Publicerat
Kategori: Novell

Stormarknad

Rita vaknade av ett konstigt tryck över bröstet. Hon var på väg att kasta sig ur sängen när hon insåg att det bara var Otto som låg med ena armen över henne. Hon drog ett djupt andetag och log åt sig själv. Det var ingen fara. Bara Otto. Han sov fortfarande och vaknade inte heller när hon försiktigt lirkade undan hans arm och satte sig upp. Söndag idag. Dags att åka och handla. De storhandlade varje söndag, Otto och hon. Det hade de gjort ända sedan de flyttade ihop för snart fem år sedan. Otto hade ju bil, så det var praktiskt att handla mycket på en gång. Så var det ju gjort sedan. Och det blev ju mycket billigare än att springa och handla en limpa då och en liter mjölk då, som hon hade brukat göra innan hon träffade Otto. Nu var det idel prydliga inköpslistor och veckans middagsmat planerad i förväg. Och, som sagt, storhandla varje söndag. Sedan behövde man inte tänka mer på det. Inte förrän nästa söndag. Praktiskt.
Otto hade verkligen varit bra för Rita. Det sade alla: mamma, pappa, vännerna. Rita hade blivit så mycket lugnare och mer balanserad sedan hon träffade Otto. Stadgad. Det var ett ord de gärna använde. Mamma var så glad att Rita äntligen hade träffat en redig pojke och stadgat sig. Frågan var bara när de skulle gifta sig och skaffa barn? Om Otto hade fått sin vilja fram skulle de förmodligen redan ha varit en bra bit på väg i den riktningen. Han hade tagit upp saken ”till diskussion” ett par gånger redan, men Rita hade kommit med så förnuftiga argument för att skjuta upp det: inte så länge hon fortfarande pluggade. Inte nu när hon nyss fått jobb. Vid det här laget var jobbet inte direkt nytt längre; hon hade haft det i drygt ett och ett halvt år. Hon hade på känn att Otto snart skulle inleda en ny diskussion om framtiden. Han hade gett små vinkar då och då: pekat på en brudklänning i ett skyltfönster och sagt att hon skulle vara underbar i den. Visat bilder på babyn som en kollega på arkitektbyrån nyss hade fått. Små saker som kanske just inte betydde någonting alls, om det inte hade varit för sättet han hade att samtidigt skärskåda henne, borra sin blick djupt i hennes som om han sökte efter tecken, reaktioner. Han höll kvar hennes blick och tycktes vänta på att hon skulle säga något.
”Fin”, sade hon. ”Söt.” Och lösgjorde sig från hans blick.
Nu vaknade Otto.
”God morgon älskling”, sade han och kysste henne på kinden, varefter han gäspade ljudligt och sträckte på sig så det knakade. När hans läppar snuddat vid hennes kind hade Rita plötsligt känt en liten kittling av lust, och för ett ögonblick lekte hon med tanken på att försöka förföra honom. Ganska snart slog hon bort tanken igen. Visserligen brukade de fortfarande ligga med varandra ganska ofta, men nu var det morgon och fullt dagsljus i rummet, och det var inte vad Otto brukade betrakta som lämpliga omständigheter för romantik. Dessutom var det söndag och kylskåpet väntade på att fyllas.
Vid frukostbordet turades de som vanligt om med tidningens olika delar. Otto läste noggrant allt från utrikesnyheter till börsnoteringar. Rita låtsasläste och tänkte på annat. Tidningen är en utmärkt sköld om man vill vara ifred. Den som läser dagens tidning är en intelligent och ordningsam människa och bör inte störas i sin iver att hålla sig à jour med händelserna i världen. Och börsnoteringarna. Rita svävade bort i tankar.
Hon tänkte på när hon och Otto först träffades. Det var under det som alla betraktade som den slarviga perioden i hennes liv. Nyinflyttad i Linköping, ny på universitetet, ny överallt. Hon kände ingen, hade inget bagage, inget rykte, men det skaffade hon sig snabbt. Många fester och många killar. Mycket alkohol och en del marijuana. Men det var egentligen aldrig det som var problemet. Det var inte alkoholen eller gräset som fick henne att ligga med halva Linköping. Det var något annat. Vanlig, simpel kåthet inte minst, men något mer också. Någon sorts oro eller längtan. Äventyrslusta, i brist på ett bättre ord. När hon numera talade med någon om den tiden, vilket hände sällan, sade hon saker som: ”vilket liv man levde” eller ”usch hur jag höll på”. Och: ”skönt att den tiden är över.” Och så gjorde hon en grimas och såg vederbörligen skamsen och botfärdig ut. Botfärdig förresten, hon hade minsann redan gjort så mycket bot och bättring man kunde önska! Från den dagen Otto kom in i hennes liv hade det blivit ordning och reda. Någonting helt annat än tidigare.
De träffades på en studentfest. Rita var i högform och på gott humör. Hon flirtade till höger och vänster och hade snart raggat upp en juridikstudent med blont, snaggat hår och en farlig glimt i ögonen. Hon hängde ihop med honom större delen av kvällen, men hur det var så började hon tröttna på honom framåt midnatt. Hon började antyda att det kunde vara nog nu, men han verkade inte ens höra utan fortsatte kyssa henne. Rita tog i på skarpen och knuffade bort honom. De befann sig i hallen, ensamma. Alla dörrar till angränsande rum var stängda, och inne i vardagsrummet dånade musiken och dränkte alla andra ljud. Juridikstudenten gav till ett morrande och kastade sig över Rita, som föll omkull. Han slet upp henne från golvet och började släpa henne mot badrummet, där han troligen tänkte sig att få vara ostörd med henne. Just som han skulle rycka upp dörren öppnades den inifrån, och där stod Otto. I några sekunder stod han stilla och lät blicken glida över juristens högröda ansikte och hans allt annat än ömsinta grepp om Rita, som sparkade och kämpade för att komma loss. Sedan sade han:
”Släpp henne.”
Juristen gjorde en ansats att ignorera honom, men Otto klev fram ett steg och tog tag i hans arm. Otto hade tidigare den våren tagit silvermedalj i student-SM i brottning, och det visste alla, även juristen.
”Ja, ja, för fan.” Han släppte Rita och backade undan. ”Ta det lugnt, det var bara skoj ju. Jag drar nu.” Han tog sina skor och försvann ut genom dörren.
Otto satte sig ner bredvid Rita, som hade sjunkit ihop i en hög på golvet när hon äntligen slapp loss.
”Hur är det med dig?” frågade Otto.
”Bra”, svarade hon, lite hest. ”Det är okej”.
Sedan hade Otto hjälpt henne upp, ringt efter en taxi, letat rätt på hennes ytterkläder, åkt med henne hem och sett till att hon kom in i sin lägenhet och låste ordentligt om sig. Dessutom hade han bett att få hennes telefonnummer, och nästa dag ringde han för att höra hur hon mådde. Han erbjöd sig också att lämna ett detaljerat och trovärdigt vittnesmål om vad som hade hänt kvällen innan. Han tyckte absolut att Rita skulle anmäla saken, men hon sade nej. Hon orkade inte. Ville inte. Vad skulle det tjäna till? Hon hade ju … klarat sig. Hon ville inte sitta i en rättssal med allas ögon på sig. Och frågorna, frågorna. Vem var hon? Hurdan var hon? Vad hade hon gjort tidigare den kvällen, och alla andra kvällar? Vad hade hon gjort med den anklagade och vad hade hon gjort med andra? Jaså. Jaså minsann. Inga fler frågor, herr domare.
Till Otto hade hon bara sagt nej. Han menade att det var hennes ensak, och att hon bara behövde säga till om hon ångrade sig. De pratade aldrig mer om saken, men han bjöd ut henne på middag några dagar senare, och hon tackade ja.
Nu satt hon mitt emot honom vid köksbordet, Ottos köksbord, för det var naturligtvis i hans rymliga tvåa de hade flyttat ihop när det blev så dags. Ritas hyresetta med kokvrå var ju inte mycket att komma med, det förstod hon själv. Visserligen hade hon varit mycket fäst vid den och verkligen känt sig hemma där, men en bostadsrätt var ju något annat. Dessutom var den större, Ottos lägenhet. Hon skulle verkligen ha varit dum om hon hade tackat nej när han erbjöd henne att flytta in.
När frukosten och disken var avklarade gick de gemensamt igenom kylskåpet och skafferiet och antecknade allt som behövde köpas. En matlista gjorde de också. Spagetti och köttfärssås på måndag, fiskgratäng på tisdag. Och så vidare. När det var klart tog de bilen och körde till stormarknaden. Rita satt tyst under färden. Hon tittade ut genom fönstret, tittade intensivt på allt som for förbi utanför. Skolor och bostadshus, gräsmattor och träd, katter och hundar och människor. Det var helt vanliga saker som hon såg varje dag, säkert exakt samma gräsmattor och katter som hon sett från bussen igår, men det var något särskilt med dem idag. Det var något med hur ljuset föll eller reflekterades. Det var höst nu och himlen var blå på det där livsfarliga sättet som nästan får en att tro att man kan ta på den. Att man kan nå den. Någonstans i bakhuvudet hörde hon klickandet från Ottos blinkers. De var framme.
Rita hoppade ur bilen och gick efter en kundvagn. Ur sin handväska plockade hon fram den lilla specialgjorda plastbiten som man kan använda istället för en tia eller femma, för att få loss vagnen från de andra. En liten sak som tillverkats särskilt för detta ändamål, alltså. Hon, Rita, hade en sådan. Betydde det att hon fanns på riktigt? Hon rullade med sig kundvagnen bort till Otto som väntade med pantglasen vid bilen, och tillsammans gick de in i affären.
Rasslet från korgar och vagnar, prasslet från fruktpåsar, sorlet och mumlet från hundratals konversationer och skriken från gnälliga barn blandades och steg mot taket. Ett skarpt, elektriskt ljus flödade ner över labyrinten av höga, breda varuhyllor.
Yoghurthyllan. Rita stod mitt framför den och såg hur den sträckte sig flera meter åt varje håll. Det måste finnas hundratals sorter, tänkte hon. Olika fabrikat och fetthalter, sockerfri, låglaktos, sojayoghurt, drickyoghurt, portionsförpackningar, litrar, storpack … Och så alla smaker. Och alla kombinationer av smaker. Det gick nästan runt i huvudet på henne när hon började tänka sig in i det. Ändå behövde hon inte känna sig osäker. På lappen som hon höll i handen stod på sjunde raden uppifrån ordet ”yoghurt”. Ingenting mer. Ingenting om smaker, fabrikat eller fetthalt. Men Rita visste att hon skulle ha två liter lätt-Yoggi med jordgubbssmak. Det var inte svårt. Det var det de alltid köpte. Lättvarianten för att det var hälsosamt. Två liter för att det räckte ganska precis i en vecka. Och jordgubb för att det var jordgubb. När Rita sträckte ut handen mot hyllan märkte hon att den darrade. Hennes hand darrade okontrollerat och den ville inte sluta. Istället ökade darrningarna i intensitet och fortplantade sig så att hela hennes kropp nu skakade som av köld. Men hon var varm. Alldeles för varm. Hon försökte knäppa upp jackan, men händerna skakade för mycket. Rasslet, prasslet, sorlet, mumlet och skriken runt henne flöt ihop och steg till ett intensivt ringande som pressade samman hennes trumhinnor. Luften hade tagit slut, försvunnit eller slutat fungera; hela hennes andningsapparat arbetade för högtryck men ingenting hände. Till slut vek sig knäna och hon segnade nedåt med händerna för öronen och ögonen hårt hopknipna. Ringandet fortsatte, men någonstans från de allra mörkaste bråddjupen i hennes innersta hördes ett annat ljud, en röst:
”Ut ut ut bort bort bort UT HÄRIFRÅN BORT!”
Ritas knän mötte det hårda stengolvet med en liten smäll, och plötsligt var det hela över lika hastigt som det börjat. Hon kunde andas igen. Ringandet hade tystnat, öronen fungerade som vanligt. Hon var lugn, fullkomligt lugn. Långsamt men stadigt reste hon sig upp och kastade en blick omkring sig. Ett par tanter tittade oroligt på henne, men när de såg att hon reste sig för egen maskin tycktes de bli lugnade. Otto syntes inte till, han hade gått före till frysdiskarna. Rita blev medveten om att hon höll ena handen hårt knuten om något. Det var inköpslistan. Automatiskt släppte hon den skrynkliga lappen och såg den singla ner mot golvet. Hon kastade en sista blick på yoghurthyllan och började gå mot utgången.

Skriven av: La_Vagabunda

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren