Store näsfan

Store Näsfan
- David! David! Ropade någon. Orden studsade runt i den tumma korridoren. Bara en vante med trasig tumme låg slängd på golvet.

Det är kallt, minst 5 minusgrader konstaterar David när han går utanför dörren. Vatten pölarna har frusit till is. Han passar på att kana på dem på väg till skolan. Men idag har han gympaskor, det blir inte lika halt som med gummistövlar. Klockan är bara tjugo i 8 och han börjar inte förrän 8. Det är nog bäst han går sakta, så han inte kommer för tidigt.
När han svänger upp på skolgården går det ett sus genom magen. Fredrik och Rille står utanför skolhuset och spanar. David undrar om det är honom dem tittar efter. Ska han snabbt gå förbi dem och in i A-huset eller ska han gömma sig bak det tjocka trädet och vänta tills det ringer in? Man vet ju aldrig med Fredrik och Rille. Kanske har David gjort något dumt. Kanske har han tagit på sig en ful mössa. Man vet ju inte.
Det har ringt in. David har klarat sig in i skolan och ställt sig i kön utanför klassrummet. Inga elaka kommentarer och inga slag i magen. En ovanligt bra start så här på en måndag morgon. Då kommer fröken. Det är en söt fröken tycker David. Hon har långt blont hår och stora bruna ögon. Men hon ser inte så bra och hon hör inte så bra. Eller kanske gör hon det, men hon kan inte riktigt förstå.
- Godmorgon säger fröken.
- God morgon svarar alla barnen i 3a.
- Nu när det börjar bli sånt här väder är det viktigt att vi alla tänker på att ta av skorna precis innanför dörren, så vi inte drar in en massa slask. Är det okey?
- Ja, bara några mummel till svar, men fröken nöjer sig med det.
Barnen går in i klassrummet. Detta år har skolan kommigt med en ny ide. Alla bänkar ska bort och istället ska barnen sitta runt fem olika bord. Davids bord har fått i uppgift att vattna blommorna denna veckan.
- Idag kommer det en ny pojke till klassen, säger fröken efter det att alla slamrat färdigt med sina stolar.
De flesta barnen ser förväntansfulla ut, men David har fastnat. Han har fastnat på Kattis ansikte. Det är så fint tycker han. Han brukar fastna där ibland.
- David!
David tittar upp. Det är fröken som vill ha kontakt med honom. Bredvid fröken står en pojke. En pojke med blont hår, blåa ögon, höga kindben och ett självsäkert leende.
- Kan du det? Frågar fröken David.
- Ehe, Kan vad då? David skruvar lite besvärat på sig. Att han aldrig lär sig att vara lite mer uppmärksam.
- Visa Sebastian runt här på skolan, svarar fröken.
David bara nickar.
Det ringer ut. Han funderar på om han ska låta Sebastian gå fram till honom eller om han ska gå fram till Sebastian. Tänk om han inte vill att jag ska visa runt honom, tänker David. Men han behöver inte fundera länge förrän Sebastian redan är framme vid honom.
- Det verkar inte va en speciellt stor skola, säger Sebastian.
- Nä, svarar David.
- Sebastian! Ropar Fredrik. Vill du hänga med ut och lira fotboll?
- Nej, inte nu. Nu tror jag att jag vill gå en vägledd tur med David, säger han och ler. Men gärna nästa rast.
David visar Sebastian runt i A-byggnaden. Sebastian verkar inte va riktigt som alla andra, David behöver inte tänka igenom det han ska säga, innan han säger det. Nej, det går helt av sig själv. Han behöver inte vara rädd att det han ska säga kan vara fel.
- Var bodde du innan? Frågar David
- Jag har bott lite överallt. Det beror på var pappa får jobb. Min pappa är musiker. Han ska bli bättre än Bob Dylan.
- Vem är Bob Dylan?
- Det vet jag faktiskt inte riktigt, men pappa säger att han skriver jätte bra texter och att han borde få Nobelpriset.
David vet inte riktigt vad nobelpriset är, men låter rätt så stort i alla fall, kanske en jättestor gulmedalj.
Efter skolans slut går David med muntra steg hem. Han tar extra satts till ispölarna och kanar ännu snabbare än vanligt över dom. Det gäller nog bara att våga, tänker han. Jag får inte vara så feg.

Om man har en mamma som inte önskar sig något annat än snälla barn, vad kan man då ge henne på hennes 35 årsdag? David hade funderat på det länge innan han kom fram till att en stor nyckelring var nog det bästa. Då skulle hon nog hitta nycklarna snabbare på morgnarna.
David smyger in i hans föräldrars sovrum och trippar bort till pappa Göran
- Kommer du? Frågar David. Vi måste ju gratulera mamma.
- Va? Visst fasen. Göran reser sig snabbt upp från sängen och halvspringer ner i källaren. Bara en vecka innan lovade han sin fru att han inte skulle glömma denna gången. Han kommer upp från källaren med någonting i handen som tydligen ska se ut som en grill.
- Den är hemmagjord, förklarar han stolt för David och ler mot sin uppfinning. David tycker mest det ser ut som familjens gamla rostmaskin ihop skruvat med något annat skräp.
Den dagen har David och Sebastian följe till skolan. David har inte riktigt förstått varför Sebastian så gärna vill vara med honom. Men Sebastian tycker om David, han är så snäll mot alla. Men ibland lite för snäll. Han ska nog lära honom att börja försvara sig.
Redan efter en vecka är Sebastian klassens hjälte. Han är den som springer snabbast, är den enda i klassen som kan spela elgitarr, tre tjejer är redan kära i honom och alla vill vara hans vän. Han vill vara allas vän också, men bäst trivs han med David.
David och Sebastian gör allt tillsammans. De är nog bästa vänner. Om någon glömmer frukt så delar de på den andres, de leker med varandra efter skolan och ingen har vågat ge sig på David sedan han blev kompis med Sebastian.
Men så kom något som inte fick komma. Ett besked. Ett besked som skar ett djupt hack in i Davids mage. En dag i skolan säger fröken något.
- Ja, Sebastian slutat här i klassen nu, hans pappa hade tydligen fått något hastigt jobb uppe i Norrland.

David går hem. Han fryser om sin vänstra tumme, vanten är lite trasig. Varför sa han inget, varför bara lämnade han honom. Han kunde väll åtminstone ha sagt hejdå. Precis när han ska lämna skolgården cyklar Fredrik och någon äldre kille förbi.
- Det kan inte vara lätt att bli av med sin beskyddare, säger Fredrik spydigt.
David tänker att han ska försvara sig. Han vill inte vara feg och ynklig. Kan han så kan jag, tänker han.
- Håll käften din store näsfan. David hör sig själv säga orden. Din store näsfan, det låter faktiskt lite roligt, en bubblande känsla trycker upp från hans mage. Men magen blir snabbt kall igen. Fredriks ögon blir som blixtar. Svarta blixtar som slår ner i ett oskyldigt ensamt träd. Fredrik hoppar av cykeln och dänger ner den i marken.
- Va fan är det du står och säger. Han går fram till David och puttar ner honom i en snödriva. David försöker resa sig upp men den stora killen håller tillbaka honom. Han kör in Davids huvud så långt han kan in i snödrivan.
- Va fan är det du står och säger? upprepar Fredrik. Men David tänker inte spela den svage.
- Hörde du inte det eller har du fel på öronen också? Han är förvånad över att han vågar säga så. Huvudet värker av den kalla snön. Den stora killen släpper honom.
- Kom nu så drar vi, säger han.
David ska precis resa sig när Fredrik tar satts och sparkar honom i magen.
- Ah, lägg av, kom nu så sticker vi. Den store killen drar med Fredrik där ifrån.
David mår illa. Sakta reser han sig upp. Ingen har väll sett honom. Han tittar sig omkring. Sedan springer han in i skolan, in till killarnas omklädningsrum. Där låser han dörren. Han sätter sig på en av bänkarna. Huvudet dunkar. Han tittar ner på sina händer, vänstra vanten saknas.
Katti har vattnat blommor. Alla hennes kompisar har gått hem. Hon har tittat ut genom fönstret. Hon har sett en pojke blivit sparkad av en annan pojke. Stackars David, stackars David med dom fina gröna ögonen, tänker hon. Hon springer ut i korridoren, den är tum.
David! David! Ropar hon. Fortsätter mot killarnas omklädningsrum. Rycker i dörren.
- David öppna! Det är jag, Katti.
Sakta vrider David om låset och öppnar dörren.
- Jag ville bara säg att, att jag tycker om dig, säger Katti.
Dom tittar länge på varandra. Katti stryker sin mjuka hand över Davids Kind och torkar bort en tår.
- Det är tur att vi inte bor i Antarktis, säger hon. För där är det så kallt att tårar fryser till is och stelnar in i ansiktet.

I Davids brevlåda ligger det ett brev från hans Bäste vän.

Skriven av: Johanna