Svansången

SVANSÅNGEN




Den gamla gumman hade blivit änka ett par dagar innan sin födelsedag. Det gjorde henne inget, hon firade den ändå aldrig och hon visste att han länge varit sjuk och tynande, och lät honom undanglida i stillhet.
Hon hade aldrig förstått sig på det där med firandet av årsdagarna som passerade, då ingen egentligen kan säga att de vördar den efter det att de första skälvande åren är förbi. Det som återstår är blott en vandring mot någonting, som de som längtar, bara får se skjutas framför sig, medan de som rädes, det hela tiden närmar sig. I båda fallen stegras våndan över att inte ha kontrollen över sitt eget liv och i detta fann hon inget att fira. Hon tillhörde en kategori som befann sig mitt emellan de tu och var varken rädd eller längtande inför det hon inte hade någon vetskap om.
Vad hon visste var däremot att alla runt omkring henne hade fallit ifrån till det okända och att hon var det sista äpplet på ett träd som förberedde sig för vintern.
Beslutet att inte fundera i vidare banor var hennes eget och togs tidigt, men allt hade den sista tiden förändrats ty hon kände att hennes minne började svika och istället gick hon nu dagarna i ända och försökte komma ihåg de stunder, de möten och de ansikten som någonsin hade betytt någonting för henne. Hon kände att de alla med tiden bleknade. Hon såg sin forna skärpa förvanskas och kunde ibland finna sig själv på en plats till vilken hon inte kunde minnas varför eller hur hon hade kommit.
Fotografierna på den dammiga byrån och i albumen tycktes flyende i samma mening. De blev alla otydligare och gulnande för att slutligen försvinna.
Trots att hon fortfarande var förmögen att vid tillfälle reflektera över sin situation och se alla bevarade delar av sitt liv förgås så kunde hon inte längre se den sprödhet som insikten om minnenas flykt skänkte. Ty vad kan man säga om ett liv, annat än att vi är våra minnen och att den samling som finns, är den som räknas i våra korta framträdanden; den som glider över mellan generationerna eller går ner sig i Lethes vatten för att lämna oss osynliga och förtärda av tidens nyck.
Hon satt och vaggade sig till ro. Ingen fanns där för att höra hennes lågmälda mumlanden eller för att ge henne en glimt av att hon faktiskt hade levat. Det slitna nattlinnet fladdrade i en pust från ett öppet fönster som dragit med sig strandens dofter av tång och salt. Hon mindes dem klart och drog på munnen. Det var dem som en gång fått henne att tvinga sin man att lämna staden för den lilla stugan där hon var uppväxt och där hon ville att de två skulle åldras i havsfåglarnas skri. Vagt framträdde för henne deras tidiga morgonpromenader - de stunder hon älskat mest. De små stegen ner mot stranden, över ängen som med vajande gräs hälsade hennes närvaro och erbjöd skydd åt de blommor som där rotat sig.
Hon hade varit nöjd med det tillbakadragna levernet, det ensidiga sällskapet och sina alla minnen. Att allting nu var på väg att försvinna var hon inte längre medveten om. Inte heller att hennes kropp den sista tiden skulle vara en sluten säck som aldrig mer skulle gå att öppna, eller att hon den gången då hon i doften av sin barndom lämnade huset för att följa den mot stranden och barfota trampade över ängen, kände vinden susa genom håret och inom sig hörde ett lågt nynnande var så nära sin födelsedag som hon någonsin kunde vara. Där satte hon sig ner i gräset för att lyssna till vågorna och den väna sången, fylld av stoff som hon inte längre visste att hon bar och som bara den yttersta överraskningen skulle återgälda.

Skriven av: Alfwinsten