Svart&Vitt

Laim tryckte hörlurarna längre in mot trumhinnorna. Han hade så konstig form på öronen, inga hörlurar passade honom.
Han startade musiken.
Sorgen bubblade upp inom honom, då han hörde vilken låt som fyllde hans konstigt formade öron.
Det var hennes låt.
Med en enda frustrerad rörelse hade Liam slitit sladdarna ur öronen och stirrade på dem medan andan och gråten slogs med varandra i hans strupe.
Han ville inte höra den låten, inte tänka på henne. Men vem försökte han egentligen lura? Hon fanns överallt, det fanns inte en väg där de inte hade stannat för att kyssas, inte en buske de inte hade knuffat in varandra i, inte en stol i hans hus hon inte hade suttit i.
Sorgen boxade honom i magen, tills han inte längre kunde stå upp och sjönk ihop i en buske, översållad med vita bär. Så många gånger hade han ställt frågan; Varför?
Varför skulle just tjejen han älskade mer än någonting i hela världen fyllas med en sådan sorg att hon helt enkelt inte orkade mer?
Varför hade inte han kunnat ta hand om henne? Han rev sig över kinderna när bilden som plågat honom så många nätter kämpade sig fram i hans medvetande. Bilden av en alldeles stendöd Maia, alldeles vit och död och borta, liggandes på det kalla badrumsgolvet, med de blodiga handlederna hårt tryckt mot bröstet och med de vackra ögonen stirrandes i tomhet.
Tårarna glittrade på hans kinder och han kröp ihop med han viskade med sorgsen målbrottsröst.
- Maia.... Maia.... Maia.....
Plötsligt kände något mjukt men kallt mot sin kind. Han brydde sig inte först men efter en stund öppnade han ögonen som var grumliga av tårar och såg rakt på ett litet rådjurskid som stod och tittade på honom. Det förstod att han var ledsen, ville trösta. Han sträckte långsamt ut handen mot det och det backade inte undan då hans fingrar rörde vid dess huvud, det stod bara där och såg på honom med kloka ögon.
Ögonen....
Det var absolut något med ögonen som verkade bekant. De var alldeles mörkblå, med små vita streck runt pupillen.
Maias ögon.

Författare:

Publicerat

Dela: