Strandpojken

Strandpojken

Lätt som en fjäder rörde han sig över strandens lena sandkorn. Månen speglades i det lugna, kristallklara havet och stjärnorna gav ifrån sig ett svagt vitt ljus över stranden. Vinden blåste lätta, svala vindpustar in över land och drog tag i hans vita skjorta. Vattnet rullade försiktigt in över stranden och sköljde hans nakna fötter. Ett tyst sus fick håret att resa sig för en stund innan de lade sig i en tufs igen. Hans ljusblå ögon glittrade i mörkret och hans läppar var fuktiga. Det luktade salt och i den svala luften flög några vita fiskmåsar. Ljudlöst rörde han sig framåt och hans vita kläder lyste i den mörka natten. Första blicken sade allt, man förälskade sig i honom.

Väckarklockan löd som flyglarmet i det tysta huset. Elin öppnade sakta ögonen och gjorde en grimas mot den tjutande väckarklockan. Hon tittade dåsigt på den och läste sig till 02:18. hon drog besvärat upp handen och slog till den så den for i golvet med en ljudlig smäll.
”Fan!” Muttrade hon tyst för sig själv. Hon suckade högt och sträckte sig efter klockan på golvet.
”Jädra Johanna” Tänkte hon. Hennes två år gamla och klåfingriga lillasyster hade varit i farten och pillat på alarmet igen. Elin vände sig om och försökte somna om igen. Men det kunde hon förstås inte. Genom de blå gardinerna föll månen och stjärnornas svaga ljus in och störde. Ännu en suck uppenbarade sig och hon vände på sig igen. Men så lade hon märket till något när hon snabbt svepte med blicken förbi fönstret. Någonting stämde inte riktigt. Elin satte sig upp och kisade mot fönstret. När hennes bara fötter nuddade golvet rös hon. Trots att det var över 30 grader varm på dan i den lilla byn på den spanska kusten så var golvet iskallt. Hon stapplade försiktigt fram till fönstret och såg ut. Nere på stranden såg hon en ljus gestalt sakta röra sig framåt. Elin mixtrade ett tag innan hon fick upp fönstret, hon ville veta vem han var. Först blev hon förvånad, nästan chockad, för i vanliga fall brukade det vara varmt på natten, men en kylig vindpust drog tag i hennes axellånga, bruna hår. Hennes ögon letade sig snabbt till den vita pojken. Han såg ut som ett spöke där han gick på stranden, helt själv, alldeles ensam. Han hade en vit skjorta på sig och vita kortbyxor som slutade strax ovanför ankeln. Hans blonda hår var trassligt och han såg ut att röra sig en bit ovanför marken. Elin var nyfiken. Under hennes tre veckors vistelse i deras sommarhus i Spanien hade hon aldrig sett honom förut. Hon tog sig till sist mod att försöka ropa på honom så hon kunde se hans ansikte. Hon ropade, men han rörde inte en fena. Hon skrek igen, men han visade inget tecken på att han hört henne. Hon tittade efter honom, men så hörde hon något bakom sig och slet bort blicken. När hon upptäckte att det bara var klockan som småsurrade lite så vände hon sig tillbaka för att titta på pojken igen, men han var borta. Hon tänkte igen. Det var något speciellt med den pojken, han var så vacker på något vis. Hon visst inte riktigt hur hon skulle formulera det i hennes tankar, men det ända ordet hon kom på var: vacker, han var så vacker.

Elin kröp ner i den varma sängen igen. Konstigt nog hade det blivit varma vindar och golvet var ljummet när hon gick tillbaka till sängen. Det dröjde inte länge innan Elins djupa andetag susade igenom huset igen och hon sov.

På morgonen var allt som vanligt igen. Elin gick som vanligt upp och började passa sina småsyskon. Hela dagen lekte hon med Johanna, Ludwig och Albin.

På kvällen tittade Elin till sin alarmklocka innan hon lade sig för att sova. Efter dagen jobbiga aktiviteter somnade Elin nästan med det samma som hon lade huvudet mot kudden.

Någon gång mellan ett och två vaknade Elin av sig själv. Till skillnad från förut så kunde hon inte somna om. Hon kastade en sömnig blick på klockan och insåg att det var den här tiden i går som hon sett den vackre pojken. Elin kröp försiktigt upp ur sängen och smög ljudlöst fram till fönstret och kikade ut. Där var han igen. Han gled över sanden, det såg nästan ut som om han svävade över den. Elin log stumt för sig själv. Hon drog på sig en tjockare tröja över pyjamasen och satte på sig sina sandaler. Tyst som en mus smög sig Elin ut på uteplatsen och stängde försiktigt glasdörren efter sig. När hon gick ner på den kalla stentrappan mot havet drog den friska havsvinden tag i hennes hår. Hon drog ett djupt andetag och hoppade ner över de sista trappstegen. Sanden omslöt hennes fötter när hon landade. Snabbt svängde hon runt på huvudet och tittade efter pojken. Hon fick syn på honom en bit bort på stranden. Hon trollbands vid hans utstrålning.
”Han skiner verkligen” tänkte hon. Hon tog ett par steg framåt och började små springa ikapp honom. När hon var tillräckligt nära såg hon hans ansikte tydligare. Bakom hans toviga hår, döljde det sig ett par havsblå ögon. Det kändes som om hon föll ner i hans ögon, djup ner. Det tog en stund innan Elin hann sansa sig igen. Han tittade funderande på henne och smålog.
”Hej…” fick Elin fram. Han svarade inte utan tittade lite frågande på henne. Hon rodnade och då svarade han:
”Hej, Alexander” han pekade på sig själv och Elin förstod vad han menade. Hon pekade på sig själv och sade ”Elin”. Han fortsatte att le. Sedan började han gå. Utan ett ord bara han gick. Elin blev först chockad sen ropade hon efter honom.
”Alexander? När träffar jag dig igen? ” Han vände sig om och tittade på henne
”I morgon” Elin blev varm inombords och vände hemåt. Väl hemma somnade hon direkt.

Följande dag rullade på och Elin kunde inte sluta att tänka på Alexander och när hon skulle få träffa honom igen. Hon lade sig tidigt och läste, men hon kunde inte sova. När klockan var halv två gick hon ner till stranden och satte sig. Den ljumna sommarluften svepte och stjärnorna lös på himlen. I molnljuset fick hon plötsligt se Alexander. Han kom oh satte sig bredvid henne. Det började prata. Om allt möjligt, Elin öppnade sig för honom och berättade hennes innersta tankar om världen, killar och kompisar. När det suttigt i sanden i närmare en timme var Alexander tvungen att gå. Först blev Elin nyfiken på vart han skulle, men han svarade henne att han skulle hem, utan att hon hade frågat vart han skulle. Hon vände hem och lade sig.

Följande fyra nätter var Elin ute och pratade med Alexander. Hon tycke att han betedde sig lite underligt, men på något konstigt sett drogs hon till honom. Vid flera tillfällen hade han svarat på frågor hon satt och tänkte på utan att hon hade sagt ett ord. Han pratade aldrig om sig själv eller om sin familj. Bakom hans havsblå ögon döljde sig något väldigt, väldigt hemligt.

Så en kväll valde Elin att hon skulle fråga Alexander rakt ut om hans konstiga beteende. Natten var varmare än vanligt. Elin satt och väntade på Alexander som vanligt. Helt plötsligt dök han bara upp framför henne. De gick i väg och Alexander började prata.
”Detta är sista gången jag kan träffa dig, jag vet att du ska hem, hem till Sverige igen om några dagar” Började han. Elins leende drog bort. Hon tittade lite frågande på honom.
”Jag försvinner snart.” Elin tittade förskräckt på honom och det var först nu hon insåg hur blek han såg ut.
”Är du sjuk?”
”Nej, eller jo det kanske man kan säga.” Elin stannade honom och tittade djupt in i hans ögon. Hon såg ett ljus, ett väldigt svagt ljus.
”Vad är det som händer med dig?” sa hon tyst.
”Jag är kär!” sa han. Elin log och såg att han blev blekare och blekare.
”I dig, Elin jag älskar dig!” Elin såg nästan rakt igenom honom. Hon skakade av rädsla.
”Du försvinner.”
”Ja, det gör jag. Jag tål inte kärlek och jag lever inte nu, en gång gjorde jag det, men det var för länge, länge sedan.” sade han. Elin grät.
”Lämna mig inte” viskade hon.
”När jag levde, dog jag av kärleken. Jag fick återvända i livet om jag lovade och svor att aldrig mer älska någon.” Han svalde. Han hade bleknat så man knappt kunde urskilja kroppens detaljer. Allt Elin kunde se var hans havsblå ögon.
”Du är värd ätt älska.” Elin såg på honom och tårarna rann om hennes kinder.
”Kom med mig” sa han.
”Kom med mig in i paradiset, kom med till strandens paradis!”
Elin tog hans hand, hon tog Alexanders hand och följde honom till paradiset.

Hon tog strandpojkens hand, in i det eviga livet, in i den eviga världen, för att uppleva evig kärlek.

Författare:

Publicerat

Dela: