Jag tänker gå hem! Jag började gå men Conventin kom snabbt i fatt mig.
- Men minns du inte! Minns du inte hur du blev bortförd av ljusets folk?
- Vad snackar du för goja! Jag heter Andrea och jag har bott på den här planeten i hela mitt liv!
- Har du? Han stirrade på mig. Hur långt tillbaka kommer du ihåg? Tre år eller hur?
Och har du några kort på dig dom liten?
Jag stannade. Han hade rätt… jag mindes bara tre år bakåt i tiden. Sen var det svart. Och vi hade inga kort på mig som lite. Det äldsta var när jag var 15.
- Vårt hus brann och allt försvann i lågorna, även mitt minne.
-Är det vad du fått höra? Här. Han sträckte fram sin hand. Låt mig ta dig hem. Han drog mig intill sig. Sen började resan. Jag flög genom rymden tusentals stjärnor bara svischade förbi. Tillslut var vi framme. Framför mig fanns en stor lysande planet. Den ena sidan var gul, den andra svart. Men båda halvorna glödde av ljus.
- Välkommen till Modria! Välkommen hem…Och för första gången på tre år kände jag mig hemma.
- Jag trivs här, sa jag.
- Du är ett Stjärnbarn Andromede. Och du är min….

Det var underbart. Jag blev behandlad som en riktig drottning. Alla i Modrias svarta del jublade när jag presenterades. Och jag fick mitt minne tillbaka. Jag mindes allt.
Mina riktiga föräldrar, Cassiopeia och Orion, min förlovning med Conventin och den lyckliga tiden innan jag blev förd till jorden av Ljusets folk.
Min röst använde jag inte längre. Jag hade lärt mig att använda telepati. Jag fick också träffa Conventins far, kung Teor. Men det bästa av allt; Jag gifte mig med Conventin! Vi var lyckliga, jag älskade Conventin och alla kunde se att han älskade mig. Genom vårt giftemål säkrade vi även de svarta Modrias framtid ännu en generation. Men de svarta Modria behövde en arvinge för att vara säkra även i framtiden. Den Ljusa sidan bara väntade på att ta över det svarta Modria och utrota Conventins folk. Det fick inte ske. Om Ljuset fick ta över hela planeten skulle Modria drabbas av överhettning och sprängas! Mörkrets folk hade länge försökt att få Ljusets folk att förstå det, men deras habegär stod i vägen. Därför var jag hatad av människorna på den Ljusa sidan. Jag gjorde ju så att dom inte kunde ta över Den Svarta Staden.
Ni får inte tro att mörkrets folk var ett ont folk. Tvärt om. Visst fanns det rötägg, men det finns det väl överallt?

Jag hade varit på Modria i snart ett år. På Jorden hade man gett upp hoppet om att finna mig levande. Nu letade man efter min kropp. Misstänkta mördare förhördes, men det var inget jag bekymrade mig över.
Jag var gravid, och lyckan borde varit fullständig. Men läkarna hade upptäckt ett stort problem. Gravitationen på Modria var lägre en på Jorden, och det skulle ge mig problem vid förlossningen.
Jag måste föda på Jorden.

Varken Conventin eller någon annan därifrån kunde följa med mig. Deras ovanliga färger skulle väcka uppmärksamhet. Jag var ett gränsfall. Men jag måste dit. Och jag måsta stanna i minst tre veckor efter barnets födelse. Återvände jag tidigare skulle rymdfärden ta död på barnet.

