Svavelstickorna

Svavelstickorna

Den unga kvinnan hastade över slottsgården med korgen fylld av nybakade bullar.
Hon frös om fötterna då hon bara hade innerskor på sig och snön letade sig in vid fotknölarna.
Det hade inte varit tid att byta om.
Väl inne i slottets vänstra flygel, ställde hon korgen vid kaffemaskinen och drog den randiga duken lite åt sidan så
konferensgästerna skulle få en skymt av vad gott de bjöds i dag. Hon hällde upp färsk mjölk i en kanna.

Hon jobbade ofta och länge för att slippa tänka.
För att slippa minnas.

Hon skyndade tillbaka till slottet för att förbereda inför middagarna.
Hela tiden malde sorgen i henne. Sorgen efter sin förlorade ärbarhet och värdighet.

Våldtäkten hade skurit oläkbara sår i henne och hon hade gjort allt hon kunnat för att skapa rättvisa.
Hon hade genomlidit läkarundersökningen, polisanmält, anlitat advokat och förlitat sig på rättsystemet
men efter lång och smärtsam väntan kom avslaget. Det skulle inte väckas åtal. Inte bli någon rättegång.
Det skulle läggas ned och inte kunna överklagas.
Punkt.


Samma dag som avslaget kommit stod hon så framför kandelabern. Hon strök eld på en sticka
och skenet gjorde tillvaron ljusare, oskuldsfullare och vackrare för en kort stund. När så den första flammat ut,
tände hon en ny.
De champagnefärgade dukarna, de vackert brutna servietterna, silverbesticken och de många glasen vid varje kuvert,
målade upp en bild för henne om den stundande storslagna middagen.

Karl Johan svampsoppa, rosastekt ankbröst, portvinsglass med sockerrostade valnötter och färska fikon…
Detta var världen hon gömde sig i.
Längtansfullt såg hon upp i den fantastiska takstuckaturen föreställande en 1700-talslöjtnants åtta barns ansikten.
Hon strök eld på en sticka till och i blosset såg hon sig själv som sorglös och lycklig tiden före.

Hon ropade på mormor som varit så snäll och god under sin levnad.
'-Mormor, ta mig härifrån! Låt mig få sitta hos dig!'
Då hennes kläder började brinna lämnade hon sin kropp som hon gjort den gången och mormodern reste sig från sitt soffhörnsformade moln,
iförd den välbekanta flanellmorgonrocken med skära sidenblommor över bröstet, sträckte ut sin kaninmjuka hand och drog henne
över till andra sidan.
Hon svävade upp till de Falkenbergska barnen och fnissade och log tillsammans med dem i deras vitmålade ljusa tillvaro.

Nu var hon sorgfri och skyddad från kroppens minnen!

Då kollegorna kom in i matsalen med smörkokotter och vattenkannor
såg de en tom förkolnad kropp på golvet, med svarta utbrunna stickor runt sig som en ikullbåst gärdesgård.

Skriven av: Anna-Karin Gustafsson