Story 1

Ljuset var överväldigande. Det fanns bara ljus, varmt lugnande ljus. Jag såg mig omkring, i alla riktningar oändligt med ljus. Ljuset gjorde mig förvirrad, vad hade hänt? Jag försökte lyssna, för att se om jag kunde uppsnappa något som kunde hjälpa mig hitta tillbacks. Det hördes ingenting, allt var stilla, ljust och tyst. Jag kunde inte ens höra mina egna andetag och jag började bli rädd. Vad hade hänt? Jag mindes att jag hade gått ombord på bussen och hade varit så trött så jag somnade direkt. Sen hamnade jag här.

Jag försökte ta mig samman. Var är detta stället? Jag har aldrig hört något om en plats som denna, i alla fall inte på jorden. Försiktigt tog jag ett steg framåt. Ekot var som det i de största av katedraler och jag saknade plötsligt tystanden. Det fortsatte att ljuda men när jag lyssnade närmare hörde jag andra ekon, andra steg som svävade fram genom luften. Då mindes jag plötsligt. Var är Sam? Jag började bli orolig. Sam hade varit med mig på bussen. Vi hade gått på tillsammans och suttit tillsammans men nu var han inte här. Ekot av fotstegen blev högre och högre och jag kände på mig att dom kom närmare. Plötsligt såg jag något, en svart skugga uppenbarade sig lång långt borta men ändå synlig då den bröt det konstanta ljuset. Jag blev rädd. Än en gång hade det blivit tyst, ekot hade dött ut då skuggan uppenbarade sig. Skuggan rörde sig inte utan stod bara där. Det började kännas kusligt och jag svettades lätt. Vad kunde den där skuggan vara för nått? Vill den mig illa? Då, helt plötsligt slocknade ljuset omkring mig. Från oändligt ljus till oändligt mörker lika fort som en lampa släcks. Vad hade hänt? Och viktigare....var fanns skuggan nu?

Jag stod stilla. Mörkret omslöt mig helt på samma sätt som ljuset gjort bara nån sekund tidigare. Det var dock inte tyst längre. Ljudet som av en orkan ljöd omkring mig och det kändes som jag sveptes bort. Vinden fortsatte i vad som kändes som en evighet och jag blåstes länge och länge genom mörkret. Min rädsla avtog efter hand och till sist hade jag blivit van vid mörkret och vinden. Då plötsligt dog vinden ut, like plötsligt som den blåste upp, som om den aldrig varit där. Ljuset hade varit varmt och vinden hade varit sval men nu var det iskallt. Jag kröp ihop på marken och försökte värma mig men det blev bara kallare och kallare. Var var min jacka? Jag hade haft den med mig på bussen men den fanns inte här. Det kändes som om jag skulle somna, kylan bet i mig och tröttheten kom över mig. Just som jag skulle sluta ögonen kände jag en fläkt av värme på min rygg. Jag rullade runt och då såg jag en strimma av ljus i mörkret. Ljuset var varmt och strålande. Skulle jag gå mot det? Kylan här var knappast att föredra. Försiktigt och stel i lederna tog jag mig upp på fötter och började gå mot ljuset. Ljudet av mina steg ljöd genom tystnaden då jag kom närmare ljuset.

Då kände jag en hand på min axel. Den var inte varm men inte heller kall. Jag blev väldigt rädd. Vem, eller vad, är det? Jag vände mig sakta om och där stod skuggan. Dess konturer var synliga, en tunn strimma av vitt ljus. Skräcken var fortfarande över mig. Vad vill skuggan mig? Vill den hindra mig från att komma till ljuset. Jag öppnade munnen och sa med rädd röst.

 Låt mig gå, jag vill till ljuset och värmen. Släpp mig.

Skuggan sa ingenting. Dess hand var fortfarande på min axel men den grep inte hårdare eller släppte. Jag tog försiktigt tag i hans hand och flyttade den. Skuggan gjorde inte motstånd. Åter vände jag mig mot det inbjudande ljuset och började gå. Skuggan följde inte efter mig och jag hörde bara mina egna steg. När jag tittade över axeln såg jag skuggan stå kvar i samma ställning som jag lämnat den, med armen utsträckt. Jag kände ett litet stygn av medlidande till skuggan. När jag kommit över rädslan kände jag att skuggan var ensam och rädd. Precis som jag. Skulle jag stanna ett tag? Tänk om ljuset försvann. Då sjönk skuggan ihop, precis som jag hade gjort. Jag fick en klump i magen då jag plötsligt hörde snyftanden genomsyra luften. Det kom inte från skuggan, då den fortfarande satt tyst med huvudet liggande i händerna. Snyftningarna kom från alla håll, det var fler än en. Jag ville inte lämna skuggan helt ensam här med snyftningarna så jag gick tillbaka och satte mig bredvid den. Försiktigt la jag armen om skuggans axlar. Skuggan lyfte huvudet och vände det mot mig. Det fanns inga ögon och ingen mun bara en svart mask. Jag kände dock att skuggan mådde bättre och jag kunde enkelt tänka mig en leende mun och ett glatt ögonpar.

Då släcktes ljuset igen. Allt blev åter mörkt. Skuggan satt fortfarande kvar bredvid mig. Även om värmen var borta kändes det inte lika kallt som innan. Snyftningarna ljöd fortfarande och jag blev väldigt deprimerad av det konstanta ljudet. Jag hade fortfarande min arm runt skuggans axlar då jag plötsligt kände en liten våg av värme strömma genom den. Skuggan reste sig tvärt, hans kontur var mer solid nu och jag kunde se små prickar av ljus där ögonen skulle ha suttit. Skuggan drog upp mig på fötter och pekade ut i mörkret. Han gick ett par steg och stannade sedan, som om han ville att jag skulle följa efter honom. Ännu en puls av värme kändes nu inte genom min arm utan i luften. Skuggan började springa, jag ropade på honom att vänta men han fortsatte. Jag kom också upp på fötter och sprang efter honom genom mörkret. Ännu en puls av värme genomfor luften och den solida luften jag hade vandrat på började gunga. Jag kunde inte se skuggan längre..jag sprang helt ensam genom mörkret. Jag stannade upp och föll ihop på marken. Jag var ensam igen och kylan trängde på. Då såg jag ett ljus under mig. Mitt i ljuset stod skuggan och vinkade åt mig. Jag ropade efter honom att inte lämna mig ensam och att jag inte kunde nå honom. Då kom en sista puls och marken löstes upp. Jag föll.

Jag öppnade ögonen. Det var fortfarande ljus omkring mig men inte samma ljus som innan utan ett artificiellt vitt ljus. Jag såg mig omkring. Runt mig stod det massa människor, inte skuggor utan människor i vita kläder. Jag hörde rop och hur några vit klädda puttades ur vägen och Sams ansikte kom inom synhåll. Jag var tillbaks.

Skriven av: Kartha