Publicerat
Kategori: Novell

Ta ingen skit! (del 2)

Nästa morgon vaknade jag halv sex och kunde inte somna om. Frustrerad och halvt förbannad slängde jag täcket åt sidan och satte fötterna i det kalla golvet. Jag tassade upp och drog på mig några kläder. Jag tassade försiktigt ut i köket och gjorde en macka som jag slängde i mig. Jag skrev en lapp till pappa att jag gått ut på en morgonrunda så att han inte skulle bli orolig. Jag drog på mig gummistövlar och regnjacka och gick ut. Jag styrde automatiskt stegen mot skateparken. Jag slog mig ner på den vanliga bänken och såg att det fanns ytterligare en morgonpigg i parken. En kille som skatade runt för fullt. Jag lade mig ner på bänken och stirrade upp i skjultaket ovanför. Jag läste några inskriptioner när det plötsligt kom ett par gröna ögon som tittade rätt in i mina.
- God morgon! Han log.
- God morgon... jag satte mig upp och Toby satte sig bredvid mig.
- Jag måste bara säga att jag tycker du var asgrym i gårkväll! Du satte verkligen Lukas på plats! Ingen vågar säga emot honom, och du är ju tjej! Jag blängde på honom när han sa det sista. Att killar nervärderade tjej störde mig något så in i... ja... precis. Han flyttade sig en liten bit bort.
- Alltså... jag menade inte så... jag tyckte bara det var coolt... hans gröna ögon speglade osäkerhet, vilket fick mig att le. Han slappnade av.
- Så, vad gör du här ute så tidigt? Frågade han.
- Jag kunde inte somna om, och jag tycker om att sitta här i parken och titta på alla kaxiga skatare, han log ett snett leende när jag sa det sista, Vad gör du själv här?
- Kaxar lite bara, han blinkade mot mig. Vi satt och snackade lite om allt möjligt och när jag tittade på klockan fick jag en chock! Halv nio!
- Jag måste dra hem nu, sa jag.
- Okej... men... han fiskade upp en penna och rotade lite i fickorna efter papper men hittade inget.
- Sträck fram handen, sa han. Jag gjorde som han sa och han klottrade ner ett nummer i handflatan på mig. Ring mig, sa han och log. Jag log tillbaka och reste mig.
- Hejdå... jag vinkade och började gå. Jag hann precis komma ut ur parken när någon ropade efter mig.
- Ciiiiiiiaaaaaaa! Jag vände mig om och såg Toby komma springande.
- Vad är det nu då? Sa jag för mig själv. Han kom fram till mig och försökte säga något men jag kunde inte uppfatta det eftersom han flåsade ganska mycket.
- Jo... jag tänkte... att jag... kunde... följa dig hem... stötte han fram efter att ha tagit ett djupt andetag.
- Jag behöver ingen barnvakt...
- Men jag vill... jag ryckte på axlarna och började gå. Han hoppade upp på brädan och rullade bredvid mig.
- Kan du inte berätta vad ditt namn är? Frågade han.
- Men det vet du ju... Cia...
- Det är ju bara en förkortning... vad är ditt riktiga namn?
- Du vet om att du är tjatig va?
- Ja, log han.
- Ciamandora, sa jag snabbt.
- Va?
- Jag heter Ciamandora...
- Ciamandora... Cia... man... dora... vilket vackert namn... det lät så konstigt när han sa det. Vackert? En skatare tyckte jag hade ett vackert namn. Jag rynkade bara på ögonbrynen och fortsatte gå.
- Heter du verkligen Toby, eller är det också en förkortning?
- Nä, det är mitt namn. Toby.
- Okej, jag tycker det är coolt. Vi var framme vid mitt hus.
- Här bor jag, sa jag. Tack för sällskapet. Jag gick mot dörren och Toby hoppade upp på brädan och började åka iväg.
- Glöm inte ringa, skrek han över ryggen. Jag vinkade bara och gick in i huset.

När klockan var två ringde jag till Miriam. Inget svar. Jag testade hennes mobil. Inget svar där heller.
- Nähä, tänkte jag, då får hon ringa när hon har tid. Jag satte mig i soffan bredvid Joel och tittade på Lejonkungen. När den var slut var jag nära att dö av tristess. Jag tittade i min handflata. Där fanns ju ett nummer, varför inte ringa. Jag gick och hämtade min mobil och satte mig sedan i soffan igen. Joel hade satt igång Lejonkungen en gång till. Han älskade verkligen den filmen, han kunde se den flera gånger varje dag utan att tröttna. Han kunde nästan hela filmen utantill. Jag slog numret snabbt för att inte ångra mig. Efter två signaler svarade en röst, som inte var Tobys.
- Hej, jag söker Toby, sa jag.
- Han kan inte ta telefonen just nu... svarade rösten.
- Okej... men då ringer jag lite senare... jag skulle precis lägga på när jag hörde Toby i bakgrunden.
- För fan Henke! Vad gör du med min mobil? Ge hit den! Hallå?
- Öh... hej...
- Hej?
- Öhm, det är Cia...
- Ciamandora! Tjena!
- Jag föredrar om du kallar mig Cia... vad gör du?
- Jag hänger i skateparken, med några polare.
- Okej...
- Ville du nåt speciellt?
- Nä... du sa att ja skulle ringa, och jag hade inget att göra så jag ringde.
- Men kom hit då! Du kan ju showa lite för oss, sa han och skrattade.
- Ja, jag vet inte... får se... kanske...
- Okej, men då ses vi, kanske...
- Mm, hejdå...
- Bye! Jag lade på och gick ut i köket. I en korg på bordet låg några kanelsnäckor som Joel och pappa hade bakat dagen innan. Jag tog en och började mumsa på. Pappa kom in i köket, han log mot mig och stängde ett fönster. Regnet hade börjat smattra igen.
- Vad ska du hitta på idag? Frågade han.
- Vet inte, jag ringde Miriam innan men hon svarade inte... varken hemma eller på mobilen. Kanske drar till skateparken sen.
- Okej. Jag och Joel ska in till stan och handla lite.
- Okej...
- Du kan ju ringa Magnus, Lina är ju hos sin mamma i Danmark denna veckan. Och hon har tagit Maja med sig, så han har säkert tid att hitta på nåt.
- Mm... mumlade jag.
- Joel! Ropade pappa. Ska vi åka så är det nu...!
- Kommer pappa, ropade Joel tillbaka och kom inspringande i köket. De åkte iväg och jag satt ensam i köket. Jag skickade ett sms till Miriam att hon kunde ringa mig när hon hade tid. Sen ringde jag till Magnus.
- Tjena, Magnus pratar!
- Hej brorsan!
- Tjena syrran! Det var inte igår!
- Nä, men du är ju alltid upptagen!
- Jag är gift syrran, vänta bara tills du får pojkvän, skämtade han.
- Hur är det med Maja, har hon börjat gå än?
- Njä... hon har ställt sig upp men hon vägrar ta ett enda steg...
- Sådan far sådan dotter! Skrattade jag. Har du varit i parken på senaste?
- Nä, det var rätt länge sen jag åkte...
- Jag åkte igår... det var några killar som var stöddiga, men jag satte dem på plats genom att göra några trick, fnissade jag.
- Det är rätta takter!
- En av killarna heter Toby, och han har svart hår och gröna ögon... han följde mig hem imorse.
- Oj, har syrran gått och skaffat sig pojkvän på sistone?! Skrattade Magnus.
- Vi är inte tillsammans...
- Du det ringer på dörren... det är nog Chrille. Vi ska dra iväg till någon som behövde hjälp med sin dator. Men du får ha de bäst, hälsa pappa och Joel.
- Okej... du med... och hälsa Lina och Maja.
- Hejdå!
- Hej... jag lade på och tog en kanelsnäcka till.
- Nä, här kan jag inte sitta och ruttna hela dagen... mumlade jag för mig själv. Jag reste mig och tog på mig mina gummistövlar, och drog på mig min regnjacka. Jag låste dörren ordentligt efter mig och gick iväg mot skateparken. Där satte jag mig på en bänk och studerade killarna som var i full färd med att trixa.
- Är det inte din brud som sitter där! Ropade någon och pekade på mig. Jag såg Toby titta bort mot mig.
- Äh, håll klaffen Henke! Han åkte bort mot mig.
- Tjena, sa han med ett brett leende på läpparna.
- Hej hej... jag log tillbaka. Plötsligt ringde min mobil. Jag fiskade upp den och svarade.
- Hallå?
- Hej, det är Miriam...
- Hej! Vart har du varit hela dagen? Jag ringde både hem till dig och till din mobil, men du svarade inte. Är det nåt som har hänt?
- Jag har varit på sjukhuset... mamma kollapsade igår kväll... Miriam snyftade till.
- Oj... vet ni vad som är fel? Miriam började gråta hejdlöst.
- Men gumman, hur är det? Ska jag komma hem till dig?
- Jag är inte hemma... vi får vara hos mormor nu, mamma är inlagd, snyftade hon fram.
- Men jag kan komma hem till din mormor...
- Okej...
- Satan... pappa har åkt till stan med Joel...
- Men det gör inget... jag klarar mig...
- Men jag fixar det på något sätt... jag ringer sen...
- Okej...
- Ta det nu lugnt, det ordnar sig... puss!
- Puss... jag lade på och stoppade ner mobilen i fickan igen. Jag lade ansiktet i händerna. Toby satte sig bredvid mig på bänken.
- Är... är det något som har hänt? Frågade han. Jag tittade upp på honom. Han tittade oroligt tillbaka på mig.
- Miriams mamma har åkt in på sjukhuset och hon är helt förkrossad, och jag kan inte komma hem till henne eftersom hon är hos sin mormor och min pappa inte är hemma och kan köra mig. Det är liksom lite långt att cykla...
- Men jag kan köra dig... jag tittade chockat på honom.
- Okej...? Han reste sig från bänken, tog tag i min hand och började springa iväg. Jag flög upp från bänken och kunde inget annat än att springa efter honom. Han sprang förbi sina polare som ropade efter honom och frågade vart han var på väg. Vi sprang upp i ett 3-våningshus precis utanför parken, upp på 2:a våningen och stannade utanför en dörr med en ”Välkommen till Fam. Gren” –skylt på. Han släppte min hand och öppnade dörren.
- Vänta här, sa han och gick in. Efter en minut kom han ut igen med bilnycklar i handen.
- Du har körkort va...? frågade jag misstänksamt.
- Det är klart att jag har! Vi gick ner igen och han visade vägen till en svart liten Ford Escort. Vi hoppade in och startade motorn, men innan han körde tog han upp sin plånbok och fiskade upp ett kort. Han räckte det till mig och jag tittade på det. Det var ett körkort. Toby Adrian Gren, född 10 maj 1986. Han var alltså 19 år. Jag tittade på bilden, och fnissade lite. Vilken sötnos. Han tittade på med en undrande blick.
- Duger det? Frågade han.
- Ja då... svarade jag. Han svängde ut från parkeringen och jag visade vägen till Miriams mormor. Under bilfärden snackade vi om lite allt möjligt, musiken på radion, olika skatetrick, filmer... m.m. Jag skickade ett sms till Miriam där jag skrev att jag ordnat skjuts och var på väg. Efter en halvtimmes bilfärd var vi äntligen framme. Toby parkerade och jag skuttade ut ur bilen och började springa mot huset. Jag vände mig om och såg att Toby satt kvar i bilen. Miriam kom utspringandes ur huset och kastade sig i min famn och storgrät.
- Men berätta vad det är som har hänt! Hon snyftade och försökte förgäves få fram vad som hade hänt. Jag drog med henne till andra sidan gatan där Toby parkerat bilen. När hon såg Toby blev hon genast tyst.
- Vad gör han här, viskade hon hulkande.
- Han körde mig... sa jag. Jag tryckte ner henne på trottoaren.
- Berätta nu, försökte jag igen. Hon snyftade en sista gång.
- Mamma har en tumör i hjärnan... viskade hon. Hon har haft den där i ungefär ett halvår, men vi har inte märkt något förrän igår kväll när hon kollapsade. Som tur var så var ju pappa hemma och han kastade ju in oss ungar och mamma i bilen och körde fort som tusan in till sjukhuset.
- Vad händer nu då?
- De ska operera henne imorgon, den sitter så pass lägligt att de kanske kan få ut den... eller i alla fall en bit av den... hon började snyfta igen och jag lade armen om henne. Jag såg Toby titta på oss i sidospegeln. Han hade ett plågat uttryck i ansiktet, och det märktes att han inte riktigt trivdes med att sitta där och vänta. Jag släppte taget om Miriam och reste mig upp. Jag öppnade dörren till förarsidan.
- Om du vill kan du dra hem nu, sa jag.
- Men du då?
- Men jag ringer pappa så kan han komma och hämta mig.
- Nä, men jag kan stanna...
- Är det säkert? Du behöver absolut inte, pappa kan komma och hämta mig sen.
- Men jag vill stanna...
- Okej... jag gick tillbaka till Miriam. Jag drog upp henne på fötter.
- Kom, sa jag och ledde henne mot huset igen. Jag nickade åt Toby att följa med. Han gick ut ur bilen, låste den och följde med tysta steg efter oss. Jag öppnade dörren och gick in med armen runt Miriam. Toby följde efter och stängde tyst dörren efter sig. Jag sparkade av mig skorna och ledde henne till vardagsrummet. Där låg hennes småsyskon i soffan och tittade på tv. Jag satte Miriam i en fåtölj och vände mig för att säga till Toby att hämta ett glas vatten till henne. Men han var inte där. Jag gick ut i hallen igen. Där stod han som en rädd liten hare.
- Ta av dig skorna och kom in, sa jag. Han sa inget utan gjorde bara som han blev tillsagd. Jag gick ut i köket och hämtade ett glas vatten. När jag kom in i vardagsrummet igen satt Miriam och sov. Jag satte glaset framför henne och hämtade sen en bit papper och en penna. Jag skrev en lapp och lade den bredvid glaset.
- Kom, vi går... sa jag och tog tag i Tobys arm. Vi gick ut i hallen och tog tyst på oss skorna, gick ut och stängde ljudlöst dörren. Vi satte oss i bilen igen och först då tog Toby till orda.
- Stackars Miriam... mumlade han.
- Mm, svarade jag.
- Hem nu då eller?
- Japp... han startade bilen och körde iväg. Under hemresan satt vi mest tysta. Han sneglade på mig säkert varannan minut, och tillslut kunde jag inte hålla mig längre.
- Vad är det? Frågade jag irriterat.
- Förlåt... men... du har så sjukt söta öron... jag kunde inte hjälpa det, jag började gapskratta. När jag hämtat mig fick dåligt samvete. Toby satt och råstirrade på vägen och hans öronsnibbar hade fått en lite rödare nyans.
- Förlåt, men det lät så kul... vi satt tysta i ungefär tio minuter.
- Tack, sa jag och log. Han stannade vid ett rödljus och tittade på mig. Han log brett och jag noterade vilka söta skrattgropar han hade.
- Du är så häftig, jag har aldrig träffat en tjej som du, sa han. Jag kände att jag, för första gången på länge, rodnade.
- Tack, mumlade. Ljuset slog om och han körde.


fort. följer

Skriven av: Caroline

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren