Ta ingen skit!

Jag tittade ut genom fönstret, regnet smattrade mot rutan. Vilken hemsk start på sommarlovet! Jag hade slutat första året på gymnasiet bara två dagar innan och det hade regnat båda dagarna.
- Hoppas inte hela sommaren blir såhär, tänkte jag för mig själv. En gammal dam gick förbi med sin lilla hund ute på trottoaren. Bilar körde på gatan och en stackars tjej cyklade förbi, förgäves försökte hon skydda håret mot regnet. Jag drog åt mig en bok och satte mig trumpet i min bäddsoffa. Det knackade på dörren.
- Kom in... mumlade jag tjurigt. Dörren öppnades sakta och in smög min lillebror Joel. Han plirade på mig med sina chokladbruna ögon under den ljusbruna busluggen.
- Hej... sa han försiktigt och tassade på tå fram till mig. Jag kunde inte låta bli att le, när han såg det sprack hans ansikte också upp i ett brett leende. Han kröp upp bredvid mig och kurade in sig.
- Du Cia... vet du vad? Frågade han.
- Nä... svarade jag.
- Idag, på dagis, så sjöng vi sommarvisor för att försöka få fram solen... men det funkade inte.
- Jaså... mumlade jag. Min bror var 4 år och världens gulligaste, snällaste och roligaste lillebror. Vi bråkade nästan aldrig, och när vi väl gjorde det så gick det snabbt över. Min bästa polare, Miriam, var mycket svartsjuk på mig för det. Hon hade själv två småbrorsor och en lillasyrra, som var allt annat än änglar. De jagade varandra, drog varandra i håret, bets, revs... jag skulle kunna rabbla i evigheter.
- Vill du leka pirat med mig? Frågade Joel och sken upp.
- Inte nu... kanske senare... svarade jag trött. Han tittade på mig med valpögon och jag var tvungen att titta bort för att inte ge med mig. Jag tittade på klockan, kvart över tolv. Jag suckade.
- Jag måste ut, sa jag och kastade mig upp ur soffan. Joel knuffades undan av min fart och var nära att flyga ner i golvet. Han rätade på sig och tittade frågande på mig. Jag sprang nästan ut ur mitt rum och högg mobilen i farten. Jag drog på mig mina svartvit rutiga gummistövlar och min svarta regnjacka.
- Jag drar ut en stund, ropade jag till pappa.
- Vart då? Frågade han.
- Bara ut, sa jag och smällde igen dörren efter mig. Jag gick med bestämda steg mot skateparken. Där brukade jag sitta och titta på alla snygga skatare som trixade och hade sig och försvinna bort i tankar. Även om regnet öste ner så var det ganska mycket folk där. Jag satte mig på min vanliga bänk. Jag såg en kille som jag länge spanat in, han var asgrym på att trixa. Han var inte snygg, men inte ful heller. Han hade ett par mörkblå jeans som satt jättesäckigt och han hade världens häng på brallorna. Men jag tyckte det var jättesnyggt, jag var mycket svag för skatare. Han hade en svart munktröja med fredstecknet på, och en grön keps satt på sned på hans huvud. Under kepsen skymtade kolsvart hår. Han åkte förbi mig och jag kunde inte låta bli att titta efter honom. Han åkte fram till ett gäng killar och en av dem tittade mot mig. Han sa något till sina kompisar och nickade mot mig, resten av gänget vände sina blickar mot mig. Jag tittade trotsigt tillbaka, jag var inte den som vek mig för andra. Mitt svarta hår var klippt i en, enligt mig, grym lite punkig frisyr. Jag hade egentligen ljusbrunt hår, men jag trivdes bättre i svart. Jag hade ett par gröna jeans på mig, nerstoppade i mina gummistövlar. Pappa sa jämt att jag var jättemodig för att jag vågade gå min egen väg och hade min egen stil, men det var så jag var uppfostrad. Uppfostrad till att vara mig själv och inte ta skit från andra. Killen med de säckiga byxorna kom fram till mig, jag tittade honom i ögonen och fick plötsligt hjärtklappning. Ett par underbara djupgröna ögon tittade på mig.
- Har du problem? Frågade han stöddigt. Plötsligt försvann hjärtklappningen, jag kände vrede brusa upp inom mig men jag behärskade mig.
- Möjligtvis bara att det står en stöddig skatare och blockerar min syn, svarade jag lugnt. Han spände ögonen i mig, men plötsligt sprack hans ansikte upp i ett leende. Inte ett elakt leende utan att glatt leende, ett underbart leende... han log med hela ansiktet.
- Okej, då sätter jag mig istället, och så satte han sig bredvid mig. Först tappade jag talförmågan men fatta den snabbt igen.
- Tackar, sa jag bara och fäste blicken på ett träd på andra sidan parken. Han tog upp en dosa snus och tryckte in en kudde under läppen, sen sträckte han fram dosan till mig. Jag skakade på huvudet.
- Misstänkte det, skrattade han. Vad höll han på med? Flörtade han med mig? Raggade han på mig? Skämtade han med mig? Hallå, så här kunde han inte hålla på! Jag ignorerade honom och hoppades att han skulle ta det som en pik och gå därifrån, men det gjorde han inte. Det började regna mer och jag drog upp kapuschongen över huvudet, lade armarna i kors över bröstet och stirrade fortfarande på trädet.
- Yo, Toby! Kom igen nu! Vi ska dra hem till Lukas och glo på film! Ropade en kille och vinkade mot killen som satt bredvid mig. Ta med dig bruden! Tillade han.
- Vill du hänga med och titta på film, frågade Toby. Jag skakade på huvudet.
- Har du tappat talförmågan, Tiger!
- Jag heter faktiskt Cia, sa jag.
- Cia... vad häftigt. Är det förkortning?
- Ja...
- För vad?
- Berättar jag det, måste jag döda dig. Han skrattade, ett underbart klingande skratt. Han reste sig.
- Vi ses... Cia, han gick iväg mot sina polare och de åkte iväg på sina brädor. Jag reste på mig och gick på motsatt håll. Jag vandrade säkert en timme innan jag gick hem, jag kunde inte sluta tänka på Toby, hans underbara ögon, hans fina leende och härliga skratt. När jag kom hem kom Joel springande mot mig och kastade sig i min famn.
- Jag och pappa tittade på Lejonkungen! Och vi ska baka kanelsnäckor sen, vill du hjälpa till?
- Jag vet inte, får se. Jag hängde av mig min blöta jacka. Jag gick in i köket och fann pappa sittandes och läste tidningen.
- Hej Cia, var det skönt ute? Frågade pappa.
- Mm, nickade jag, vad ska vi äta?
- Kycklingsallad... och sen tänkte jag och Joel baka kanelsnäckor.
- Ja, han sa det... vet du någon som heter Toby... skatare... svart hår och gröna ögon... frågade jag.
- Nä... varför det?
- Träffade honom i skateparken... han verkade först stöddig, men sen satte han sig och snackade med mig.
- Jaså... ska du träffa honom igen?
- Vet inte... jag gick in på mitt rum och stängde dörren. Jag ringde till Miriam.
- Sofia, svarade en röst.
- Hej det är Cia. Är Miriam hemma?
- Vänta lite... jag hörde hur Sofia kallade på Miriam.
- Miriam...
- Cia här, läget?
- Under kontroll... själv?
- Rullar på... vad gör du?
- Har precis käkat, tänkte titta lite på tv... du då?
- Har precis varit ute och gått... var nere i skateparken... träffade Toby, ska snart äta...
- Va? Vänta lite nu... vad sa du? Toby? Vem är det?
- Jag vet inte.. någon skatare som försökte vara stöddig, men han mjuknade sen när han fattade att han inte kan trampa mig på fingrarna.
- Du, vi får snacka mer sen... mamma vill att jag ska hjälpa till att diska.
- Okej, pusshej.
- Pusshej!

När klockan var halv åtta så ringde Miriam.
- Vill du ut och traska? Frågade hon.
- Ja... svarade jag.
- Ses om tio minuter där vi brukar?
- Jepp. Vi lade på och jag tittade ut, det regnade inte längre men det fanns stora vattenpölar överallt. Jag tog lite pengar ur plånboken och stoppade i fickan, och tryckte ner mobilen i andra fickan. Jag gick ut i köket där jag hittade pappa i färd med att diska.
- Jag ska ut med Miriam, sa jag.
- Okej... när kommer du hem igen?
- Vet inte riktigt... det blir nog inte så sent, du vet hur hennes mamma är... pappa nickade.
- Ska vi säga vid ett? Jag nickade.
- Jag har mobilen med, jag ringer om jag blir sen...
- Bra, ha det så kul! Jag tog på mig mina gummistövlar och min svarta regnjacka. Jag gick ut och styrde stegen mot skateparken, där vi alltid träffades. Miriam satt på en bänk när jag kom dit. Hon vinkade och när jag kom fram gav hon mig en kram, jag besvarade kramen och satte mig bredvid henne. Det var bara tre killar som trixade, jag studerade en av dem när han försökte med ett trick som såg väldigt svårt ut. Han klarade det inte och föll med huvudet före ner i marken. Han reste sig upp och borstade av byxorna och försökte igen. Det var därför jag beundrade skatare, de kämpade och kämpade, oavsett vad som kom i vägen kämpade de sig vidare. Efter varje fall reste de sig upp och fortsatte.
- Hej... Tiger! Jag vände mig om och bakom oss kom ett gäng med ungefär sju killar, bland dem gick Toby. Jag vände mig mot Miriam och himlade med ögonen.
- Är det han...? viskade hon. Jag nickade. Jag vände mig mot honom igen.
- Jag heter Cia...
- Visst inte... du heter något längre, men du vill inte berätta det! Han var annorlunda, kall liksom... stöddig. Jag höjde ögonbrynen och vände mig mot Miriam igen. Gänget kom fram och ställde sig framför oss, de trodde att de var skithäftiga men jag lät dem veta att jag tyckte de såg skitmesiga ut där de stod med cigarettpaket och snusdosor uppstickande ur fickorna, skateboards under armarna, kepsarna på sned och byxorna nere vid anklarna. Att man sen såg halva rumpan på dem, tack och lov dolt under kalsonger, gjorde inte synen bättre. Jag tittade frågande på dem.
- Ville ni något eller? Frågade jag. Miriam stirrade på mig med uppspärrade ögon. Hon var liten och nätt och sa inte allt för ofta emot folk, men hon visste att jag inte tog skit från någon. Det var ju sju grabbar vi snackade om, säkert 19, 20 år hela bunten.
- Ja, ni sitter på vår bänk, sa en kille som säkert var 2 meter lång.
- Er bänk? Förlåt då, jag visste inte att ni ägde den här bänken. Jag trodde detta var en allmän park, sa jag lugnt.
- Flytta bara på er, vi ska sitta här! Röt han.
- Det finns ett tjugotal andra bänkar, sätt er på någon av dem istället.
- Då kan ni lika bra göra det!
- Nä, för vi satt här före er. Och vi tänker inte flytta på oss. Miriam drog i min jackärm.
- Kom, vi flyttar oss, viskade hon. Jag tog ett snällt men stadigt tag om hennes handled, utan att bryta ögonkontakten jag hade med killen, och drog bort hennes hand från jackan.
- Nej, vi blir här! Killen tappade humöret riktigt och tog tag i min jacka och slet upp mig från bänken. Eftersom han var så lång hängde jag i luften med fötterna tre centimeter över marken. Miriam flämtade till och skuttade bort från bänken.
