Svarta moln, röd död

Jag slog honom hårt över munnen.
- Vad fan håller du på med? Skrek jag åt honom.
Jacob tog bort sin hand från mitt bröst och stirrade chockat på mig.
Ångande av ilska slet jag åt mig min väska och sprang ut från baren. Jag torkade ilsket mina tårar. Den idioten! Han var precis som alla andra, ville bara ha sex!
Jag såg knappt var jag satte mina fötter, och regnet blötte ned mig. Jag märkte det inte ens.
Ännu en gång hade det hänt. Ännu en gång hade jag blivit sviken. Verkade jag verkligen vara på det sättet, en som går med på att ha sex bara sådär?
De dåliga tankarna kom återigen tillbaka. Var det något fel på mig? Det måste det ju vara, för det är ju bara sådana män som dras till mig.
Mörkret svepte in staden i sin famn, och de flämtande gatulyktorna kunde inte hålla det kvävande mörkret borta. Jag stannade till och tittade upp.
Ett svart moln svävade ovanför staden, och jag greps av skräck. Inte molnet igen!
Jag sprang snabbare mot min lägenhet, men molnet kom obevekligt närmare. Jag kände en brännande smärta av ansträngning i sidan, men jag struntade i den så gott jag kunde och fortsatte springa. Om molnet hann ned innan jag var inomhus så var det ute med mig.
De sista metrarna innan jag kom innanför dörren tog jag med tre långa steg, och jag smällde igen dörren hårt. I spegeln mittemot så såg jag det mörka molnet röra sig utanför. Men det kunde inte ta sig innanför fönsterkarmen. Det kunde inte komma in oinbjudet.
Jag suckade tungt. Det mörka molnet. Det var bara ett av de moln som plågade världens länder. Ingen visste vad det var eller varifrån det kom.
Det ryktades om att de var ett av militärens misslyckade projekt, men det fanns även andra teorier. Utomjordingar och miljöförstöringen var de populäraste. Jag hade ingen aning, och jag brydde mig inte. Så länge jag hann undan molnen och inte fick allt mitt blod utsuget ur kroppen så hade jag inget intresse av att få veta vad de var för något, de där molnen.
- Men herre gud, Mia! Jag tittade upp och såg min granne längre ned i korridoren komma springande mot mig.
Hon drog upp mig på mina fötter och hjälpte mig till soffan.
- Var du ute när det där…?
Jag nickade till svar. Jag kände en stickande smärta i nacken och kliade mig där. Det kändes klibbigt. Jag tittade på min hand, och jag såg att den var röd. Blod.
”Så jag kom inte undan helt”, tänkte jag för mig själv.
Mia flämtade till när hon såg blodet, och jag skyndade mig att dölja handen. Hon var svag när det gällde blod.
Jag reste mig vingligt upp, men Mia var redan uppe på sina fötter. Hon sprang fram till den obligatoriska förstahjälpen lådan, och hämtade det hon behövde för att behandla mitt sår.
Jag slöt ögonen och lät henne sköta om mig.
Det gick snabbt, man var tvungen att kunna sådant här sedan molnen dök upp. När Mia var klar så öppnade jag ögonen igen.
- Tack, sade jag. Chocken hade börjat släppa nu, och jag rös när jag tänkte på hur nära jag varit döden tidigare.
Mia skakade bestämt bort min tacksamhet.
- Det här är inget att tacka för. Vem som helst skulle ha gjort samma sak.
”Inte alla”, tänkte jag men var tyst. Det vore onödigt att säga emot henne.
Jag log mot Mia och började gå mot hissen. Jag ville in i mitt eget hem. Mia tittade oroligt efter mig, men när jag inte vinglade lika mycket som förut så slappnade hon av och satte sig i soffan för att vänta på att molnet skulle dra förbi.
Jag tryckte på hissknappen, och dörren öppnades med ett högt pling. Jag gick in och tittade mot Mia, och jag rös åter en gång när jag såg det svarta molnet genom fönstret bakom henne. Jag kisade till. Något var fel, det rörde sig konstigt, upphetsat, som om det hade ett byte inom räckhåll, men det var ju ingen utomhus…
Glaset spräcktes och den oformliga svarta massan vällde in genom hålet. Mia skrek och försökte skydda sig mot glassplittret. Hon hann inte ens se vad som hade fått fönstret att gå sönder, utan när hissdörren stängdes så var hon redan död. Jag hörde ett sörplande ljud, och hissen åkte uppåt.