1 Månad före födseln flögs jag till Jorden och lämnades på samma plats där jag hade mött Conventin. Iförd rejäla promenad kläder gick jag till min jordiska mammas hus. Uttrycket i hennes ansikte när dörren öppnades glömmer jag aldrig. Först rädsla, sedan förvåning och tillslut stor glädje innan hon kastade sig om halsen på mig och kramade mig hårt.
- Andrea!! Mamma skrattade och grät om vartannat.
- Var har du varit? Du har varit borta i över ett år! Mamma pratade på som besatt, tills hon fick av mig rocken.
- Men… Andrea..! Jag hade fått träna på att prata innan jag åkte. Trots det var det svårt att få fram orden.
- Ja mamma… Jag är gravid i åttonde månaden. Det är därför jag är här.
- Men… Men vem är fadern? Du har väl inte blivit våldtagen? Mammas uppspärrade ögon stirrade på mig.
- Nej mamma… Jag la händerna på magen… Det här är ett alldeles speciellt barn…
- Vart är fadern då? Har han lämnat dig? Andrea! Jag måste få veta!
- I morgon kanske…. I morgon…

Det var en hektisk tid. Polisen hade sina förhör och pressen förföljde mig. Jag förbryllade dem. Innan jag försvann hade jag varit glad och pratsam. Kläderna hade varit färggranna och vågade. Nu bar jag endast svarta klänningar. Jag var tystlåten och hemlighetsfull. Och jag sa inte ett ord om vart jag varit eller vem flickans far var. Ja, för det var en flicka. Fastän hon bara var en ofödd baby hade hon stor tankeverksamhet.

När det var dags fick jag ett rum på en stängd avdelning. Födseln gick också bra. Conventin var där. Inte kroppsligt naturligtvis, men mentalt. Han tröstade mig och dämpade smärtorna. Läkarna ville ge mig smärtstillande, men jag stod ut. Medicinen kunde ge mig inre skador under resan tillbaka till Modria.

Doktorerna förundrades över hur välskapt flickan var. Jag bara log. Men inom mig växte rädslan. Jag visste hur barbariska människorna kunde vara. Och när det gällde något utomjordiskt tycktes dom inte dra sig för något.

Jag ville åka hem så fort som möjligt men strömmarna av doktorer tycktes aldrig ta slut. Därför var jag beredd när det väl hände. En dag kom en främmande man i vit labbrock in i mitt rum.
- Hej Andrea. Jag heter Jörgen och är barnläkare. Det syntes att han ljög. Han var definitivt inte barnläkare.
- Jag skulle vilja titta lite på din vackra dotter. Rösten var inställsam och släpig. Han talade sakta och jag antar att han fått höra att jag hade psykiska problem.
- Nej… Jag lyfte upp barnet och höll henne hårt.
- Nej… Du får inte ta henne.
- Var inte fånig! Vi ska ju bara ta ett par prover! Han sträckte sig efter babyn och försökte ta henne ifrån mig.
- Jag sände ett förtvivlat nödanrop till Conventin, men vad kunde han göra? Babyn var bara en vecka och jag tänkte inte lämna henne här!
- Hon är ju frisk! Ni har tagit alla allergi tester så vad ska ni testa nu?
- Andrea, ge mig barnet, annars måste jag ta till våld! Jag svarade inte utan höll flickan hårdare mot mig.
Jörgen suckade och tryckte på min alarmklocka. Strax kom tre sjukvårdare in och tryckte ner mig i sängen och ryckte loss flickan.
- Neej!!!! Jag gallskrek.
- Ni får inte ta mitt barn!! Inte Conventins stjärnbarn!! Men min protester hjälpte inte. Barnet bars bort och jag fick sprutor med lugnande medel, och slocknade som ett ljus.

När jag vaknade satt mamma bredvid mig och höll min hand.
- Mamma. Vart är hon?
- Babyn mår fint Andrea. Dom håller fortfarande på med proverna. Jag blundade och mamma trodde nog jag sov igen för hon reste sig och började gå mot dörren.
- Varför berättade du inte att du inte är min riktiga mamma? Hon rykte till och reste sig upp.
- Har du fått minnet tillbaka? Jag nickade.
- Men berätta då! Var finns din riktiga mamma? Jag pekade uppåt och hon trodde att jag menade att hon var död.
- Varför sa du inget? Jag spände ögonen i henne.
- När du kom till oss var du ca 15 år. I visste inte. Du hade hittats på en strand vid havet och du mindes ingenting. Du bodde hos oss en tid, och när du började leva som en människa igen kallade du mig mamma. Du trodde att du alltid bott hos oss. Socialen ordnade ett nytt hus på en ny ort. Vi sa att du tappat minnet vid en brand för att dina klasskamrater skulle få något att tjafsa om. Mamma pratade oavbrutet utan att titta upp.
- Så.. Nu får du berätta. Vi börjar med namnet på flickans pappa. Jag teg. Det störde henne.
- Du skrek: Ta inte Conventins stjärnbarn. Vad menade du med det?
- Vad är du för något?! En Psykolog? Skrek jag. - Visst, sätt mig på ”hispan”! Jag är ju bara en störd 19åring!! Och ta babyn och skär sönder henne helt!!!
Mamma tittade bekymrat på mig innan hon sträckte sig efter alarm klockan.
- Nej!! Jag får inte ta mer lugnande! Mamma tryckte på knappen ändå.
- Jag ska fråga när dom är klar med barnet. Inom ett par minuter var rummet fyllt av sjukvårdare. Dom försökte tvinga ner mig i sängen och skulle just ge mig en spruta när mamma lyckades hejda dom.
- Hon behöver inget! Jag tänkte fråga om barnet. Vårdarna stelnade till. Sedan tog dom sina saker och gick ut. Efter ca 5 minuter kom ”doktor” Jörgen in.
- Vart är mitt barn!?
- Ta det lugnt nu Andrea. Det går ingen nöd på barnet. Det är det vi måste prata om. Jag tittade skeptiskt på honom och han vände sig mot mamma.
- Ert barnbarn har mycket ovanliga blodvärden. Den kan vara känslig och behöver specialvård.
- Vart vill du komma? Jag började förstå.
- Det jag menar är att Andrea inte är rätt person att ta hand om barnet. Men jag och min fru har inga barn. Vi tar gärna hand om henne. Han log inställsamt mot mamma. Mig brydde han sig inte om.
- Men… Nej!!! Jag var chockad.
- Ni.. Ni kan inte…!
- Jodå. Det kan vi. Vi tar hand om henne och ger henne ett hem. En mor och en far. Det är mer än vad du kan ge henne, eller hur?
Jag svimmade.

När jag vaknade igen låg jag i en säng i ett främmande rum utan fönster. I min hand fanns en ringklocka. Jag tryckte till. Det dröjde säkert 10 minuter innan någon kom. Någon jag helst sluppit. Jörgen log.
- God morgon Andrea. Sovit gott?

Jag satt på S:t Geoffreys anstalt för psykiskt störda ungdomar. Motivet för att få mig inlåst här var att mitt ”skiftande humör” skulle kunna skada både mig själv och andra. Specialiserat skitsnack. Men det var det inte värt att säga. Jag höll mig tyst och stillsam för att slippa medicinerna. Om mindre än två veckor skulle Conventin komma och hämta mig. Det skulle väcka stor uppståndelse, men kung Teor hade gett mig sitt godkännande. Jag och mitt barn behövdes, och människorna hade endå inte resurser nog att följa oss ut i rymden, hem till Modria. Modria… Först nu hann jag tänka på hur mycket jag saknade den planeten.
Conventin, kung Teor, mina riktiga föräldrar… Alla… Minnena vällde fram och jag blev nästan ett riktigt psykfall. Det enda som hindrade mig från att begrava mig i minnena var saknaden av min dotter. Jag hade kommit på det perfekta namnet. Jag skulle säga det till hela Modria på dopceremonin. Till dess måste det hållas hemligt.

Dagen före babyn skulle bli tre veckor och Conventin skulle hämta mig, kom mamma på besök. Det var ovanligt. Men innan hon fick komma in blev jag fastspänd i en stol. Människor kan vara så enspåriga. Mamma klev in och jag log välkomnande.
- Patrice! Så trevligt att du kommer! Patrice var mammas dopnamn, men ingen kallade henne så längre. Hon kallades bara Pat.
- Andrea… Jörgen säger att verkar vara lugnare. Du får nog komma hem inom ett år! Det fanns inget roligt i det hon sagt, endå skrattade jag.
- Ett halvår? Hon nickade.
- Jag ska inte stanna här i ett halvår. Du förstår… Anledningen till att ingen inte hittade mig när jag var försvunnen beror på att ni letade på fel planet! Och jag ska till baka dit snart. Mamma tittade förskräckt på mig.
- V – Va – Va säger du? Men jag sa inget. Jag hade sagt mina sista ord till henne.

Den natten kunde jag inte sova. Conventin och två av hans soldater hade landat på Jorden. Landningsplatsen låg långt ute i skogen. Det skulle ta över två timmar för en snabb människa att gå. Men dom var ju inga människor…
Efter en halv timme var dom utanför grinden. Nattvakten snarkade gott och skulle göra det i minst 6 timmar till. Med hjälp av vaktens nycklar kom dom lätt in på min avdelning. Men sedan blev det lite mer komplicerat. Nattsköterskan blev hysterisk och trodde att någon av patienterna hade rymt. Hon skrek och sprang runt som en höna. Förstånd som en höna måste hon haft också, eftersom hon inte tänkte på att trycka på alarmknappen. Efter ett par minuters springande fick Conventin tag på henne och fick henne att somna in. Efter det lyckade dom få upp min dörr. Tyvärr fanns det ingen tid för en romantisk återförening, vi fick nöja oss med en snabb kram. Nu gällde det barnet.

Det var fortfarande mörk när vi kom fram till ”Doktor” Jörgens hus. Hela huset var ned släckt, vilket kanske inte var så konstigt med tanke på att klockan var fyra på morgonen. Vi hade inga nycklar, så vi blev tvungna att smälta låset. Det tog lång tid och var fruktansvärt ansträngande om man var ensam, men när alla fyra hjälpes åt var vi inne på tjugo minuter.

Inuti huset luktade det rengöringsmedel. Det vita golvet var så blankt att man kunde spegla sig i det. Skadeglatt såg jag på våra leriga fotavtryck och jag kunde inte motstå frestelsen att spotta på en av de stora hallspeglarna.
- Andromede! Vi har inte tid med sånt nu!! Jag ryckte till av rösten i mitt huvud men flinade sedan åt Conventin.

Jörgens och hans frus sovrum var inte svårt att hitta. Snarkningarna dånade i hela huset. Min baby låg i en stor barnsäng med rosa sänghimmel vid deras fotända. Jag skyndade mig att lyfta upp babyn. Flickan vaknade och skulle just börja skrika när hon såg att det var jag. Jag lade fingret på hennes läppar och skickade en tanke där jag bad henne vara tyst. Hon tittade på mig igen och somnade sedan om. Jag andades ut och vi skyndade oss ur huset.

Tillbaka på Modria.

- Så… Vad ska flickan heta? Kung Teor vände sig mot mig. Det var dags nu. Nu skulle alla få veta namnet.
- Jag tänkte… Jag är ju döpt efter vår galax, och Conventin efter vår krigsgud…
- Du vill väl inte kalla henne Vintergatan? Sade Conventin med orolig röst. Jag skrattade.
- Nej! Jag tänkte kalla henne Venus. Det blev tyst en stund, sedan började alla jubla. Jag tittade frågande på Conventin.
- Jag tyckte också mitt namn var bra, men det här..! Kung Teor vände sig leende mot mig.
- Den gamla profetian säger: Om den försvunna drottningen väljer namnet efter kärlekens gudar, så skall Modrias framtid vara säkrat för evigt!
- Andromede. Conventin log mot mig. Du har räddat Modria!
Och där är min historia slut. Och vem vet… Kanske syns vi någon gång. Någonstans i Universum….

Skriven av: Triniti

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren