Svanen

Svanen


Jag älskar dig men jag orkar inte mer. Det känns som om jag har ett stort hål i bröstet. Där all glädje fanns är bara ett stort tomrum kvar.
Hon var mitt allt, men Herren tog henne ifrån mig. Han tog meningen ur mitt liv. Jag skulle göra vad som helst för att få ha henne hos mig igen. Vad som helst! Jag saknar henne så mycket.
Han har tagit dig ifrån mig också. Du älskar mig inte längre. Du ser aldrig på mig och tar inte i mig längre…
Jag vill ha ett liv med mening och det finns inte på jorden, utan bara där hon finns.

Farväl

Den långa klänningen blåser vinden. Det är en varm vind, som bär löften om en varmare årstid, men den kyler ändå tårarna på hennes kinder. Friden, som så länge varit försvunnen från hennes ögon, är åter tillbaka. Styrka och beslutsamhet lyser ur dem.
Solen har ännu inte gått upp över horisontens kam, men ett blekt sken lyser över de blodröda klipporna. Långt där nere hörs vågornas stillsamma brus. En ensam svan guppar ovanpå vattnet. Lukten av salt är blandad med vårblommornas ljuva dofter.
Små fina, bruna lockar har letat sig fram ur håruppsättningens fångande klämmor och blåser fram i de djupblå ögonen, men hon märker dem inte för hon är långt borta i andra tankar.

En jublande glädje fyllde henne samtidigt som uppkastningen landade i tvättfatet. Klänningens korsett satt hårt åt i midjan och gjorde det svårt att andas. Trots det gick illamåendet sakta över. På lyckliga, fjäderlätta fötter flög hon fram till makens gemak. Tjänsteflickan som hon passerade såg förebrående på henne. Det är högst opassande för en ung fru att bete sig som hon gör.
Tre veckor över tiden, tänkte hon, och nu illamående, det kan bara betyda en sak…
Hon slog upp dubbeldörrarna till makens sovrum med en ljudlig smäll.
 Älskade, jag är havande! tjöt hon.
Han tittade klentroget från hennes leende mun till händerna på magen. Så länge de hade försökt och hoppats… Hennes entusiasm hann svalna något innan orden sjönk in.
 Äntligen! utropade han. Med två långa språng var han framme vid kvinnan och tog tag om midjan och svängde runt henne i lyften samtidigt som han skrattade högt. Hon föll in i hans skratt och fixerade sina djupblå ögon i hans nougat bruna. Till slut tappade mannen balansen och båda föll ner i den stora dubbelsängen.
Hon hade haft svårt att bli gravid och hade bara blivit det en gång tidigare. Då hade det blivit missfall. Tiden gick, men hon blev inte gravid igen. De hade nästan gett upp hoppet vid det här laget.
 Är du säker, viskade han i hennes öra.
Hon tittade upp och granskade hans stora, fylliga mun, höga kindben och rufsiga hår innan hon viskande svarade ja. Han rullade över på rygg och såg drömmande upp i taket.
 Jag hoppas det blir en son, sa han. Jag skulle lära honom allt om gården, rida och fäktas, vilken lycka. Han vände sig om och gav henne en lång kyss. Jag älskar dig.

Den lilla klänningen var klar och hon satt i en fåtölj och beundrade underverket som skulle bära den. Hon doftade så otroligt gott. En speciell
lukt som bara bebisar har, en blandning mellan sur mjölk och barnets egen kroppsdoft.
Första gången hon hållit det lilla knytet i sina armar kändes det som om hjärtat skulle svämma över av lycka. Hon var så liten, så söt och skör. Absolut ingenting skulle få göra den lilla ängeln illa.
Han hade älskat babyn från första stund. Det såg hon i hans ögon. Det spelade ingen roll att det var en flicka. Hon var hans, av hans kött och blod.
Hon slet blicken från den sovande lilla flickan i vaggan och gick till köket för att hämta flaskan.
Hela atmosfären i rummet var förändrad, fel, när hon kom tillbaka. Ögonen sökte sig direkt till barnet i vaggan. Det kändes som en elefant sparkade henne rakt i mellangärdet. Det fick inte vara sant, kunde inte vara sant! Hennes vackra lilla flicka var helt blå i ansiktet. Plötsligt släppte alla spärrar och hon började skrika och störtade fram till vaggan. I vild panik skadade hon den lilla flickkroppen allt mer och mer. Springande steg närmade sig bakifrån, men allt hon såg var babyns ansikte. Starka händer grep om hennes axlar och Han sa åt henne att lugna ner sig.
I ultrarapid såg hon hur babyn togs ifrån henne och lades på bordet ovanpå den färdiga klänningen. Någon satte lång och pekfingret mitt på bröstkorgen och började pumpa. Personen växlade mellan hjärtmassage och konstgjord andning.
Alla ljud var avlägsna, men det var ett som trängde sig fram i hennes medvetande, knakande revben.
Allt eftersom aktiviteten kring barnet avstannade rann paniken av henne.
 Fötterna är svarta, sa hon med frånvarande röst. Varför är de svarta?

Det blev varmare i luften, en ny dag randas. Vinden friskar i och för med sig ljudet av ropande röster, som försvinner mellan klipporna och bort bland vågorna.
Begravningen hade varit hemsk. Kyrkan hade varit näst intill fullsatt och blommor hade prytt alla kyrkbänkar. Vackrast av allt hade kistan varit, en liten tingest snidad i rosenträd och gångjärn av guld. Blommorna runt omkring hade varit de vackraste av alla speciellt nejlikorna.
Mässan hade varit lång, för lång enligt några. Han hade hållit om henne hala tiden, med tårar rinnande ned för kinderna. Hon däremot, hade inte släppt en enda tår sen klänningen blivit klar, klänningen som nu bars av barnet i kistan. Båda var för uppfyllda av sorg för att över huvud taget kunna höra vad prästen sa.
När mannen och kvinnan stod framme vid kistan steg ett avgrundsvrål från hennes läppar. Insikten om vad som hänt sjönk äntligen in. Ljudet verkade ha förlamat alla närvarande, men innan någon hann göra något tystnade det. Tårar började istället rinna ner för hennes kinder, samtidigt som hon sjönk ihop på kyrkgolvet.
Beslutet hade mognat sedan den dagen och nu stod hon här bland klippor och skrevor. Hon tittar in i den lilla bit av solen som syns ovanför horisontens kam. Klipporna färgas än mer blodröda och havet är vackrare än någonsin.
En ny dag randas, tänker hon leende, ett nytt liv.
En ensam svan lyfter och flyger rakt mot solen, rakt mot evigheten.

Skriven av: johanna olsson