Stunden

Jag ser ut genom fönstret i klassrummet. Det är nästan mörkt ute och det regnar. Typiskt höstväder. Suck.
Klockan tickar framåt. Det går så sakta. Alla andra sitter och läser sina böcker. Eller gör de? Jag ser mig om i klassen. Jo, de flesta läser. Men jag upptäcker att det kretsar en lapp runt. Äsch. Jag vill hem.
Till slut är den oändligt långa lektionen slut. Alla skyndar sig ut och hemåt.
- Ska du med på festen ikväll? frågar Camilla, den andre av mina bästa vänner.
- Visst. Jag har väl inget annat för mig heller, svarar jag medan jag försöker stoppa alla läxböckerna i ryggsäcken.
Jag, Camilla och Kajsa skiljs åt i korsningen där vi brukar. Alla går år varsitt håll.

Klockan sju går jag hemifrån. Jag sak först till Camilla och sedan ska vi hämta Kajsa. Jag går sakta, så att tiden skulle rinna iväg. Jag är tidig. Till slut ringer jag på Camillas dörr och som tur är så är hon redan klar. Vi går och hämtar Kajsa och sedan bär det av åt Sams hus, för där är festen. När vi kommer in är nästan alla andra redan där. Till min glädje ser jag att den där snygga killen från gymnasiet också är där. Fredrik heter han, är bror till Tobias i vår klass. Han står i en klunga av sina kompisar. Han råkar se åt mitt håll när vi stiger in i vardagsrummet och ler igenkännande. Vi dansade tillsammans i en fest för några veckor sedan.
Jag sätter mig ner i soffan. Camilla och Kajsa går och dansar, men jag har ingen lust. Jag sitter där nästan hela kvällen. Orkar bara inte nåt annat.
Till slut är klockan tolv. Nån byter cd. Discomusiken byts till en vacker ballad. Jag ser på när Tobias och Kajsa går för att dansa. Jag förstår att de gillar varandra mer än de tidigare visat. Camilla sätter sig hos mig en stund, men sedan kommer Sam och bjuder upp henne. Känner mig ensam. Jag sluter ögonen och låter musiken rinna in i mig.
Plötsligt känner jag hur någon slår sig ner bredvid mig i soffan. Jag öppnar ögonen och ser Fredrik le mot mig.
- Trött?
- Jo, lite. Har inte nåt ork ikväll, svarar jag och ler lite svagt tillbaka.
- Du kanske har lust att dansa ändå? undrar han.
- Visst.
Han tar mig i handen och för mig till dansgolvet. När han knyter armarna runt mig känner jag mig varm. Jag känner, alltså finns jag. Jag lever...

Skriven av: menninkäinen