Jag stirrade på den stängda dörren ett tag, och sedan så greps jag av panik. Det var där nere, var det under mig? Väntandes på en chans att ta mig, döda mig, dricka mitt blod?
Jag ville skrika, men tvingade mig själv att hålla tyst. Det kanske inte skulle höra mig då?
Våningsplanens siffror lyste i rött ovanför metalldörren. Fyra, fem, sex… Dörren öppnades med sitt pling, och jag rusade ut ur hissen.
Jag såg min lägenhetsdörr längre bort, och jag sprang mot den. Bakom mig hörde jag ett vinande ljud, som av en lätt bris, och jag kastade skräckslaget en blick bakåt.
Molnet, med röda fläckar av blod bland det svarta, följde efter mig, men på avstånd. Jag tittade tvivlande på det, kunde inte förstå vad som hände. Det kunde, så varför dödade det mig inte?
Men så återfick jag fattningen och fortsatte springa fram till min dörr. Jag öppnade fumlande dörren, och kastade mig in i tryggheten. Fast jag var inte helt säker på att det var tryggt nu, molnet hade ju tagit sig in i byggnaden oinbjudet, så vad hindrade det från att ta sig in hit?
Jag andades tungt, och mitt hjärta rusade. Jag lade min hand mot mitt bröst, försökte lugna ned mig. Men mina tankar återvände bara till molnet. Varför hade det betett sig som det gjorde tidigare? Varför dödade det mig inte när det hade chansen?
”Det hade ingen anledning till att inte döda mig”, sade en del av mig. ”Jag hade tur, det smälte väl fortfarande Mia.”
Min hjärna fylldes av bilder av Mias kropp som slets i bitar av molnet, och hur det hade sugit upp hennes blod och det svarta fått fläckar av rött…
Jag skakade hårt på huvudet, jag fick inte tänka på det nu. Jag var tvungen att försöka hitta en väg ut om molnet tog sig in.
Vaksamt gick jag omkring i lägenheten, kastade hela tiden blickar mot dörren för att försöka se om molnet tog sig in, sipprade in genom dörrspringan. Men inget hände, och jag blev mer avslappnad.
Men min panik stegrades igen då jag insåg att jag satt fast här inne. Molnen var fortfarande kvar där ute, och jag kunde inte veta när det skulle försvinna. Det fanns inte heller någon möjlighet att ta sig in i någon annan lägenhet inifrån min. Jag blev alldeles kall då jag insåg att om molnet tog sig in så skulle jag inte ha en chans att överleva. Då skulle jag vara död. Game over.
Jag satte mig i soffan, hopkurad, och stirrade på klockan. Räknade sekunderna som gick, sekunderna som jag fortfarande levde. Klockan tickade, sekundvisaren rörde sig. Tick, tack, tick, tack…
Utan att inse det så somnade jag. När jag vaknade igen så var det ljust i lägenheten. Det tog ett tag innan jag förstod vad som hade hänt. Molnen var borta. Solen sken över staden igen.
Jag kände värmen sprida sig igenom min kropp, och jag hoppade upp ur soffan. Jag gick fram till lägenhetsdörren och öppnade den sakta. Jag kikade ut. Inga moln, ingen röd-svart död.
Jag stängde lättat dörren, och gick in i lägenheten igen. Jag tog upp fjärrkontrollen och satte på tv:n. Jag trycket på fyran, det var den kanalen som de rapporterade hur många som molnen hade dödat på, och även andra nyheter som hade med molnen att göra.
”Hittills har etthundrafyrtiotre döda rapporterats”, Sade kvinnan på tv:n. Jag ryckte till. Så många?
Jag tittade koncentrerat på skärmen, och jag märkte knappt att hela rummet sänktes i skugga. Jag stirrade fortfarande på nyhetskvinnan då det svarta omslöt mig.
Jag försökte skrika, men det hade redan tagit sig in i mina lungor. Det slet sönder mig inifrån.
Blod rann ur mig, ur mina öron och ur mina ögon, som röda tårar. I ett rött dis så såg jag kvinnan på tv:n. Det blev det sista jag såg.
Innan allt blev svart så hörde jag hennes röst.
”Vi har även fått in rapporter om moln som bryter mot de tidigare lagarna. De har tagit sig in oinbjudna på flera håll i landet, och oräkneliga liv har ändats av dessa moln…”

Författare:

Publicerat

Dela: