Svarta nätter

Meningen är väl att juletiden ska vara lycklig. Men så var det inte för min del. Länge har man lidit av depression, det är väl knappast en nyhet och tyvärr är julen den värsta tiden för mig. Firade julen hemma hos mina morföräldrar, ganska okej ändå, menar att maten var ju god och så men nätterna var verkligen en plåga. Litet rum sov man i, det var egentligen min mormors så det låg en massa garner och tyger över hela rummet. Underbart egentligen hur man kan ha en så pass starkt passion för något som hon har för att sy. I alla fall hängde det ett foto ovanför min säng. Fotot skulle föreställa mig som en 2-årig liten flicka. Jag var klädd i en vit liten klänning som fladdrade i vinden, långt, blond, välkammat hår och stod ute på en solig veranda. Men det underligaste var ändå mitt leende. Tre nätter spenderade jag till att försöka förstå varför jag log på fotot. Självklart visste jag egentligen svaret, jag var bara ett barn, hade ingen verklighetsuppfattning då, ingen aning om vad det betydde när min pappa kallade min mamma för kossa eller när han hotade henne att hon aldrig skulle få se mig igen. Så liten och oskyldig var man, visste ingenting, aldrig hade hört talas om problem.

En annan detalj på fotot är en kniv som ligger precis jämte mig, jag satt och filosoferade runt om den var ett tecken, om den här kniven representerade min framtid. Om vad jag egentligen borde ha gjort vore att stuckit den i mitt hjärta innan min själ skulle fått genomlida detta helvete. Men vad visste jag, hade ingen aning om min framtid, och tur är väl det, att själen min en gång fått vara lycklig även om mitt minne inte kan se.

Idag är jag 18 år gammal, svarthårig, svarta kläder, svart smink och allt sånt där vet ni. EMO kallas jag, typiskt namn för såna som är svarta och självmordsbenägna. Fast de har ingen aning om vad de pratar om, ska sluta döma mig för den de ser på utsidan, det är bara ett skynke. Man har inte alltid varit sån här ändå. För fem år sen var jag lycklig, jag älskade att dansa i regnet och springa ute på ängarna på Öland. Livet lekte på den tiden.

Jag kan fortfarande komma ihåg natten, det stormade ute. Jag har alltid varit mörkrädd så jag frågade min mamma om jag fick sova hos henne. Hon sa ja och sa åt en man som också skulle sova hemma hos oss att han fick sova på soffan istället. Den här mannen var en som jag bara träffat en gång förr, var rädd för honom, han såg ond ut i ögonen på ett sånt där sätt. I alla fall så började allt som planerat, jag kände mig trygg jämte min mamma och kunde sova gott. Men klockan tre vaknade jag av en röst, en röst som fortfarande dånar i mitt huvud, rösten av en man som ville sova i samma säng som mig och en mamma, en röst som ville ha henne. Han var i sängen med oss, under samma täckte som henne. Jag såg ut som jag sov, låg helt stilla och vägrade andas, livrädd för de skulle veta. Jag kunde höra dem prata, fick reda på saker jag aldrig velat höra. Kommer fortfarande ihåg meningen “har du några sexleksaker?” och min mammas svar “ja, det har jag men kan vi väl ta imorgon när min dotter är i skolan”. Tack vare dessa ord kan jag fortfarande inte sluta ögonen 5 år senare, att höra det, och deras stönande av handlingen som pågick, mitt liv som förstört. Efter några timmar i helvetet då jag känner att någon går igen andades jag för första gången, jag var rädd men så säker på allt var över. Då en hand närmar sig, jag i ett litet satinlinne kan känna den mot mitt bröst, handen åker neråt, för att inte ens tala om vart. Känslan skrämmer mig fortfarande, skräcken om vad som kunde hända. Jag lär aldrig förstå, en 50årig gammal man som kan förstöra en flickas liv såpass.

Nästa dag satt man i skolan, bodde granne med den. Min mammas sovrumsfönster vätte mot mitt klassrum, gardinerna var nerdragna och bara jag visste. Jag visste vad som pågick, vilken jävla hora min mamma var. I alla fall var det tankarna då. Men idag förstår man, hur hon kände sig tvingad, inte hade något val, tack vare männen i hennes förflutna som utsatt henne för samma. Livet är en cirkel, en som inte jag vill uppleva, jag är en rebell och det är med mig den ska brytas.

Författare:

Publicerat

Dela: