Svarta Pärlor

Jag står i dörröppningen, den här dörröppningen krymper och roterar hela tiden. Jag ser på hennes försök att ta tag i mig. Hon ropar, men jag vet inte varför. Hon verkar rädd, men jag vet inte varför. Hennes axlar är små, mina är breda. Hon dansar runt i rummet i ringar av eld. Jag vill ansluta mig till henne, men jag vet inte varför jag inte kan, jag bara kan inte. Hon försöker dra mig till henne, men kan inte nå mig. När jag försöker ta ett steg mot henne från dörröppningen jag halkar och världen snurrar omkring mig tills jag står i dörröppningen igen. Ett svart moln närmar sig, jag vet inte om står ut med här längre. Jag känner mig yr, jag gråter efter hjälp, men ingen kommer. Jag berättar för henne om mitt förflutna, berättar för henne om mitt öde, berättar för henne om mina sorger. Hon förstår mig, hon förstår mig för första gången. Jag kan inte höra henne, men hon kan höra min historia. Jag ser djupt in i hennes mörka ögon och inser att hon verkligen förstår mig.
Någon 11 kilometer bakom mig ropar, jag hör inte vad. Har ceremonin redan börjat? Jag vill inte att detta ska hända, jag vill inte gå. Hon försvinner i skuggorna från det mörka molnet. Jag vill inte att det ska hända, Gud, jag vill inte att hon ska försvinna! Rösterna bakom mig kommer närmre mig, det är en man, men vem är han? Jag vill gömma mig, men jag kan inte gömma mig. Jag kan inte röra mig alls, jag kommer att krossas av den krympande dörröppningen, jag kan inte göra något åt det! Jag är rädd, hon är också rädd, jag kan se det i hennes ögon. Jag önskar jag kunde hålla henne i min famn. Hennes mörka ögon och hennes mörka hår blir mörkare. Hon ropar mitt namn, jag kan se att hon ropar mitt namn. Jag vet inte hennes namn, jag vet inte vad jag ska säga till henne. Hon är borta. Jag vill komma ihåg hennes ögon som mitt sista minne. Jag kommer att dö här. Rösterna är nära mig nu, jag tittar bakom mig i den ändlösa korridoren. Jag kan se rösternas gröna, vita och blåa själar komma mot mig.

- Vakna!
- Han är vaken!
- Säger han något?
- Nej, inte än… ring efter en ambulans!

Jag öppnar mina ögon, jag är inte i dörröppningen längre. Jag tittar runt omkring mig, jag känner igen den här platsen. Det är min väns vardagsrum. Varför ligger jag på marken? Vad har jag gjort? Jag kommer inte ihåg någonting. Jag tittar på målningen på väggen, jag har aldrig förr insett att den är så vacker. Jag vill resa mig och se närmre på den. Men de andra håller nere mig på marken. De säger någonting men jag vill inte lyssna på dem. Jag vill sova, jag vill sova igen men de låter mig inte göra det. De skakar min kropp och försöker ge mig vatten men jag spottar ut vattnet på deras ansikten. Jag kan inte sluta se på målningen, det är hon på målningen. Jag önskar jag visste hennes namn, jag önskar jag kunde röra mina läppar mot hennes läppar. Men de håller nere mig, jag vill inte hållas nere! Jag vill resa mig och se på målningen.

- Vem är hon?
- Vem?
- Hon på målningen där borta.
- Hon? Det är bara någon löjlig tavla. Ambulansen kommer snart, oroa dig inte.

Jag ser in i hennes djupa ögon, de är så vackra, de liknar svarta pärlor. Jag vet vad hon tänker. Hon vill inte lämna mig, och jag vill inte lämna henne. Hon kommer att finnas i mina tankar och drömmar för evigt. Hon är den rätte. Jag tittar på omgivningen runt mig nu. Det är ungefär 10 personer, några killar och några tjejer. Alla står samlade runt mig. Jag känner igen dem alla, de är mina vänner. Eller, åtminstone de kallar sig mina vänner. Jag kommer tillbaka till världen nu, jag vill inte tillbaka till världen. Jag vill stanna hos henne. Jag ska ta reda på hennes namn om det är nu det sista jag kommer att göra i denna världen. Jag här sirener utanför, jag hör fotsteg komma springande mot mig. En man tar tag i mina ben och en kvinna med små lena händer tar tag i mina skuldror och de lägger mig på en bår. Min sista tanke innan jag kommer till sjukhuset är varför drömde jag om henne?

Skriven av: Rasmus