Svartulken

Jag försöker samla mina tankar. Allting har blivit en levande mardröm. Jag såg min syster dö i vattnet, men jag kan inte ta in vad som hände. Min kropp vägrar sluta skaka och jag har svårt att tänka klart. Jag behöver hjälp.

Mobilen har laddat ur och elverket har gått sönder. Jag måste ta mig till fots de sju kilometrarna genom skogen och till livsmedelsaffären. Måste skaffa hjälp.

Våra föräldrar som alltid vurmat för naturen och avskildheten köpte sommarhuset för några år sedan. För det utmärkta läget som de sa. Strandtomt, omgivna av djupa skogar, isolerat.

Just nu är de på semester i Paris. Då jag hade ström i mobilen och ett elverk som fungerade så ringde jag dem ett par gånger. Jag fick aldrig något svar. Men det var inget som bekymrade mig. De brukar stänga av mobilen så fort de har semester.

Innan de gav sig av så försäkrade de sig i alla fall om att det var okej för oss att de åkte. Jag hade inget emot det och inte lillasyster heller. Vi hade gott om mat i frysen och jag hade en del universitetsplugg att ta igen.

Redan andra dagen efter att de vinkat sina hejdå började saker och ting spåra ur. Lillasyster har alltid varit lite säregen i mina ögon. Kan bero på att jag är sju år äldre än henne och att vi aldrig har haft speciellt mycket gemensamt. Men nu började det bli lite väl mycket vattendjur över henne. Hon var knappt uppe på land på hela dagen. Och när hon inte simmade runt så låg hon på bryggan och stirrade upp i himlen.

För att få henne att komma in fick jag locka med micrad pizza, vilket hon faktiskt gillade mer än färsk, och glass. Men så fort hon ätit rusade hon ner till vattnet igen. Helt galen.

Tredje dagen ville hon inte komma in på kvällen utan hon skulle sova på bryggan. Vilket jag tyckte var helt knäppt, men eftersom jag inte orkade bråka så gick jag ner med ett liggunderlag och en sovsäck.

Vid elvatiden på kvällen började det blåsa upp. Genom fönstret såg jag björkarna nere vid vattnet buga sig i vinden. Till och med de stabila granarna bredvid huset skakade i den kraftiga blåsten. Nere på bryggan stod Emma och svajade i vinden, kastade med huvudet och svepte med armarna i luften över sig. Ropade gjorde hon också. Jag kunde omöjligt höra några ord, men jag hörde hennes gälla röst i vinden.

Jag gick ut på gården för att ropa till lillasyster att komma in. Det var inget väder att sova ute i. Emma hörde mig inte. Hon ropade i vinden, svepte med armarna högt över huvudet, hon var ett med de svajande björkarna. Använde sina lungor fullt ut, fyllde vinden med sina rop. När jag kom närmare hörde jag att hon faktiskt ropade ord. Det var inte svenska, så mycket kunde jag avgöra. Men det lät som ett språk. Ett obekant språk med hårda ord, rått och oroväckande.

Hennes röst lät förändrad, den lät inte längre som en ung flickas röst, utan mer som något otäckt som inte hörde hemma i vår värld. En brutalitet i rösten som jag inte förstod. Det skrämde mig.

Jag tog tag i hennes armar. Hon försökte rycka sig loss, ville fortsätta sin vilda dans på bryggan. Hon ville dansa med björkarna och de höga vågorna. Hon ville dansa för sjön. Men jag höll i henne. Hårt.

”Emma, du slutar nu”, sade jag, ”Hör du mig? Sluta nu!”

Hon var inte kontaktbar. Jag lyfte henne i mina armar och bar henne till huset. Väl inne i huset slappnade hon av i kroppen och somnade i min famn. Jag bäddade ner henne i sängen och gick och lade mig.

Nästa morgon frågade jag vad hon hade gjort ute på bryggan.

”Svartulken”, svarade hon. Hon petade i skålen med frukostflingor.

”Vad är Svartulken?”, frågade jag. Hon svarade inte. Vände sig mot fönstret och såg ut över sjön.

”Vad är Svartulken?”, frågade jag igen.

Inget svar. Istället reste hon sig snabbt och sprang mot ytterdörren. Genom fönstret såg jag henne springa ner mot stranden, ut på bryggan och kasta sig i vattnet. Hon är inte klok i huvudet, tänkte jag.

Irriterad över Emmas beteende gick jag ner till bryggan för att prata med henne.

Det var då jag såg den. Svartulken. Den var vacker. Den gled fram alldeles under ytan, då och då gick den upp i ytläge och gnistrade som tusen diamanter i solljuset. Den var förföriskt vacker och den sjöng. Den sjöng för Emma. Hon simmade mot Svartulken. Som hypnotiserad betraktade jag deras dans i vattnet. Jag var helt oförmögen att röra mig. Såg den stora, vackra Svartulken dansa med Emma. De rörde vid varandra, njöt av varandras sällskap. Sen såg jag inte Emma längre, bara Svartulken. Denna vackra varelse, perfektion, skapelsens krona, så utsökt. Fascinerande.

Jag vet inte hur länge jag blev ståendes på bryggan, men jag minns att Svartulken vände om, simmade bort, dök ner i djupet och var borta. Förtrollningen var bruten. Jag hade skådat skapelsens krona men blivit lämnad ensam kvar. Och med ens förstod jag att även Emma var borta. Hon dog där ute i vattnet.

Jag är uppe i huset. Skakar, mår illa. Jag ska ge mig av nu för att skaffa hjälp. Men först måste jag se Svartulken en sista gång. Höra den sjunga, kanske dansa med den i vattnet. Den är underbar.

Författare:

Publicerat

Dela: