Svart

Svart

Kap1:

Det var en kall vinter tisdag. Det var vindstilla, några få men stora snöflingor dalade till marken, som löv en vacker höstdag. Jag gick långsamt längs cykelvägen vid dungen. Jag bar svarta kläder, jag tog av mig luvan som täckte mitt svarta hår. Jag lät en hand stryka igenom håret, samtidigt som min blick sänktes, jag hade slutat gå. Jag tittade ner i marken, jag kände hur sorgen vred sig i magen. Ingen förstod mig, därför var jag annorlunda, därför var jag hatad. Jag tittade up, en man med en hund gick förbi mig. Jag kände mig dödsjuk, mitt huvud blev varmare och tyngre. Med ett djupt andetag fylldes min kropp med vrede, svart vrede. Jag knöt mina händer hårt, tittade up och gick vidare. Nu hade jag äntligen gått klart den gråa döds vandringen och kommit fram till skolan. Jag var redan sen, med bestämda steg gick jag direkt till svenska salen, där jag skulle tillbringa närmaste timmen. Jag gick förbi hiphopparna, som gick till skolan, men sen skolkade hälften av lektionerna. Jag såg dom rakt i ögonen, hatade tyst. Jag visste, jag kände alla innan dom förändrats, ingen var sig själv på den här skolan. Jag stod ensam på klippkant, redo att hoppa.

En av dom gick rakt emot mig, jag visste vem det var, det var mågon form av ledare för skiten, den enda som öppnade käften mot mig. Fast jag klarat sig bättre utan dom orden, inte för att jag brydde mig, skiten hade flugit i flera år, inget var nytt. Jag vägrade flytta på mig, istället gick jag med snabbare steg mot svenskan, det verkade inte som att han skulle flytta på sig heller. Vi stötte till varandra i hög fart, han kastades åt sidan och fick ur sig 'Se upp med vem du stöter ihop med'. Han var precis som dom andra, inte sig själv. Han trodde jag skulle bli rädd. Men jag hade redan sett för mycket, alla dessa år, jag var inte rädd, jag brydde mig inte längre. 'Tagga ner din jävla hiphoppare' sa jag lungt. Hans små ögon fylldes med falsk självsäkerhet.

Han hade stannat, jag små log åt situationen, han visste inte att jag förändrats, eftersom att han inte kände mig. 'Va fan sa du?' sa han. Jag kunde se hans puls stiga, men inte på grund utav vrede utan utav den blicken jag gav honom, i den sekunden förstod han att jag inte tänkte ge mig. Jag såg hur hans ögon skapade en ridå av vrede och jag svarade lungt 'jag sa: Tagga ner din jävla hiphoppare'. Han gick fram till mig, han tog tag i min krage och sa 'Har du nått emot mig eller? För jag har nått emot dig'. Jag kände hur den svarta vreden spred sig igenom hela min kropp på en milli sekund och jag gav ut ett skrik, det var ett kort, mörkt dånande skrik. Det uttryckte all min vrede. Det svarta tog kontrollen, jag puttade honom hårt över bröstet med båda händerna, han flög in i tegel väggen, jag skrek och slog min knytna näve i väggen brevid honom. Jag började blöda, men det gjorde inte ont, all smärta sögs upp av det svarta. Nu var hans ögon fyllda med skräck, jag såg rakt igenom honom, jag var fortfarande fylld med den svarta vreden. 'Jag har inget emot dig, jag har något emot vad du gör' sa jag. Åter igen med lugn ton, men mina ögon var fortfarande sprängfyllda med ren vrede. Han svarde inte utan kollade med sina skakande gris-ögon på mig. Jag tog ett tag om hans axel och sa 'Håll dig borta från mig'. Jag betonade varenda ord, jag ville dra ut på situationen. Jag njöt.


Kap2:

Jag kunde inte stanna kvar längre, jag behövde spy. Plötsligt började en slags panik spridas i min kropp. Jag visste vad jag hade gjort men jag ångrade mig inte det minsta. Fast det tog kontrollen över mig. Jag kunde inte stoppat det ens om jag hade velat. Jag gick in på toan. Jag spydde.

Tankarna rusade igenom mig, jag var tvungen att komma bort härifrån. Jag gick ut, jag vet inte om jag hade i tanken att gå hem, men jag kunde inte stanna kvar. Innan jag han stänga dörren efter mig så hörde jag rop på mig i korridoren. Det var en lärare, Håkan. Men jag klarade inte av det, jag var tvungen att komma ifrån allting. Jag var tvungen att ta reda på vad det är som händer med mig.

Där ute var det kallt, jag hade glömt jackan, men jag kunde inte gå in igen. Vinden kylde ner mitt överarbetande huvud. Allt omkring mig blev snurrigt och jag trivdes enormt med att blunda. Jag blev bortkopplad, från världen, mina egna sinnen. Jag stod och blundade.

Efter att jag samlat mina sinnen började jag frysa. Det korta ruset jag hade fått av allt, det svarta, att vinna, hade gått över. Men jag gillade det. Alla tankar började bubbla upp i huvudet på mig igen, och jag började springa hem. Det dröjde inte länge innan jag började gå, det var kallt och jag behövde bara komma bort från skolan. Ingen fick se mig såhär. Ingen var hemma, dit kunde jag gå.

Väl hemma hade en dunkande huvudvärk kommit. Jag tror att jag fick den av alla tankar som jag inte hittade någon lösning till på vägen hit. Det hade dykt upp så mycket, massvis med frågor som bara skapade mer frågor. Jag såg ner på mina knogar, det blödde fortfarande och stora bitar av skinn hade halft rivits av dom. Det började göra ont först nu.

Jag tog en huvudvärkstablett innan jag satte mig ner för att tänka igenom allt. Var jag farlig? Det verkar så. Om jag inte kan kontrollera mig i en sådan situation, vad händer om det skulle bli ännu värre? Jag visste inte, och var det så konstigt? Massvis av undringar dök upp, och jag hade inte svaret på någon. Jag lade mig ner för at försöka sova, det gick inte.


Kap3:

Det hade gått fyra dagar, jag hade inte varit i skolan, jag hade inte kunnit sova någonting. Det var väldigt jobbigt att ha såpass lite energi kvar i kroppen. Inga tankar hade fått svar, idag kom mamma tillbaka från Bali, så imorgon var jag tvungen att ta mig till skolan. Hur skulle det bli? Skulle dom vilja göra hämnd, eller var dom rädda? Visste någon mer än dom? Men dom tankarna försvann snabbt. Jag brydde mig inte, jag brydde mig inte om vad någon i den skolan tyckte. Mitt eget huvud var svårt nog att hålla koll på.

Jag hade inte kommit fram till mycket under dessa fyra dagarna. Det kändes enormt kasst, allting runt mig hade tappat betydelse, ingenting var värt någonting. Så fort jag satte igång med något så sögs livet ur både det och mig. Jag hade en bitter smak i munnen hela kvällen. Det var en halvtimma sedan mamma skulle kommit hem, inte ens det bekymrade mig det minsta.

Jag insåg hur tunnt livet kan vara den kvällen.


Kap4:

Mamma verkade inte glad att se mig, hon var bara trött och ledsen över att hon var tvungen att jobba istället för att njuta av livet. Jag drog mig undan. Jag satt på mitt rum och funderade. Vad var det som fick mig att fortsätta? Jag tänkte på hur det var hemma, där verkade jag bara vara en börda. Jag tänkte på skolan... skolan... Mina tankar togs tillbaka till stunden då det hände, jag följde hans blick igen, detta gav mig en kick till min egen förvåning.

Jag behövde inte lyssna på dom. Det är mitt liv, är jag hatad så är det så. Frågan är bara om jag klarar mig själv, annars vet jag inte vad som kommer hända.

Författare:

Publicerat

Dela: