Publicerat
Kategori: Novell

Striden i Drakväkte del 1

Regn! Inna hatade regn, nåja, kanske inte hatade direkt men hon gillade det inte!
På grund av regnet hade hon fått stanna i Drakväkte bland dvärgarna istället för
att fortsätta till Wärdshusbyn i Langtrue som det var tänkt. Ett elakt flin klöv
hennes ansikte och blottade två månvita huggtänder. Hon hade aldrig gillat
dvärgar, för mycket järn i blodet.
Hon gick upp för en trappa och kom upp på bröstvärnet och tittade ut över
Draktandsbergen. Hon vände sig mot öster och fick se den tunna röda linjen som
förebådade solens entre. För hundra år sedan hade hon befunnit sig på samma
plats som nu och desperat letat efter ett gömställe från solens dödande strålar,
men inte längre. Nu hade hon ett liv igen, ett liv. Hon var fortfarande vampyr men
solen bekom henne inte, silver likaså var kraftlöst mot henne. Allt tack vare Kron,
krigsguden Kron hade valt henne att bli hans general i ett krig och då behövde
hon kunna vandra i solen. Hon stod kvar tills solen ljus sköljt över henne. Sedan
gick hon ner till borggården och sneddade över den till köket, de flesta män där
visste vem hon var men det kom alltid nya som höjde på ögonbrynen när den i
deras ögon 16-åriga flickan kom gående lätt som en fjäder i full rustning. Men
vad hon verkligen älskade var att se skräcken i deras ögon när hon drog undan
mantel och visade hela den rödsvarta rustningen, det var inte rustningens färg
eller form som skrämde dem, inte heller var det bredsvärdet som hängde vid
hennes sida. Det var falken på hennes harnesk. Den svarta falken med blodröda
klor. Symbolen som fick de farligaste lönnmördare att svettas och barn att
gråtande fly sin väg. Symbolen för Blodets Församling. I Innas fall hade falken
också ett silversvärd i klorna som talade om för alla och en var att hon var en av
Blodets krigare, en av de oheliga riddarna från Kanor. En skäggig man i
hertigdömet Loregards färger såg upp på henne men slog snabbt undan blicken,
en alv från Gröndalarna gav henne en hatisk blick. Hon gick in genom en av
dörrarna och kom in i Drakväktes väldiga kök där de i hennes stridsgrupp
väntade. En man klädd i en likadan rustning som hon själv stod precis innanför
dörren. Grimm gissade hon automatiskt, den store högländaren hade aldrig lärt sig
att slappna av.
”McRinn!” sade hon, ”sätt dig för Krons skull ner!”
”Ja, Flockledare” Svarade Grimm och satte sig ner på en stol som knarrade
oroväckande över hans tyngd.
”För sista gången McRinn!” muttrade Inna, ”jag är inte flockledare ännu, jag är
bara Beta.”
”Men är du inte helt säker på att befodras till flockledare efter det att vi slutfört
vårt uppdrag?” undrade en grönklädd man i svart mantel som satt vid det stora
träbordet längre in i köket, han bar ett läderpannband med den svarta falken på.


”Man ska inte ta saker för givna, Namor Zedanus” svarade Inna medans hon
betraktade honom med sina eldröda ögon. Namor var den bäste spejaren hon
någonsin arbetat med, och sedan han räddat henne från en drake i Vargs öken
hade något mer spirat mellan dem. En av de sämre sakerna med att vara mänsklig
var alla känslor.
Från skuggorna hördes hen skrovlig röst.
”Ne gark novelac?” sade rösten som tillhörde Stjok Nerqvaren, en krigare från
Mörkländerna, belägna i den södra delen av De magiska länderna, precis där
Trollhavet mötte Grå floderna. Stjok var idag iklädd sin jägardräkt helt i svart
med en mask som dolde hans skrynkliga ansikte och hans huggtänder,
mörkländarna var kända för sin skicklighet som lönnmördare. Från hans bälte
hängde en lång smal kniv. Inna och ett hundratal andra var dom enda
icke-mörkländare som talade deras språk.
”Nej Stjok, regnet har inte avtagit så vi får vänta ett bra tag på att komma till
Kanor, särskilt som vi ska ta vägen genom Langtrue” suckade hon, ”och tala
västerspråk innan dvärgarna blir nervösa.”
”Ja Beta Reknasdottir” skorrade Stjok till svar.
Sedan reste sig Namor och började stega omkring.
”Med all respekt Inna ”började han, ”att ta sig till Langtrue är vansinne! Det
ligger ju ända borta vid Nordiska fälten!”
Inna såg på honom igen.
”Jag har mina skäl att göra den omvägen Namor, och vi ger oss av så snart
regnet bedarrat!”


Nästa morgon regnade det fortfarande när en budbärare från alverna kom till
porten och bad om att bli insläppt. Inna och dom andra stod i kärntornet och såg
ner på borgens herre, en dvärg vid namn Toldack, som gick för att ta emot
budbäraren. Namor fnös.
”Bara en alv är dum nog att trotsa stormens drakar i en storm.”
Inna såg på honom.
”Eller så är bara en alv tillräckligt modig för det.”
Grimm fnös.
”Alver inte modiga, dom är dumma. Blodets krigare modiga!”
Inna suckade, tre tusen högländare och bara Grimm McRinn hade klarat proven?
Visst, när det kom till strid fanns det ingen bättre, men hans diplomatiska sätt var
obefintligt. En hornstöt ekade och kallade borgens dvärgar till rådslag i stora
hallen.




Inna skickade en blick mot Namor som genast gick iväg. Hon vände sig mot
Stjok och Grimm.
”Vi går in till de rum vi blivit tilldelade och inväntar Namor.”
Det blev som hon sagt. Namor återvände efter fjärde vaktbytet och hans bistra
ansikte visade att det var dåliga nyheter.
”Trollen är på marsch mot Algalord” förkunnade han dystert, ”och dom tar den
här vägen till festen.”
”Ologiskt” invände Stjok, ”Drakväkte är det starkaste fästet i De Magiska
Länderna. Varför inte gå runt?”
”Därför då måste dom belägra inte bara Kanor, som också är ett starkt fäste,
utan också Loregard och Ragalorn” svarade Inna, ”innan han ens har en chans att
slå till mot Algalord.”
”Det finns annan väg!” sade Grimm, ”genom stor öken och Kaosnationerna!”
Namor skakade på huvudet.
”Inte ens troll försöker sig på att invadera Kaosnationerna, särskilt inte efter att
ha marscherat genom Vargs öken några dagar.”
”Och då skulle dom behöva ta Irengard också för att komma över Grå floden”
tillade Stjok.
”Men om dom lyckas ta Drakväkte så behöver dom ju ta Elgrad för att komma
över.” invände Namor.
Inna skakade på huvudet.
”Elgrad är en fiskeby, Irengard är en stark militär utpost.”
De andra nickade, alla visste att om två dagar skulle trollen vara här. Förutom
krigarna i Blodets Församling var trollen de bästa krigarna i De Magiska
Länderna, inte för deras intellekt men dock för deras mannatal. Det sades att det
fanns tjugo troll för varje man i en strid. Inna suckade igen, dom skulle bli
belägrade.

Nästa dag kallade Toldack samtliga besökare i borgen till stora hallen. Han såg
på de församlade innan han tog till orda.

Skriven av: Simon A Kjellberg

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren