Publicerat
Kategori: Novell

Systerskapet

- Jag ska berätta en historia för er, men ingen som är särskilt vacker eller sagolik, det är en sann historia vill jag påpeka…

Hon satt på värdshuset och snurrade på det tilldelade stopet. blicken riktade hon ut genom fönstret. Det snöade där ute, i de stormiga vindarna. Hon kunde höra hur vinden ven utanför. Laila såg ner i bordet och hon fortsatte att tankfullt snurra på stopet. Hon hade inte rört dess innehåll, då hon blivit bjuden detta av någon man längre bort och in i skänksalen. Tillslut vred hon upp ansiktet lite och suckade. Hon hade för två år sedan fått besked om att hennes syster gått bort i en olycka i fjället. Och hon hade hunnit smälta det mesta, men det hade satt sina spår. Minnena av systern fick henne att blicka tillbaks till barnsåren.
Hon och systern hade varit så goda vänner når de var små, och lekte så oskyldiga lekar med sina tygdockor. En av dockorna hade haft svart lockigt hår och den andra hade haft rödlockligt hår. Hon kunde inte minnas att de någon gång bråkat. Som små hade de varit lydiga som små änglar. Hennes syster hette Elisabeth, och själv hette hon Laila.
Hon mindes särskilt den där eftermiddagen som senare kom att förändra deras liv. Alla satt de i köket och väntade maten att komma. De bodde då i ett litet hus mitt ute i skogen då deras far var skogsvaktare, vad som hände den dagen var att ett antal banditer stormade det lilla huset och rånade deras föräldrar. Hon mindes banditernas blickar som de såg hela familjen samlad. Hon skulle aldrig glömma den skadeglada blicken, när de fått vad de begärt hade de knivhuggit deras föräldrar till döds, och därefter tagit med sig både Elisabeth och hon själv. Resten mindes hon bara som i ett töcken. Som om hon inte alls varit vid medvetande under tiden hon spenderat hos dem. Det hade i vilket fall tagit veckor innan hon och sin syster kommit ifrån banditerna, med hjälp av bygardet. Sedan hade de placerats i olika hem Med flera mils mellanrum. Hon mindes hur de hade försökt kontakta varandra genom att skicka telegram, men dessa stoppade redan efter ett par veckor, där upphörde deras kontakt. Och hon hade letat under flera års tid, efter att hon brutit loss från sina nya föräldrar. Hon hade hört att hennes storasyster börjat klättra i bergen alldeles ensam. Det hade sagts att hennes storasyster letade efter någonting.
Flera månader av sökningar genom skog och i berg hade hon letat. Letat efter den själsfrände som hon en gång haft, den där lilla tryggheten som fanns.. som ingen annan kunde ge henne... än just Elisabeth. Elisabeth hade haft mörkbrunthår lockigt som den svarthåriga trasdockan. Hennes kinder hade varig höga och hennes blå ögon formade som mandlar. Näsan var liten och trubbig, läggarna var fylliga och rosenröda. Hon mindes så väl… sin kära syster.. Hon hade så längtat efter att höra sin systers skratt. kunna få leva sådär, på riktigt igen. Men efter ytterligande sökningar.. kom det en budbärare en vinter, då hon satt på samma värdshus, samma bord, i samma stol hade hon suttit. Budbäraren hade slagit sig ner på motsatt sida och suckat som inledning. Hon mindes samtalet igenom. Hur varje ord och stavelse skurit i hennes inre som rakbladsvassa knivar:
”Jag vet inte... hur jag ska.. Vi sökte och sökte, vi sökte hela natten, halva dagen... och vet du..? jag tror, ..jag tror inte att... förbannat!, jag.. tror inte att vi någonsin kommer... att se henne mer. skogsvaktarna har sagt det att i snöstormen som var i för några nätter sedan.. så kan hon omöjligt...” Sa budbäraren och såg ner bordet, sedan skakade han på huvudet i uppgivenhet. ”Jag är verkligen ledsen”
Laila ville inte förstå, hon som hade letat så länge efter sin syster utan att finna henne, hon kunde inte acceptera att hennes älskade syster försvunnit förgått.
”Nej! nej! …Elisabeth,… nej det får inte vara så, säg att det är lögn! säg att det inte är så!”
Brevbäraren höjde blicken till Laila och fortsatte ”…Vi hittade henne inte.. vi letade överallt...”

Laila kisade med ögonen misstänksamt mot budbäraren. Budbäraren som ni säkert förstår hade också hjälpt Laila att leta i en annan grupp av människor. ”Men till natten… då… då det blev kallt och mörkt.. då avbröt ni, var det inte så.. var det inte så?! ...ni avbröt och lämnade henne att DÖ! för att själva värma era händer och få vila.. ni lämnade Elisabeth ute i vinter ovädret att dö under de mest kritiska timmar, ni är kallare än isen själv!”
Budbäraren vände blicken på nytt bort ifrån Laila, han tordes inte se den direkta sorgen i hennes ögonen, men kunde ändå inget annat än att tala sanningen ”Elisabeth hade inte varit hemma på två veckor... ni visste själv.. att hon var död redan förra natten.. ni visste att chanserna för henne att överleva var minimala redan första stund som...”
Vid detta lag hade hon hunnit resa sig och fick ögonkontakt med budbäraren, hon skrek i frustrationen åt honom.
”HON ÄR INTE DÖD! hon.. är INTE död!” Uppgivet sjönk hon sedan ner på stolen igen och hon snyftade fram de sista orden ”snälla.. inte än!.. inte än...”
Budbäraren drog ett djupt andetag,
”Tro inte att jag har mindre hjärta för Elisabeth, hon var även min vän! men, det.. jag.. ..det är.. det är över nu.. hennes sista andetag är draget... Ni måste låta henne...”
Laila höjde händerna till huvudet, hon kunde helt enkelt inte tillåta Elisabeths död.
”Hör du inte?! Hon är ännu inte död, jag vägrar finna mig i det! Hon lever, ja jag känner det! och inte tack vare er! hon mår bra, hon sitter i en varm stuga och dricker en kopp choklad, allt för varm, lätt att bränna tungan på. Jag ska leta.. jag ska leta tills jag finner henne.... Åh, gode gud, låt mig finna henne i livet..”
Han bet sig i sin spruckna underläpp och gned sin tining lite med likgiltligt ansiktsuttryck
”Visst är din inställning fin.. men.. om hon skulle vara vid liv nu, uppe i de snöiga bergen, så skulle du aldrig hinna fram i tid.. jag är ledsen.. men det är över nu.. du måste.. gå vidare..”


- Och jag ska säga er… att det tog ett gott tag för Laila att verkligen ta till sig dessa ord på riktigt. Dessutom ..ska jag avslöja en liten hemlighet… det är Jag.. som är Laila.

Skriven av: Victoria Näslund

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren