Stugan, augusti 2005

Stugan, augusti 2005

Min pappa med sin nya fru och deras gemensamma son hade bjudit in mig, Mikael och Erik, som så många gånger förr, till en trevlig grillkväll en varm sensommarkväll i den lilla stugan vid kusten. Alla var på gott humör och det åts, dracks och pratades, som alltid då vi träffades.
Mina och Mikaels andra tre barn var inte med just denna kväll (som tur var).
Frampå kvällen satt vi samlade runt eldstaden på verandan och njöt av varje minut.
Pappa grillade och vi andra hjälptes åt med de andra bestyren. Vi drack en liten drink och hade det allmänt lugnt och mysigt.
När det var dags att äta serverades det vin till maten men just vid den här måltiden mådde jag dåligt av vinet. Det var inget fel på vinet, de andra drack av det och tyckte att det smakade bra. Men någonting gjorde att jag inte kunde dricka det. Jag lämnade sällskapet en liten stund för att sedan återkomma till bords. Jag beslutade mig för att avstå vinet och njöt istället av ett kallt glas vatten.
Egentligen förstod jag inte varför och förstår fortfarande inte varför det alltid skulle serveras något starkt när vi träffades. Speciellt i stugan bjöds det alltid på någon starkare dryck, eller rättare sagt, några starkare drycker. Männen skulle alltid dricka något. Det hörde liksom till. Konstigt men så var det.
Efter måltiden var det i alla fall dags för lite sällskapsspel. Det beslutades att det skulle spelas kubb. Alla var vi dåliga förlorare, vissa mer än andra. Jag och Erik förlorade alltid i alla former av spel och tävlingar och skulle ha njutit ofantligt av en seger.
Just denna kväll fick vi, både jag och Erik, som aldrig hade vunnit mot de andra känna smaken av segerns sötma. Jag var så glad för hans skull.
Det var jag, Mikael och Erik, i ett lag och vi ledde över min pappa, hans fru och min halvbror, som var det andra laget och det lös i Eriks ögon av riktig, sann lycka. Han var så glad över att äntligen få känna känslan av att leda över motståndarna, som alltid annars vann allting.
Men säg den glädje som varar för evigt! Jag gjorde det ödesdigra misstaget att slå ner kungen. Alla som spelat kubb vet att det är det absolut värsta som kan hända i det här spelet. Gode Gud tänkte jag, vad gör jag! Jag visste på en gång att detta var gränsfall av vad Erik skulle klara av.
Där gick gränsen för honom. Han hade ju alltid känt sig, som en förlorare i sällskap med dessa människor och nu blev han det igen, tack vare mig.
Klokt nog sa han som det var. Han klarade inte av att förlora och var så arg på mig, att han vände sig mot mig och talade om att han måste gå undan en stund för att lugna ner sig. Jag visste att Erik hade haft en besvärlig tid och förstod mycket väl att han behövde gå undan en stund. Jag tyckte att han agerade moget och helt korrekt. Helt efter de regler vi hade kommit överens om när vi hade varit och pratat med assistenterna på ungdomsrådgivningen.
Även min pappa, Eriks morfar visste precis hur läget var. Att Erik behövde ”utrymme” och att det var jag, ingen annan, som skulle ta ”dusterna” med honom.
Trots det gjorde pappa, som han gjorde. Visst hade han druckit lite den här kvällen men han var inte berusad på något vis.
Vad, som sedan hände är än i dag en mycket märklig och ofattbar historia.
Erik bad sin morfar att sluta blänga på honom, när han vände sig om för att gå mot stugan för att komma ifrån oss andra en liten stund. Eftersom pappa hade spänt ögonen i sitt barnbarn och tittade nonchalant och överlägset på honom, med ett sådant där äckligt besserwisser smile på läpparna, som han alltid gjorde när det handlade om att vinna eller ha rätt i något sammanhang.
Han hade en outtalad överlägsenhet, som lätt kan jämföras med ett hånflin, som han förhoppningsvis inte själv var medveten om. För var han medveten om sitt beteende var detta ett ännu större övergrepp…
- sluta glo på mig, bad Erik.
- jag glor väl hur mycket jag vill och på vem jag vill!
- men sluta då, gubbjävel!
- va fan e det du säger! Så säger ingen till mig ostraffat!
Naturligtvis blev Erik frustrerad och han gick snabbt mot den nymålade stugan, som låg lite mörkt och öde bland träden eftersom solen börjat gå ner. Han ville inte bråka men klarade inte av att i sällskapet hantera situationen.
Det värsta var att pappa rusade efter honom, som den värste gasell och fick tag på honom. Han slet tag i Erik och tog ett rejält tag i armarna och ruskade honom. De brottades och slogs. Pappa putte sitt barnbarn samtidigt som han utdelade verbala kränkningar. Även barnbarnet sa ett och annat ont ord. Han var i en mycket trängd och chockartad situation. Tänk dig att bli attackerad av sin egna morfar! Han skrek och försökte slå sig loss och lyckades tillslut eftersom han var ganska stor och stark.
Tillslut passade pappa på att besluta sig om att be Erik dra åt helvete! Han bad sitt barnbarn dra åt helvete! Jag trodde inte mina öron, inte mina ögon heller för den delen. Det här fick bara inte vara sant.
Erik packade sina saker i en hast och försvann snabbt iväg. Han lämnade stugan, trädgården och alla påtänkta festligheter.
Min halvbror gömde sig i lillstugan. Han ville inte vara med om bråk.
Vi andra tre stod som förstelnade och hade fullkomligt tappat andan. Vi lyckades inte få fram ett ord. Vi var helt förstummade av scenen, som utspelade sig framför våra ögon.
Den som först lyckades vakna ur koman var jag själv. När Erik var inne och packade sina saker gick jag med bestämda steg mot stugan och mot min pappa, som var placerad mellan mig och min son. Pappa skrek och gapade åt mig där han rusade efter mig, som om han vore min skugga. Han skrek att jag också kunde dra åt helvete och ta min familj med mig. Han ville aldrig mer se oss!
Allt jag lyckades få fram var:
- Hur kunde du?
- Vad har du gjort?
- Förstår du vad du har gjort?
Jag var i någon form av chocktillstånd.
Men till slut var måttet rågat även för mig. Jag vände mig om och jag hoppas verkligen att mina ögon uttryckte det jag kände! Jag talade om för pappa att jag minsann skulle ta min familj och dra. Men inte till helvetet!
Jag sa det aldrig, men tänkte att i helvetet var vi redan och härmed kunde det bara bli bättre.
Jag såg ett hat i pappas blick, som jag visserligen hade sett förut (för många år sedan) men nu kändes hatet och ilskan mycket påtagligt.
Någonstans i detta kaos var jag tvungen att fråga mig själv om det verkligen var min pappa, som stod där framför mig, blodröd i ansiktet av ilska… var det möjligt?
Jag stannade upp för en sekund för att konstatera att, ja, det var min far och ja, han var helt ursinnig.
Nu fanns det inte längre något, som kunde hindra mig. Nu skulle jag kunna gå över lik för att skydda min son. Pappa såg förmodligen inte detta för han fortsatte mala på som en besatt… Jag fick stålsätta mig för att inte göra saken ännu värre. Jag försökte tiga och bad Mikael att hjälpa till att packa ihop våra gemensamma tillhörigheter. Stackaren, han visste väl varken ut eller in. Vi hade ganska nyligen träffats och han måste ju ha trott att pappa var en riktig idiot. Jag vet att både jag och Mikael tänkte samma tanke… vilken tur att de andra tre barnen inte var med… Sedan hoppade vi in i bilen. Jag körde, eftersom jag var den enda, som bara hade druckit en liten drink tidigare på kvällen.
Jag gjorde det medvetna valet att sätta mig bakom ratten och köra efter min son, trots att jag var fullt medveten om att jag hade smuttat på en drink. Nu fanns det inga hinder. Skulle polisen stoppa mig nu fick de väl göra det då. Ärligt talat brydde jag mig inte ett dugg om det just i denna stund.
När vi äntligen kom i fatt Erik var han mycket ledsen, arg och sårad. Jag, Erik och pappas fru, som även hon hade hunnit i fatt Erik med cykel, var mycket skärrade. Mikael höll sig i bakgrunden och var lugn. Han sa inte ett ord. Han satt kvar i bilen, tittade och memorerade, chockad över det som hade hänt.
Efter att jag hade pratat med Erik och övertygat honom om att jag kunde köra bilen, trots drinken jag hade druckit, hoppade han in och satte sig i baksätet. Jag var fast besluten att om vi så skulle sova i bilen den natten så skulle vi i alla fall inte åka tillbaka till stugan. Aldrig i livet! Över min döda kropp!
Det jag gjorde stred mot alla mina principer. Jag hatar verkligen människor som kör påverkade. Det är nåt bland det värsta jag vet och det har jag klargjort för mina barn så många gånger. Men ingen regel utan undantag. Vi var i en nödsituation och jag hade redan bestämt mig. Inget kunde ha fått mig att ändra mig nu. Hade jag druckit en massa vin o.s.v. hade jag naturligtvis aldrig satt mig bakom ratten men nu var det mer än tre timmar sedan jag hade druckit en liten välkomstdrink, så förmodligen hade den redan passerat genom kroppen. Men eftersom jag är så emot att köra påverkad fanns det ju självklart i mina tankar. Jag tackade Gud för att jag inte hade klarat av att dricka av vinet. Ibland kan man ju tro att det är en mening med det som sker, utan att för den skull vara religiös. Jag hade ju lika gärna kunnat ha druckit lite vin och då hade jag definitivt inte kört bil. Då hade vi fått sova i bilen den natten.
Jag gjorde mig i alla fall redo att köra den långa vägen hem, men vände mig mot pappas fru och vi samspråkade om vad som hade hänt. Vi var båda tragiskt överens om att pappa hade betett sig, som en riktig jubelidiot. Han hade överskridit alla befogenheter en levande varelse överhuvudtaget kunde ha. Vi hade inte ord för våra tankar. Vi var i ett chockliknande tillstånd båda två. Pappas fru skämdes över sin man, min pappa, Eriks morfar.
Hon skulle minsann tala om för honom vad hon tyckte om det här. Det var det sista hon sa innan jag satte mig vid ratten.
Jag ansåg att pappa hade vanärat sitt egna namn och ordet pappa och morfar hade han raderat ut för all framtid. Allt min pappa någonsin hade betytt för mig var som bortspolat. Pappa, som hade varit mitt allt under hela min uppväxt.
Att det var min sons morfar kunde jag bara beklaga. Jag kände mig så kränkt å min sons vägnar. Jag skämdes!
Bilfärden gick trots allt lugnt tillväga. Jag mådde mycket dåligt men höll mig lugn. Jag höll tillbaka gråten men hade svårt att köra vårdligt, så jag stannade bilen för att sittandes på en sten kunna gråta ut ordentligt och samla kraft för hemresan.
Väl hemma satte vi oss alla tre i soffan och pratade igenom det som hänt. Vi orkade bara prata en liten stund för vi var alla så utmattade att vi inte orkade tänka klart. Orden räckte liksom inte till. Speciellt jag själv var fullkomligt helt slut på resurser.
Jag kramade om min son, som gick ut till sitt rum för att tillbringa kvällen ensam med sina tankar, istället för att, som tänkt, glädjas i ett trevligt umgänge med sin familj och släkt. Jag led fruktansvärt av att se honom så ledsen.
Gamla minnen ploppade upp på näthinnan, minnen, som jag ville skulle vara förintade för all tid och evighet. Minnen från mitt tidigare förhållande.
Jag fick stöd av Mikael men sorgen, ilskan, ångesten, skuldkänslorna och en fruktansvärd vrede släppte inte taget. Jag tänkte på Erik och på hur han måste ha känt sig. Jag visste allt för väl hur man känner sig, som kränkt.
Att inte pappa visste bättre trots att han var medveten om hur hans barnbarn tidigare hade levt, var för mig en gåta. Ett sådant här beteende kan aldrig någonsin vara ok, men speciellt efter allt han så väl var medveten om, hade hänt, under många år med missbruk inom familjen, borde han ha vetat bättre.
Jag frågade mig själv om och om igen, vad kan ha skapat denna människa, som kunde göra sina närmaste så illa? Om jag visste det vore det kanske lite lättare att försöka förstå hans agerande eller försöka förklara det inträffade för min son och andra berörda.
Jag tänkte att det skulle dröja länge innan alla dessa känslor skulle kunna hanteras. Om det någonsin gick att läka skulle det ta mycket lång tid.
I och för sig skulle det enligt mig krävas så otroligt lite av pappa för en försoning, men för honom var (och är fortfarande) det ett så stort steg att det förmodligen aldrig någonsin kommer att ske. Det jag tänkte på och allt jag önskade var ett enda litet ord, från min pappa, min sons morfar.
Förlåt.

Skriven av: Charlotte Eriksson