STRÖ INTE ROSOR PÅ MIN GRAV NÄR JAG ÄR DÖD

STRÖ INTE ROSOR PÅ MIN GRAV NÄR JAG ÄR DÖD


Ann-Katrin stod vid sitt fönster och tittade ut och såg att sommaren började att lägga sig ner för att vila. Träden började skifta i alla dessa vackra färger. Ann-Katrin sa:
- Man känner sig som om hösten inom sig bubblar upp och man kan inte göra något åt det. Barnen är så långt härifrån och jag kan inte begära att de reser hit för att besöka mig.
Hon kände sig lite ledsen i sitt hjärta. Att vara ensam är inte så lätt ibland. Vi människor behöver lite sällskap. Det är nog så att man ska nog inte vara ensam
- Varför skulle du gå bort så tidigt före mig? Vi hade ju det så bra, jag vet att man inte kan bestämma detta själv. Tidens tand tar på oss alla. Ingen av oss undkommer detta.
Det blir samma procedurer, man äter lite, man läser lite och man tittar lite på tv. Något revolutionerande tror man nog inte man ska ha när man har fyllt 85 år. Många tror kanske bara för att man blir gammal att allt försvinner, kärleken, längtan, omtanken och naturligtvis lite nyfikenhet vad sina barn gör. De har varit väldigt bra på att skicka kort på mina födelsedagar och till och med blommor. Men det som skulle vara den bästa presenten vore om de kom hit själva. Men man får inte säga:
- Nu får ni komma för jag längtar så efter er! Hur skulle de då reagera? Kanske med att nu har hon blivit tokig.
Den natten drömde Ann-Katrin om hur det var när barnen var små och de kramades och de visade sina känslor för henne. DE sa till och med:
- Mamma du är den bästa i världen.
Drömmar ja, man kan ju drömma om allt, men att det slår in det är nog lite dåligt med det. Vad ska man göra i en sådan situation. Ska man bara stillasittande se på när åren rinner i väg och att snart ligger man med näsan i vädret. Är det först då de kommer?

Den morgonen var Ann-Katrin full av energi, hon skulle på något sätt påverka detta. Men hur skulle hon göra? Hon fundera länge och väl och till sist så kom svaret. Hon skulle se till att de fick tänka andra tankar. Så hon satte sig ner och skrev sin egen dödsruna. Den skulle hon skicka till de tidningar som hennes barn läste. Hon tänkte:
- Är detta grymt eller är det bara en sanning att de inte kommer förrän jag är död? Så vilken är då grymmast? Jag har inte så länge kvar och detta ska ge dem en minnesbeta.
Sagt och gjort så skickade hon in sin egen dödsruna. Hon skrev också en dikt i den. ” Jag längtade så länge, men ingen syntes till vid skogsbrynet, nu så flyger jag på mina vingar till himmelens tröst.
Hon skrev också att begravningen har skett med nära och kära. Och minnesstunden hölls i hennes gamla församlingshem.

Tidningen kom ut i dessa städer där barnen bodde. De läste med förskräckelse att deras mamma hade gått bort.
- Hur kan hon göra så här? Är vi inte värda något? Har hon sålt allt hon äger eller hur har det här gått till?
Precis då ringde telefonen och i andra änden var det hennes bror. Han hade också sett det och utbrast:
- Så hon har gjort oss arvlösa? Så mycket som vi har gjort för henne! Vad menar hon med detta. Vi måste med en gång åka dit och se vad som har hänt. Vi vet ju inte mycket om hur det var med mamma. Jo, men hon sa ju inget när vi skrev till henne. Sista gången när hon fyllde 85 år så skickade vi ju både blommor och ett kort. Hade det varit något hade hon väl sagt något. Det hemska i sammanhanget är ju att hon har helt simpelt gjort oss arvlösa!
Ann-Katrin hade nu beställt massor av mat och hon visste ju inte riktigt när de skulle dyka upp. Men hon visste att de skulle göra det. Inget i världen skulle hindra dem till detta. Hon hade gjort i ordning vardagsrummet, dukat med det finaste porslinet och hon satt blommor på bordet. Allt såg väldigt trevligt ut. Och med ett glatt leende så gick hon och lade sig.

Morgonen därpå så kom barnen med sina familjer. De knackade på men ingen öppnade. De tyckte det var konstigt för de såg att någon hade dukat fram i vardagsrummet. Nu när ingen öppnade vad skulle du då göra. Ja, de ringde till polisen som kom och öppnade dörren. Ingen syntes till och de ropade men fick inget svar. De gick upp för trappan till sovrummen och gick in i det rum där deras mamma hade legat. De öppnade dörren och steg in och såg att deras mamma låg där död. Hon hade skrivit i sista stund: ” Jag längtade så efter er att jag var tvungen att göra detta och också att ni skulle få en minnesbeta, jag vågade inte säga det här under min levnad, men nu så har Herren tagit mig till hans vård och nu har jag så mycket sällskap jag vill”.
Så är nog livet att när man egentligen ska besöka en människa blir det när hon eller han är död. Vid begravningar och när man läser upp testamentet, då kommer man och hur det än är så ska man komma dit. Varför inte göra det innan?

Bo Grapenskog


Författare:

Publicerat

Dela: