Svart rock men inga byxor

Jag trodde att man skulle kunna ta en promenad utan att bli störd. Men det slutade med att jag tog mig in till stan för att istället sätta mig på ett café och dricka en stor kopp kaffe. Men mannen hade följt efter mig under en längre tid och det började verkligen bli störande. Han hade en lång svart rock och ingenting under. Det var nog det absolut obehagligaste, att han var helt naken under sin rock.
På spårvagnen trodde jag i alla fall att jag skulle få vara ifred. Jag satt och läste ur mitt häfte som skolan hade försörjt mig med tills imorgon. Kaffe hade verkligen varit gott. Mannen satt några platser längre fram på vagnen. Jag förstod att det var mig han följde efter. Det var så uppenbart att det nästan var löjligt. Av någon anledning var jag inte rädd, mest irriterad. Det tog inte lång tid för än jag bestämde mig att lämna vagnen och testa honom igen. Jag gick av på Järntorget och gick in på ett café för att köpa en kaffe. Mannen hoppade inte av på samma hållplats som mig. Jag gick in och beställde min kaffe, och slog mig i pannan för att jag alltid är så paranoid. Jag måste lägga av. Skägget kliade, jag kliade tillbaka och satte mig ner med mitt nyköpta kaffe.
När jag hade fått jobba i en kvart med mitt arbeta inför morgondagen, så såg jag mannen igen. Han stod och beställde en kaffe framme vid kassan. Jag gick därifrån, av någon anledning vågade jag inte ringa polisen. Jag gick hem och la mig bredvid min flickvän som redan hade somnat.

Dagen efter så vaknade jag av att min sambo slog igen dörren för att hon skulle till sin tenta. Ibland var hon så grinig på morgonen. Då struntade hon oftast i att väcka mig för att jag var så slö. Jag är ingen morgonmänniska.
Med lite extra kraft så tog jag mig ur sängen, för att ta mig till bussen. När jag kom fram till bussen så såg jag direkt, det var han, mannen i svart rock utan kläder under, som körde bussen. Jag antog att jag höll på att bli galen. Jag mötte blicken med en kvinna som satt lite längre fram, och hon såg lite misstänksam ut, så jag tänkte att hon kanske också såg det jag såg.
”Ser du mannen som kör bussen? Han har inga byxor eller någonting.” Kvinnan skrattade åt mig, och det gjorde några andra på bussen också. Jag vände mig tillbaka och tittade på chauffören, och han var inte längre mannen i rocken. Jag skämdes så att jag ville dö. Jag gick av bussen och tog nästa.
Nu hade det gått så långt att jag bestämde mig för att ringa min flickvän och berätta vad det var som hände med mig. När hon inte var sur brukade hon faktiskt lyssna på mina problem. Idag klickade hon mig, och det var precis då jag kom på att hon hade tenta. Hon var förmodligen förbannad på mig nu. Jag gick bort mot första bästa bar, när jag kommit in till stan. Ölen hjälpte för tillfället, det slutade med att jag satt på andra lång 5 timmar senare med ett gött gäng människor som jag aldrig träffat innan. Vi beställde in shottar, vi kedjerökte och vi skrek och skrattade. Det var en underbar kväll. Jag märkte att min flickvän hade försökt ringa mig 6 gånger. Jag orkade inte ringa tillbaka för jag ville inte att hon skulle förstöra mitt ”mode”.
Ett par timmar senare hade jag splittrats från alla mina nya vänner. Jag skulle aldrig träffa dem igen. Nu satt jag på bussen hem igen. Plötsligt, när jag satt och lyssnade på musik så satte sig en man i svart rock bredvid mig. Han knackade mig på axeln. Jag tog ur ena hörluren. ”Vad sa du? Ursäkta jag lyssnade på musik.” Jag lät nog jätte full. Mannen bara tittade på mig. ”Ville du något eller?” jag kände självklart igen honom men jag var inte så rädd för honom nu när jag var full. Han var inte alls något jag fruktade nu. Öl var lösningen på problemet. Jag satte på mig mitt headset igen, och blundade. Mannen i rocken var inte skrämmande. Det var skönt.
Jag gick av bussen och mannen följde efter. Ju närmare hemmet vi kom, ju mer försökte han dra mig åt ett annat håll. ”Vart vill du att jag ska gå?” Han svarade fortfarande inte och jag orkade inte bry mig. Inte det minsta. ”Jag struntar i dig.” Nu började ilskan inom mig bubbla upp. ”Lämna mig ifred!” Det var inte alls kul. Om han bara kunde låta mig vara. Jag fällde en tår. ”Varför får jag inte gå hem? Jag älskar mitt hem, jag älskar mitt liv, jag behöver inte dig!” Jag grät lite mer intensivt nu.
Marken började gunga, det var som om mannen hade makt över hela världen. Han drog i mig. Han kontrollerade mina tankar. Han slog mitt huvud fram och tillbaka mellan två stora stenar. Två stora tegelstenar. ”Varför kan jag inte bara få gå hem?” Jag grät av smärta.