- Nu är du tuff va? Drar upp en tjej som är två huvuden kortare än dig, bara för att få sitta på en bänk när det finns tjugo andra. Innerst inne var jag rädd, men jag hade en stenhård yta, jag visste att visade jag mig underlägsen skulle han trampa på mig. Han sade ingenting utan kastade iväg mig ungefär en meter och satte sig sedan på bänken. Jag gjorde som jag sett så många skatare göra, reste mig upp och borstade av byxorna. Tyvärr hade jag landat i en vattenpöl så mina byxor var helt blöta men jag tänkte inte låta han få nöjet att se mig nertryckt. Därför gick jag bort och satte mig på bänken igen. Jag korsade benen och lade armarna i kors över bröstet. Jag såg Toby titta på mig med ögon stora som apelsiner. Jag försökte tolka uttrycket i ögonen, och jag tyckte jag såg rädsla men även lite beundran. Han satte sig bredvid mig och vände sig sedan mot 2 meters killen.
- Men Lukas, de kan väl sitta här med oss, det spelar väl ingen roll... han lät som en liten unge som bedjade till sin pappa. Lukas fnös, men sade inget. Miriam kom bort till mig och klämde in sig bredvid mig. Toby tog upp snusdosan igen och tryckte upp en kudde under läppen. Han sneglade på mig och log ett snett leende. Han sträckte fram dosan och jag skakade på huvudet igen. Han sträckte den förbi mig, fram till Miriam, och för att han skulle nå var han tvungen att luta sig lite framför mig. Jag drog ett tyst andetag och... gud vad gott han luktade. Miriam skakade på huvudet och han rätade på sig igen. Två av de andra killarna hade satt sig på bänken bredvid Lukas och de tre andra satt på sina bräder. Däribland var killen som ropat på Toby tidigare på dagen. Killarna snackade om massa trick och jag och Miriam satt tysta. Pinsamt tysta. Toby sneglade på mig hela tiden där jag satt med armarna bestämt korsade över bröstet.

Jag tittade på klockan. Tio. Vi hade suttit där med dem i nästan 2 ½ timme. Jag började bli extremt rastlös. Jag skulle precis resa mig när Toby reste sig och gled iväg på sin bräda. Jag blev sittandes och beundrade honom när han gjorde grymma trick. Plötsligt åkte han fram till bänken och stannade framför mig.
- Vill du testa? Frågade han.
- Det är väl inte lönt! Ropade Lukas. Tjejer kan inte skata! Det gjorde mig extremt upprörd när folk hade förutfattade meningar. Jag hade tänkt säga nej, men nu tänkte jag allt visa den där Lukas. Eftersom jag hade en storebror, som förvisso hunnit bli 27 år, som älskade att skata så hade han lärt mig lite. Jag kunde i alla fall stå på en bräda utan att bryta benen av mig. Jag reste mig därför upp och Toby steg av brädan. Jag skuttade upp på den och sköt iväg, jag gjorde några lätta tricks som Magnus lärt mig. När jag gled upp vid bänken igen och hoppade av brädan och stampade på den så den flög upp i handen på mig skulle man kunna tro att Lukas var en fågelholk. Och de andra killarna med, för den delen. Jag gav brädan till Toby, tog tag i Miriams jacka och gick därifrån. Jag kunde känna deras chockade blickar i ryggen. När vi kommit ut ur parken började jag skratta hysteriskt.
- Gud vad häftigt det var! Såg du deras miner! Utbrast Miriam. Var har du lärt dig det?
- Magnus skatade mycket när han var yngre, och bodde hemma. Han lärde mig en del, sen har jag ju tittat på killarna i parken i flera år så jag har ju sugit i mig en del.
- Lukas satte nog orden i halsen när han såg hur grym du var! Det började regna så vi styrde stegen mot centrum. Vi gick in på ett kvällscafé och beställde varm choklad. Vi satt där inne och snackade i 1 ½ timme, sen blev vi nästan utkastade av ägaren när de stängde.
- Jag måste dra hem nu... du vet hur mamma är... mumlade Miriam.
- Jag ringer imorgon... vi kramades och skildes åt.

Fort. följer.

Skriven av: Caroline