Större

Vi var ensamma. Hon och jag, mörker, tystnad och regn utanför. Det var en sån där kväll man aldrig får vara med om.

Mitt emellan oss i soffan låg ett tomrum av alla ord som inte blivit sagda. Det var tyst. Hon verkade vara långt borta i funderingarna och jag drogs med. Tid fanns inte. Jag kände mig lugn, trygg, naturlig, och jag vet att hon kände likadant.

Vi hade haft kul hela dagen, lekt som när vi var små. Utan krav, stolthet eller misstankar. Det var hon och jag - allt annat glömdes i farten bort. Jag hade struntat i hur jag borde vara, vilken bild jag helst skulle förmedla, vem det var jag umgicks med. Äventyret kom först. Och nu låg vi här, trötta, nöjda, förvånade över hur oerhört kul vi hade haft. Hur otroligt starkt vi tyckt om varandra igen.

Hon vände huvudet mot mig. Tittade, fastnade, flinade till och vände leendes bort det igen. Jag log automatiskt tillbaka.

'Vad tänkte du på?' frågade hon.

Jag skrattade till. 'Jag vet inte' kom som på beställning. 'Vad tänkte du på?'

Hon log fortfarande. 'Dagen, mest'.

Det blev tyst. Leendena byttes ut mot allvarliga, djuptänkande miner. Vi betedde oss som vanligt samspelt, verkade vilja samma saker.

Hon tittade på mig igen. 'Är du fortfarande kär i mig?' frågade hon.

Jag fick spontant ur mig ett förvånat leende, på gränsen till skratt, behärskat men något utsatt.

'Ja...' Det kändes konstigt - onödigt - att utveckla det. Ärligheten var tydlig. Hon log lite besvärat och släppte ifrån sig ett viskande 'okej'.

Tystnaden kom tillbaka. Vi funderade. Mitt hjärta ville säga tusen saker men jag hade lärt mig att tygla det. Jag ville berömma henne, upphöja henne, grundligt förklara hur utomjordligt älskvärd hon var. I detalj berätta om varje sida, varje punkt jag älskade och inte kunde förstå hur andra såg annorlunda. Att hon var störst, den enda, att hon alltid hade varit det och så skulle förbli. Men en röst inom mig sa ifrån.

Så vacker hon var där hon låg. Jag kunde inte se ett fel på henne, inte en del jag inte ville få tillåtelse att älska.

Idag sket jag i logiken. 'Egentligen' började jag, 'vad är det som är så illa med att jag är kär i dig? Det är mitt val som jag har stått för länge nu, utan att kräva mycket tillbaka. Visst önskar jag att jag fick samma känslor tillbaka, men mest av allt vill jag ge - få tillåtelse att ge. Att ha det som vi har det nu är min dröm, inte att äga dig. Jag vill vara din bäste vän, eller åtminstone en så bra vän jag kan vara. Finnas där, vara ett stöd, hjälpa, lyssna - allt det där. Samtidigt vill jag kunna känna mig fri i mitt val att älska dig. Öppet, inför alla, oberoende av dina känslor för mig. Just nu känns det som om du - oavsett vad jag gör - gillar mig sämre ju bättre jag tycker om dig.'

Hon såg förbryllad ut. Inte undra på - jag fattade knappt själv. Men det var så jag kände.

Tomrummet i soffan var uppenbart mindre, kanske helt borta. Hon flyttade närmre, utan att titta mot mig, och lutade huvudet mot min mage. Jag sa ingenting. Inte hon heller.

Skriven av: Chimera