Jag blev beroende av mannen. Jag kunde inte låta bli att följa honom. Jag ville hem och sova med min flickvän. Jag ville så gärna lägga mig bredvid henne och hålla om henne, och känna mig trygg. Jag ville känna hennes doft och vakna med henne. Jag ville ringa min familj. Om de bara kunde ta mig hem till dem. Om de bara kunde rädda mig från mannen, men det kan ingen, just nu har han mig. Nu har han makt över mig, och det krävs superkrafter för att ta sig ur hans järngrepp.

Det är som om han satt mig i sina handbojor. Jag släpade mig efter honom och han log. Han såg så välkomnande och pålitlig ut. Men han gjorde mig illa, jag visste att han skulle göra mig illa. Som han alltid gör. Jag försöker få upp min telefon och ringa min flickvän. Men han slår telefonen ur handen på mig. Han biter sönder telefonen så att det rinner blod ur munnen på honom av allt glassplitter från Iphone-skalet. Sedan slår han mig. Han slår mig i huvudet flera gånger och han sparkar mig i magen. Han drar mig mot järnvägen. Nu har mannen ett stabilt grepp om mina handbojor och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag ropar på hjälp. Men jag viskar bara. Han släpar mig med och jag kan känna hur alkoholruset går över sakta till ångest och bakfylla. ”Hjälp mig” viskar jag igen. ”Hjälp!” Lite kraftigare, men fortfarande en kvävd viskning. Han slår mig lite till och jag vet att ingen är ute som kan hjälpa mig. Han jagar mig helst om ingen är ute.
Det hade gått några timmar och han hade bara stått och bevakat mig på bron. Han tvingade mig att stå och titta ner, trots att jag var höjdrädd. Nedanför var motorvägen fullt aktiv. Jag stod och tittade på bilarna och mannen fortsatte bevaka mig. ”Jag vill hem.” Sa jag, men mannen mötte sin iskalla blick med min bara. Han var fortfarande naken under rocken. Vad nu det skulle betyda?
Han bad mig gå närmare och närmare kanten. Jag litade på honom. Han såg så säker ut. Och han verkade så oskyldig när han stod där, och med blicken förde mig närmare kanten. Jag stod precis vid kanten nu. Ett steg och det skulle bli mörkt.
Jag tänkte på min familj, och min flickvän. Plötsligt fylldes jag av en vrede som var värre än något annat jag känt. Jag var så trött på mannen med rocken. Jag vände mig om och slog han, lika hårt som han hade slagit mig hela kvällen. Han satte sig på knä och jag sparkade honom så hårt i tinningen att han förmodligen inte skulle överleva. Jag sprang allt vad jag orkade hem.

Jag slog upp dörren, andfådd av allt springande.
”Älskling! Vart har du varit? Vad har hänt? Du ser helt förstörd ut!” Hon kramade om mig och hennes värme lugnade mig hela vägen in i själen. Jag var hemma igen.
Vi satt uppe ett bra tag den natten och pratade om allt möjligt. Hon tröstade mig efter allt jag varit med om, även om jag inte berättat hela historien. Det var inte så enkelt. Hon var den enda människan som kunde skrämma bort mannen med svart rock. När hon var hos mig, så var han inte där.
Precis innan vi skulle gå in och lägga oss så såg jag mannen stå ute på balkongen. Min flickvän såg honom inte, men han såg henne, och han vågade inte komma in.

Författare:

Publicerat

Dela: