Svarta Prinsen

15:42
Jag vänder mig i sängen; hamnar på rygg med blicken fäst på en liten svart fluga i taket. Ögonblicket därefter flyger den surrande därifrån med kurs på fönsterrutan, som – ehuru jag envist förnekar det inför mig själv – synbarligen inte tvättats på en längre tid.
Jag suckar och vänder mig på sidan samtidigt som jag sparkar av mig den urtvättade, gröna filten – bara för att en sekund senare åter dra upp den till hakan.
Mina tankar kretsar kring min Svarta Prins; min Svarta Prins med glimmande, bruna ögon och stora händer; händer som får mig lugn genom smek när oron gnager i mig som mest; som tålmodigt stryker bort mina tårar under eviga försäkringar att allt kommer ordna sig; och som slår hårt på gitarrens bronsfärgade stålsträngar.
Jag sträcker mig efter mobilen på nattduksbordet bredvid mig, men som jag redan vet – vet djupt inom mig, men ändå inte tror på – har ingen ringt; hur skulle jag ha kunnat missa det med tanke på att jag legat kvar så samma ställe under de fyra minuter som förflutit sedan jag senast tittade efter.
Var finns han? Vad gör han just nu i detta ögonblick när jag ligger här och låter honom ockupera mina tankar? Finns jag i hans?
Sitter han vid havet? Spelar han nostalgiska countrylåtar på sin Fender och ser ut på de skummande, gråa vågorna, önskande att han kunde förena sig med dem, och för all framtid svepa in över främmande stränder och klippiga kuster?
Ligger han utslagen i sin lägenhet efter en alltför väl tilltagen kost bestående av Jack Daniels och aspirin? Senaste gången hamnade han på akuten för att magpumpas, och han förklarade senare för mig att han sett en skymt av döden bland drogdimmorna, i gestalt av en vacker ängel med vita vingar, dansande på lika vita moln. Hon hade lett mot honom och sträckt ut sin hand, men just då han skulle ta den kom han till medvetande och fann sig se upp i en medelålders läkares rödsprängda ögon.
Jag skulle förstå om han längtade tillbaka till sin ängel; han måste ju ha det bättre där än här på alla sätt och vis.
Varför kan jag inte slappna av? Undrar jag och kliver upp ur sängen för första gången på fyrtio timmar.
Jag borde laga mat, jag borde ta in posten, jag borde duscha och jag borde vädra lägenheten.
Jag sjunker dock ner på en pall i hallen – oförmögen att ha tagit mig längre än tjugo meter från sängen; mina krafter har sinat; de har varit frånvarande så länge att jag inte längre minns hur det känns att orka, att vara frisk och stark.
Mitt huvud värker, liksom mitt vänstra knä – jag har som vanligt slagit i det i väggen under en av mina mer våldsamma drömmar; drömmarna om min Svarta Prins som sköljer över mig så fort jag somnar, och som alltid lämnar efter sig en känsla av saknad; som om min själ slitits ut och trampats sönder framför mina ögon.
Min Svarta Prins – som förvisso inte är min, utan högst sin egen – finns alltid med mig, dag som natt. När han en gång fångat mig med sin mörka röst och sina höga kindben visste jag någonstans att min tid som fri individ var till ända; från och med nu tillhörde jag endast honom.
En tid senare insåg jag att han emellertid inte tillhörde mig – han tillhörde ingen, den Svarta Prinsen.
Jag blundar och hör mitt hjärta slå rytmiska, regelbundna slag. Om det bara ville sluta, här och nu, skulle jag inte klandra det.
Lilla hjärta, ber jag innerligt; du har hållit mig vid liv tills nu, men jag behöver inte längre dina tjänster. Var snäll och sluta slå!
Naturligtvis följer inte hjärtat mina fåfänga uppmaningar; det har viktigare saker för sig än att lyssna till sin innehavares enträgna bedjanden.
Jag stönar och huvudet mot väggen bakom mig – igen och igen och igen, men inget händer. Inget mirakel inträffar. Inte för jag att jag egentligen hyste något hopp om att ett under skulle ske, men har man prövat alla sätt, brukat alla medel och hoppats på det bästa vid så många tillfällen suddas gränsen mellan vad som möjligen skulle kunna hända och det som är omöjligt ut, och slutligen vet man inte längre vad som är värt att tro på; sålunda tror man på allt och inget, och tänker i de dystraste av stunder att tre dunk med huvudet i väggen förhoppningsvis skulle kunna bringa lycka.
Så sker givetvis inte, och jag reser mig upp för att kämpa mig ut i köket.
Kylskåpet är deprimerande tomt – faktiskt lika ofrånkomligt tomt som frysen och skafferiet.
Jag kniper hårt ihop ögonen och försöker lugna ner min skenande andhämtning.
Vad ska jag ta mig till? Att gå till affären är otänkbart; en omöjlighet som kräver veckors förberedelse; det kräver mod och styrka – egenskaper jag inte vant mig vid att inneha.
Människor är för mig något skrämmande, och jag försöker följaktligen undvika all kontakt med dem så långt det är möjligt – en eftersträvan som är dömd att misslyckas i denna värld av gemenskap, denna värld där man aldrig är riktigt ensam.
Den enda människa jag klarar av är min Svarta Prins, och nu kanske även han är borta.
Gråten väller upp inom mig som en flodvåg, och strömmar ut genom mina ögon. Jag har länge sökt undkomma denna företeelse att gråta; jag har alltid hyst en märklig hatkärlek till detta fenomen som får en att känna sig så ynklig och undergiven. Resignationen sprider sig i hela min kropp, och jag sjunker ihop i en livlös hög på det kala köksgolvet.
I samma stund slår klockan fyra.


17:00
Jaha, tänker jag. Är det här allt livet har att erbjuda?


17:01
Jag har somnat igen och drömmer om saker som hänt tidigare i mitt liv, ehuru med andra utgångar än vad som verkligen skedde.
Bilolyckan med min familj när jag var sex år slutar med att vi alla dör; farfar avlider av sin hjärtinfarkt; och vi hinner inte fram med min hund Assar till veterinären i tid, utan han dör gnyende i min famn.
Jag vrider och vänder på mig där jag ligger och sover, oroligt och svettande, på soffan i vardagsrummet.
Jag vill vakna; jag försöker smita från mardrömmarna, men de släpper inte taget; de vill hålla mig kvar där för evigt och kväva mig i sina långa, slingrande armar.
Jag försöker skrika, men vaknar lyckligtvis av den mindre tursamma orsaken att jag inte får någon luft. Mina ögon slås upp, men ser bara svart, svart, svart; något mjukt och olidligt hett täcker mitt ansikte.
Jag slår undan det med vänsterhanden, då den högra armen domnat bort efter att jag legat på den.
En grön- och brunrandig kudde ramlar ner på golvet, och jag inser att jag måste ha lagt den över ansiktet i och med någon häftig rörelse åsamkad av drömmarna.
Jag stirrar flämtande på kudden. Den passar inte alls till den orange tygsoffan; visserligen passar få av mina inventarier ihop med varandra, med tanke på att jag hittat de flesta i containrar vid olika tillfällen, samt införskaffat de på lågprisvaruhus.
Jag grips plötsligt av ett starkt förakt för den randiga kudden; jag rusar upp, griper den och springer fram till fönstret. Jag öppnar det ursinnigt och slänger ut kudden – det föremål som för ögonblicket får utstå mitt inre raseri, men vars oskadliggörelse inte bereder mig större tillfredsställelse än man kan förvänta sig av en dylik handling.
Jag stänger fönstret och står emot en impuls att slå knytnäven genom glasrutan bara för att se hur mycket det skulle blöda.


19:24
Min Svarta Prins är död. Han är borta för all evighet, och jag kan inte förstå.
En man ringde och berättade att de funnit hans livlösa kropp naken i badkaret, fullproppad med piller. Mitt nummer var det enda som fanns i hans telefonbok – han var så ensam, min Prins; en ensam vandrare på jakt efter något bättre, något större, än vad denna värld har att erbjuda… Jag kan bara hoppas att han lyckas – att han slipper vara sorgsen längre.
Jag sitter vid köksfönstret och tittar ut på gatan nedanför mig; det är en ljummen kväll med duggregn i luften och svaga vindar. Några enstaka bilar kör förbi, men inga cyklister eller fotgängare.
Ge mig ett tecken, ber jag till någon högre makt, på vilken jag inte satt ett namn. Visa mig något som gör det värt att kämpa vidare!
Ingenting händer; gatan ser likadan ut som för en timme sedan, då jag intog min post.
Hopplösheten sänker sig över mig; tränger in i varje por, och tillåter mig inte att tänka på något annat.
Då så, tänker jag och reser mig beslutsamt upp.
Jag går bort till badrummet och öppnar dörren. Skåpet är tomt så när som på en gammal solskyddskräm – inga piller, inga rakhyvlar, ingen dramatisk död.
Jag klär av mig och lägger mig i badkaret utan att fylla det med vatten. Jag sluter ögonen. Det är lite kyligt, men jag vänjer mig nog.
Jag ska trots allt ligga här i evigheters evighet, tänker jag; och för alltid drömma om min Svarta Prins.

Skriven av: Emelie