STORMFLICKA

Flickans ögon, som svarta diamanter, är målmedvetet riktade rakt fram på en punkt vid horisonten. Hon blinkar inte. Ett nattlinne i vitt och rosa som räcker henne till knäna vaggar mjukt i takt med varje steg hon tar. Den täta dimman tycks lösas upp där hon går på nakna fötter över den kalla asfalten som inte tycks bekomma henne alls.
Gamle Frank följer henne med blicken från verandan där han sitter på sin halmstol med pipan mellan fingrarna. Synen förbryllar honom. På grund av sin insomni är han vaken större delen av nätterna och om den här flickan hade gått ihop med flera barn så skulle han inte lägga märke till det.
Den där flickan går alldeles själv. I nattlinne, som om hon går i sömnen. Hon är barfota, men det har precis blivit november och första snön har redan kommit och gått. Han tänker att hon borde frysa ordentligt om de små fötterna.
Plötsligt står flickan framför honom med ansiktet en decimeter från hans. Ögon svarta som natten stirrar på honom. Inga ögonlock som sluter dem. Gamle Frank känner en ilning av skräck i ryggraden. Flickans ansikte är uttryckslöst. Hon tycks inte andas.
Han kan inte slita blicken från hennes. Ögonen bränner som om de stod i flammor. Det bubblar och knakar i huvudet. Han öppnar munnen för att säga någonting. Fråga hur det är fatt med henne. Skrika på hjälp.
Han får inte ut ett ljud. Istället öppnar flickan sin mun. Läppar säras långsamt och gamle Frank stirrar rakt i en djup avgrund. En tomhet lika mörk som hennes kolsvarta ögon. Skräcken biter tag i honom. Han försöker andas, men någonting har stockat sig i halsen.
Flickans kolsvarta ögon blänker till. Gamle Frank hinner inte ens skrika.
Det som finns kvar av gamle Frank när flickan lämnar honom är en blålila hud löst sittande över ett skelett.

Den lilla ljushåriga pojken med stora nyfikna ögon och en liten, spetsig näsa ser gamle Franks utmärglade kropp, förvriden och med munnen vidöppen. Där ögonen skulle ha suttit finns bara tomma hålor. Flugor svärmar över den blålila, hårlösa skallen.
Han förstår inte vad det är han ser, men han har lärt sig fråga om det är någonting han inte förstår.
”Mamma, varför är morfar blå?”
Mamma tittat chockat på sin son innan hon flyger upp ur köksstolen. Tidningen faller ner till golvet och familjens katt lägger sig tillrätta på den. Hon springer ut ur huset och de knappa hundra meterna till sin pappas hus.
Hon förbereder sig. Hon har vetat länge att den här dagen skulle komma.
Men hon hade aldrig kunnat förbereda sig på det här.
Hon snubblar till i trappan upp mot verandan, slår i smalbenet mot avsatsen, men hon skriker inte. Hon håller sig inte ens för den obarmhärtigt dunkande smärtan,
För hon känner den inte. Allt handlar om vad hon ser sitta i halmstolen på verandan.
Mamma, varför är morfar blå?
”Pappa…?”

Den lilla pojken skriker i mammas famn. Hon håller en tröstande hand om bakhuvudet på honom. Hennes blick är skrämd, men moderskänslan är starkare än paniken som försöker leta sig ut ur hennes strupe.
Utanför fönstret går en flicka längs vägen, men det är inte det faktumet att en flicka går ensam mitt i en våldsam storm som skrämmer mamman.
Flickans hår kastar inte i vinden och hon har varken skor eller strumpor på fötterna. Nattlinnet vaggar i takt med hennes steg.
Plötsligt stannar flickan, och ett litet leende ansikte vänds långsamt mot fönstret. Svarta ögon glittrar i mörkret.
Den lilla pojken tystnar. Mamman känner en hand krypa längs ryggraden upp mot skuldrorna. En rysning går genom henne. Hon flyttar handen som håller om pojkens bakhuvud till hans rygg för att ge honom en betryggande kyss på pannan.
Två svarta ögon i en leende flickas ansikte stirrar på henne.

En flicka och en ljushårig pojke med en spetsig liten näsa går längs gatan utanför fönstret. Hon håller hans hand i sin. Vinden får inte tag i dem och dimman tycks lösas upp där de går.
Deras svarta ögon möts i ett leende.

Författare:

Publicerat

Dela: