Strandens hemlighet

Det är tyst i hela huset. Cecilias föräldrar är inte hemma och hon sitter på sitt rum med sina tre kompisar Jack, Tom och Kim.
Tystnaden och spänningen i rummet är påträngande. Utanför är det natt och fullmånen lyser. Det hänger en massa kors överallt i olika storlekar och vid fönstret hänger det klasar med vitlök.
De sitter helt tysta och tänker igenom allt som har hänt de senaste veckorna, inte minst Cecilia. Eftersom hon bor närmast stranden, är hon extra utsatt och det är hon mycket medveten om.

Allt började när den nya tjejen kom till skolan, tänkte Cecilia. Det var då helvetet brakade löst.
Det första intrycket jag fick av Selena var att hon var en oskyldig och blyg tjej. Hon hade inga problem med att skaffa vänner, men Kim och jag hade bara pratat med henne vid enstaka tillfällen.
Misstankarna kom när Jack och Tom skulle ha följe med oss hemåt.
- Var är den nya tjejen? var det första Tom sa. Typiskt Tom!
- Hon sitter där borta, sa Kim och pekade.
Kim och Selena blev ofta förväxlade med varandra, eftersom de var lika långa och båda har långt blont hår.
När Jack såg henne, reagerade han konstigt. Han fick en frånvarande blick och kom inte tillbaka förrän om någon minut.
Vi är vana vid det, eftersom Jack har en slags siarförmåga, men att han reagerade så mot Selena var märkligt.
- Jack, vad är det? frågande jag.
Jack bara skakade sakta på huvudet.
- Ingenting, tror jag, svarade han.
Vi visste alla att det var någonting, men det är inte alltid så lätt för Jack att förstå vad han ser så vi lät det vara.
Mycket dumt gjort.

Fråga mig inte varför, men när mina kompisar i klassen hade varit borta en längre tid från skolan, lade jag direkt mina misstankar mot Selena.
Det var något konstig med henne, annars hade inte Jack reagerat så!
Kim höll med mig och vi beslöt oss för att söka upp killarna på matrasten. Tom går i vår parallellklass och Jack är ett år äldre.

När vi träffades vid matsalen, visade det sig att det var flera i Toms klass som också var borta.
- Lärarna svamlar om någon influensa, men det stämmer inte! De var ju fullt friska dagen innan de försvann, påpekade Tom.
Vi bestämde oss för att ta reda på lite mer om Selena, så efter skolan skuggade vi henne på väg hemåt.
När jag lade märket till vilken väg vi gick, började jag må illa. Vi var ju på väg mot mitt hus! Fast Selena gick förbi och fortsatte ner mot stranden. Kim tittade på mig och rynkade pannan. Vad tusan skulle hon ner till stranden och göra?

Plötsligt hade vädret förändrats. Stora svarta moln täckte himlen och det hade börjat blåsa kraftigt. Ju mer vi närmade oss stranden, desto kraftigare blåste vinden och desto nervösare blev vi.
-Skit, utbrast Tom. Var blev hon av?
Framför oss låg stranden med vågor som kastades inåt land och den var helt tom. Inte ett spår av Selena syntes.
- Hon kanske upptäckte oss och sprang till skogen, föreslog Kim. Kom, vi ser efter!
Skogen låg bara en liten bit bort, så det tog inte lång tid att komma fram. Inne i skogen var det nästan beckmörkt, man såg knappt handen framför sig.
När jag tagit några steg på måfå, hörde jag Jack flämta till.
- Jack? ropade jag.
Till svar fick jag Kims skrik och det var då jag såg dem: flera par röda ögon i mörkret som stirrade på oss!
På en sekund vände jag om och sprang det snabbaste jag kunde, ut ur skogen. Jag hörde grenar som bröts av någonstans bakom mig, någon kom efter men om det var mina kompisar eller Dem visste jag inte.
Medan jag sprang dök en efter en av de andra upp och alla verkade oskadda. Vi kunde inte sluta springa förrän vi kom fram till mitt hus och då kollapsade alla på yttertrappan. Skräcken jag kände kvävde mig. Jag kunde inte andas och var helt hysterisk.
- Vad…var…det? flämtade Kim.
Hennes hår stod åt alla håll och kanter, och hon var knallröd i ansiktet.
Jag kunde bara skaka på huvudet, det fanns inga ord som kunde beskriva det vi sett. Vi var i chocktillstånd och det blev ingen vidare diskussion om nattens händelser. Alla gick hem till sitt och låste dörren noga om sig.
Trots att bilden av de klarröda ögonen kom så fort jag blundade, somnade jag direkt när jag lade mig på kudden. Min sömn stördes bara en gång under natten av ett avlägset tjut som inte tillhörde någon mänsklig varelse.

Nästa dag träffades vi efter skolan och pratade om det som hänt. Jack hade haft mardrömmar och sa att det var vampyrer vi träffade igår.
Eftersom det inte var första gången vi träffat på övernaturliga saker, trodde vi honom direkt. Frågan är nu om Selena hade något med dem att göra.
- Troligtvis är hon en av dem, eftersom hon var i skolan, frisk och kry.
Så vad gör vi nu?
Tom tittade på sin bror som såg väldigt trött ut. När Jack har sådana här mardrömmar, brukar han försöka sova så lite som möjligt och det lyckas han oftast med.
- Herregud, Jack. Du har verkligen en natts sömn att ta igen. Du ser ut som en levande död, upplyste Kim honom.
Alla stirrade på henne och efter en stund kom hon på vad hon sagt och en lätt rodnad spred sig över hennes ansikte.
- Förlåt, mumlade hon.
Jack bara log och fortsatte diskussionen.
- Jag tycker att vi sticker dit nu och kollar läget på stranden. Sedan förbereder vi oss för en attack imorgon.
- När imorgon? undrade Kim.
- Smartast är ju på dagen då vampyrerna är som svagast. Vissa kan ju inte ens vara utomhus då. Men hur det är med Selena vet jag inte. Hon klarar sig ju fint i dagsljus, påpekade Jack.
- Vi får hoppas att hennes kompisar inte är som hon då. Annars kan det vara adjö med oss, suckade jag.
Imorgon var det lördag och det skulle vara enkelt att komma ner till stranden mitt på dagen, men våran uppgift där var långt ifrån enkel.

- Cici, kan jag gå och hämta något att dricka? Jag tror att vi alla kan behöva det.
Cecilia återvände till verkligheten för en stund, tittade upp på Jack och nickade. Sen försvann hon i sina tankar igen.

Var var vi nu? Just det, stranden var mycket lugnare den fredagen än den varit dagen innan. Dessutom såg den inte lika hemsk ut på dagen. Vi gick exakt samma väg till skogen och det väckte minnena till liv igen; de röda ögonen, Kims skrik, när vi sprang för våra liv. Men det var inte värre än att det gick att hantera.
När vi kom in i skogen, tittade vi oss omkring och såg inget ovanligt. Ingen skulle kunna tro att det hade varit ett gäng vampyrer där för mindre än 24 timmar sedan. Vi började förflytta oss inåt och letade efter något som kunde tyda på gårdagens händelser. Efter en stund när jag nästan gett upp hoppet, ramlade Tom med ett förvånat skrik genom marken framför mig. Jag sprang fram till honom.
- Tom, hur gick det?
Hålet han ramlat igenom gick knappt att urskilja, men när jag böjde mig ner över det, höll mitt hjärta på att stanna. Det var som en underjordisk gravkammare med en massa kistor uppradade jämte varandra. Stanken av död och förruttnelse var nästan outhärdlig. Bingo!
- Jag tror att vi har hittat vad vi sökte Tom.
Tom hade rest sig upp och tittade upp på mig. Kammaren var ungefär 2 meter djupt, så han skulle inte ens nå upp till kanten om han sträckte på sig. När detta gick upp för honom, blev han genast rastlös.
- Hjälp mig upp här ifrån illa kvickt innan jag blir hysterisk, bönfallde han och sträckte upp händerna. Vid det här laget hade Jack och Kim kommit fram och hjälpte mig dra upp Tom. När Jack tittade ner, visslade han till.
- Du hamnade rakt i smeten lillebror, sa han och log. Tror ni att det finns fler sådana här?
Vi fortsatte att leta i några timmar, men utan resultat. Det fanns tydligen bara en sovplats och den hade vi redan hittat. Nu var det bara att hitta något bra vapen att spetsa vampyrer med, samla en stor portion mod och vänta på morgondagen. Vi hade ett arbete som väntade.

När jag vaknade på lördagen, var det strålande väder utanför. Jag hade en känsla av att det var något jag skulle göra idag och när jag kom på vad, önskade jag nästan att jag aldrig någonsin hade vaknat.
Fast vampyrjakten var ett faktum och jag gick ner för att äta frukost. När jag kom in i köket, fann jag en lapp på bordet från mamma där det stod att hon och pappa var hos mormor. Jag skulle få fixa min egen lunch eftersom de skulle komma hem sent på kvällen.
- Lika bra det, tänkte jag. Pappa skulle nog bli rejält nyfiken om jag kommer med ett gammalt träspjut som jag hittat i garaget och ska gå till stranden. Nu slipper jag en massa frågor.
Konstigt nog fick jag i mig fem mackor till frukost utan problem och när jag var färdig med morgonsysslorna, gick jag upp till mitt rum, hämtade spjutet och begav mig mot stranden.

När vi alla hade samlats vid vår mötesplats på stranden, hade det börjat blåsa ordentligt. Jag tittade på de andras ansikten och alla såg väldigt beslutsamma ut.
- Är alla redo och vet vad vi ska göra? frågade Kim.
När detta blev bekräftat av alla, började vi gå. En massa tankar for igenom mitt huvud innan vi kom fram till skogen; varför förändras alltid vädret när vi kommer hit?, kommer det vara lätt att döda med spjutet?, tänk om vampyrerna ligger i bakhåll på oss, kommer Selena vara där?, kommer någon av oss dö?
Skogen var tyst när vi kom dit och vi gick raka vägen fram till området där hålet var. Tom hade velat sätta ut något märke som visade var det var, men Jack hade protesterat.
- Det är ju som att säga 'Vi har hittat er'. Då flyttar de direkt.
Därför var vi tvungna att lägga oss på alla fyra och krypande leta efter ingången. Det kom som en chock att jag hittade den, min hand gick helt plötsligt genom jorden och det var nära jag ramlade ner.
- Här är det, ropade jag och då slogs jag av en vansinnig tanke. Tänk om jag väcker dem!
Men det var fortfarande tyst och de andra hade kommit fram till mig. Jag ville få allt överstökat och hoppade ner. En efter en hoppade de andra efter mig med vapnen i högsta hugg, redo för fight. Där stod vi och såg oss om…i en helt tom grotta.
- Vad? Har vi kommit fel?
Det var Kims kommentar och min tanke. Vi stod helt stilla en stund och sedan började Jack gå inåt. Han följde väggen, men när han kom tillbaka hade han varken hittat någon kista eller hemlig dörr där vampyrerna kunde vara.
Vi stod kvar en stund och väntade på något tecken som skulle visa var de var någonstans, men inget hände. Jack var den första som gick mot hålet och klättrade upp. Sen hjälpte vi varandra upp, först jag, sen Tom och sist Kim.
- Tror ni att de märkt att någon varit i deras näste? undrade Tom och syftade på sitt besök där. Han tittade på mig och jag ryckte på axlarna.
- Troligen, svarade Kim. Kan vi sticka här ifrån nu?
Vi började gå därifrån med mitt hus som mål. Inte ett ord yttrades under hemfärden och när vi kom fram till mig, gick vi direkt in på mitt rum.

Cecilia kom tillbaka till verkligheten igen och såg att Jack hade kommit tillbaka med en bägare apelsinjuice och fyra glas. Hennes glas stod framför henne, fyllt med kall juice och hon drack med stora klunkar.
- Här sitter vi nu och har inte den blekaste aning om vad vi ska göra, tänker hon.
Jack harklar sig och tittar på de andra.
- Någon som har någon annan teori än att de märkt att någon varit där och sedan flytt?
Ingen säger någonting. Det är tyst en stund innan Kim tar till orda.
- Okej att de har flyttat, men det betyder inte att de inte finns kvar här och letar efter ett nytt ställe, eller hur? Så jag tycker att vi alla har kvar kors och vitlök på rummen, åtminstone tills måndag.
Tom tittar förvånat på henne och Cecilia fortsätter:
- På måndag ser vi om Selena är kvar eller inte. Är hon borta kan vi vara säkra på att hennes kompisar också är det.
Det blir tyst igen och sedan hörs någonting. Någon kommer in i huset och alla utom Cecilia stelnar till.
- Det är bara mina föräldrar, säger hon och ler. Dessutom vet ni väl att vampyrer inte kan komma in i ens hus förrän man bjudit in dem en gång.
- Det har du rätt i, suckar Jack. Nåja, vi får väl dra oss hemåt Tom. Kommer du också Kim?
Alla reser sig och går ut ur rummet. Innan de andra lämnar huset, viskar Cecilia:
- Var nu försiktiga, lova det.
Sedan går de.

När helgen äntligen är över och Cecilia går till skolan, är hon förväntansfull. Hon möter Kim vid ingången och de går in tillsammans, spanande efter Selena.
Hon dyker inte upp under hela dagen, men deras klasskompisar har kommit tillbaka och är friska igen. När en vecka har gått, möts alla fyra hos Cecilia.
- Hon är borta, säger Jack med ett leende. Vi klarade det, på något sätt.
Alla är glada och ler tillbaka. Kim tillägger:
- Och alla våra 'sjuka' kompisar är tillbaka igen.
De packar sina picknickkorgar och beger sig mot stranden. Denna gången är vädret lugnt och soligt när de kommer fram. Stranden är som alla andra stränder och de njuter av sin picknick, så som de gjort så många gången förut.

Skriven av: Emmy Adolfsson