SYNDEN STRAFFAR SIG!!!!!!

Uppgörelsen

De hemska orden haglar över mitt huvud. Som så många gånger förut, alltid samma sak. Men jag lyssnar inte längre. Tar inte åt mig, blir inte ens lite ledsen. För nu har jag bestämt mig. Nu ska mitt nya, självständiga liv börja. Jag har deppat alldeles för mycket, det är dags att rycka upp mig och ta tag i mitt liv! Det är så mycket jag ville göra, så mycket jag vet att jag är bra på. Så varför ska jag behöva lyssna på glåpord och narr från Dom? Dom som inte vet något om livet, Dom som är avundsjuka på mitt mod och mina ambitioner. Dom sa att Jag inte ska tro att Jag är något. Men vad vet dom om det? Tänker jag bittert. Dom känner mig inte längre. Jag är en annan tjej nu. Starkare och mer målinriktad. Med högburet huvud stänger jag dörren till Helvetet. Jag behöver lite lugn och ro, behövde andas ut och tänka.

Så fort jag kliver in på den lilla krogen känner jag mig lite lugnare. Plötsligt får jag syn på mitt ansikte i en spegel och granskade den noga.
- Jonna Lindberg. Du är vacker, duktig och underbar. Ta aldrig mer någon skit från någon! viskar jag till mig själv med ett belåtet leende och skickar iväg en slängkyss åt spegeln. Jag beställer en stark grogg och medan jag drack i stora klunkar går jag igenom kvällens händelser igen. Allt mina föräldrar har sagt. Dom som gjort mig så illa genom åren, som är orsaken till allt lidande. Jag älskar dom inte längre. Det slutade jag med för flera år sen, och om den minsta lilla respekt har funnits där så dog den definitivt ikväll. Att de bara har mage att vräka ur mig såna grymheter! Ja, det är en skam att såna som dom över huvud taget får skaffa barn! Jag ploppade ut 3 månader för tidigt och var nära att dö. Men jag överlevde, och det borde dom vara jävligt tacksamma för, istället för att förnedra mig på det här sättet! Dom har aldrig slagit mig, bara några enstaka daskar över kinden och luggningar då och då när jag var mindre. Värre är det med den psykiska misshandeln, som har pågått så länge jag kan minnas, men som tilltagit med åren. Jag har heller aldrig haft någon riktig vän att anförtro mig åt. Istället fick jag utstå mobbing och ensamhet. Det hat jag känner mot dom andra i klassen, lärarna och, återigen föräldrarna som inte såg, inte hörde, inte förstod, det går inte att beskriva med ord!

Flera timmar och många groggar senare ragglar jag hemåt. Eller hem, föresten. Jag bor ju i Stockholm, 40 mil härifrån. Jag kvartar bara hos päronen några veckor över sommaren, för att spara pengar ha nära till släkten. Det är alltid trevligt att träffa dom. Och så lagar morsan rätt god mat. Obemärkt smyger jag mig in i gästrummet och sjunker ner i bäddsoffan.

Morgonen därpå vaknar jag av att farsan klampar in i rummet på sitt avskyvärda sätt och drar upp persiennerna med en smäll. Med ett stön hasar jag mig ut i köket där frukosten står framdukad. Jag tittar inte på någon av dom, jag äter fort och med en ny beslutsamhet. Jag måste ut ur detta fängelse. Det hjälper inte att jag åker hem till mig, dom förföljer mig varje natt, varje minut. Styr mitt liv på distans. Dessa avskyvärda, groteska varelser måste stoppas! Jag har länge letat efter det perfekta tillfället, men dragit ut på det med flit. varför vet jag egentligen inte, för när allt kommer omkring är ju det hela ganska enkelt. Det handlar bara om Mod… Men nu känner jag att det rätta tillfället närmade mig, att det snart är dags för Uppgörelsen. Som ska förändra hela mitt liv…

De närmaste dagarna går jag omkring som i dvala och iakttar mina föräldrar på avstånd, när jag väl är hemma. Jag fördriver tiden med att åka runt till släkten, shoppa i närliggande städer och kvällarna tillbringar jag oftast på någon krog. För att slippa vara i huset med dom, såklart!

Jag sitter i vardagsrummet med en bok i handen, med ett halv öga studerar jag morsan som sitter och pladdrar i telefon med någon jobbarkompis. Morsans gälla skratt ekar genom huset. Avskyvärt!
- Passa på och njut nu, imorgon kan det vara för sent… tänker jag och ler för mig själv. Inne på kontoret sitter farsan och arbetar. Också han lyckligt ovetande om vad som komma skall.
- Gumman, Inger och hennes man kommer hit på middag imorgon kväll. Kan du gå till bolaget och köpa ett par flaskor vin? Morsan ser bedjande på mig och viftar med ett par hundralappar. Jag nickar och tar emot dom. Hon räcker mig en lapp med ett namn på och jag går iväg. ”Gumman”, så originellt, tänker jag sarkastiskt medan jag går med långsamma steg mot centrum.

Dagen efter vaknar jag med hela magen full av fjärilar. För det är ikväll det ska ske… Allt kommer att gå som smort. Jag hittade nämligen sömntabletter i morsans sängbordslåda. Massor! Och bakom kaffebryggaren i köket står morteln av marmor som jag köpte till henne i födelsedagspresent. Hon blev skitglad. Klart! Hon kunde ju inte veta varför jag bett henne den!
- Vi åker iväg och handlar ett par saker. Om Inger ringer så säg att vi är tillbaks om ca en timme. Kvittrar morsan.
Yes! Nu har jag min chans. Så fort bilen har rullat ut från parkeringen och försvunnit plockar jag fram tabletterna och häller ner dom i morteln. Det vita pulvret häller jag försiktigt ner i en liten tillförslutbar påse som lätt glider ner i kjolfickan. Med blixtlås, såklart…

Ett par timmar senare sitter vi runt bordet, äter, dricker och pladdrar. Dvs, dom pladdrar, jag sitter tyst och äter, full av förväntan, och rädsla. Måtte min plan fungera! Efter maten sätter vi oss i vardagsrummet.
- Jonna, jag glömde drinkarna i köket, kan du hämta dom? Frågar morsan.
- Självklart, säger jag med ett leende, som för en gångs skull är äkta. 2 glas ställer jag lite avsides, för att inte blanda ihop dom. På en sekund åker tablettpulvret ner i glasen och löses upp. För säkerhets skull rör jag om lite med en sked innan jag bör ut dom. Jag ställer ner morsans och farsans glas på bordet först och sen dom andras.
- Vilken service, skämtar farsan och skrattar. Jojo, skrattar bäst som skrattar sist…
En stund senare börjar farsan gäspa och sen även morsan. Ingers gubbe föreslår att dom ska dra sig hemåt och tackar för en trevlig kväll.
- Gud, jag fattar inte, jag är jätteseg! Sluddrar morsan och farsans ”mmm” vittnar om att han inte heller är så pigg.
- Ni stressar väl för mycket, säger jag så glättigt jag kan och dom nickar i samförstånd (alltså så gott det nu går…) Ögonblicket därpå sover de två tu sött i soffan, andningen är tunga och rossliga. Med darrande händer går jag ut i hallen och öppnar garderoben där morsan förvarar sin handväska. Ögonblicket därpå hörs en öronbedövande åskskräll som får hela huset att skaka. Jo, jag erkänner. Jag är livrädd för åskan. Snabbt rotar jag igenom väskan och får fram morsans plånbok, där bankomatkortet ligger. Koden kan jag utantill. Den hörde jag morsan säga i vintras, och jag memorerade den, naturligtvis. Man är ju inte dum. En timme senare har jag letar igenom hela huset och plockat på mig allt av värde. Och i vardagsrummet är det nästan kusligt tyst, deras andetag har tystnat. Det enda som hörs är det smattrande regnet och en och annan åskknall. Min väska står färdig i hallen. Jag ska snart ge mig av, för gott. Men först måste jag slutföra det jag påbörjat. Efter att noggrant ha undersökt att dom inte längre lever, släpper jag ner en tändsticka i soffan, alldeles intill deras ansikten, som är vända mot varandra. Dom ser fridfulla och lyckliga ut, tänker jag medan lågan blir större.
- Trodde ni verkligen att ni kunde koma undan ostraffat efter allt ni har gjort mot mig? Jag spottade fram orden, och började skratta. Ett bittert, hånfullt skratt. Med en hård skosula sparkar jag till glasdörren på bokhyllan så att den går sönder, också glasen som står däri. Snabbt vänder jag på klacken, tar mina saker och stänger dörren till det brinnande helvetet. När jag kommit en bit på väg hör jag världens åskknall eka mellan husen, också en skräll som inte går att beskriva med ord. Jag vänder mig om mot huset och ser svart rök färja den blå himlen. Snabbt vänder jag tillbaks mot huset, för att se det stå i brand. Det är fullt med folk ute nu, alla är nyfikna och skrämda av det som hänt.
- Jag beklagar, sa en röst bakom mig. Åskan slog ner i parabolantennen. Det gick inte att rädda dina föräldrar. Grannen ser medlidsamt på mig. Lite längre bort bärs dom ut på var sin bår. Dom är aldels kolsvarta.
- Det är verkligen hemskt när man inte kan styra över vädrets makter, säger grannen sorgset.
- Ja, det är det verkligen, säger jag med en djup suck. Av lättnad. Sakta vänder jag mig om och traskar iväg mot tågstationen. En tung sten har fallit från mitt hjärta, ett nytt lugn börjar sprida sig i kroppen.

Flera timmar senare kliver jag in i min varma lägenhet. Mitt hem. Min oas. Min trygghet. Detta är mitt liv. Ingen kan längre ta det ifrån mig. Det är först när man har gjort upp med sitt förflutna och lämnat det bakom sig som man kan gå vidare. Och det är precis vad jag har gjort. Och jag är fri! Äntligen…

Skriven av: Miss Ego